Visar 369 resultat

Auktoritetspost

Alice Jacobsson

  • Person
  • 1918-12-28-

Alice Jacobsson föddes 1918 och avled 2006. I de många artiklar som publicerade om hennes liv var hon fiskarpigan på Kråkön utanför Hudiksvall. Den kulturella ön vid hälsingekusten, där författare, konstnärer och den nya politiska eliten möttes om somrarna, vistelseorten för ministern Skoglund, riksdagsmannen Granath, för konstnärer som Mollie Faustman och självaste kronprins Gustav kom dit en gång.

Fiskarpiga, men också en som deltog i uppbygget av australiensisk socialvård, var pionjär inom personalvården på handelsflottans båtar, och odlade tobak i Australien i femton år.

Född i en fattig arbetarfamilj i Hudiksvall, fadern arbetade åt Lundholms åkeri, modern stod i café. Hennes första jobb var inom symaskinsbranschen och hon hade avancerat till föreståndarinna med stort lönelyft och karriär när hon hoppade av och blev - fiskarpiga.

Hon blev piga sos Benettarna på Kråkön. Hos Mala och Alfred, han var kassör i Ostkustfiskarnas förbund och hon var länge enda kvinnan i Hudiksvalls stadsfullmäktige, studieledare, ledamot i radionämnden och i mödrahjälpsnämnden. Malas arvode från nämnden blev Alice månadslön, 25 kronor.

Alices generation kunde inte ta sig ut i världen, inte som unga i vart fall. Andra världskriget kom i vägen, man tog sig ingenstans. Alice, som var piga under ett år, gick därefter (1939) på arbetsförmedlingen och kom ut på sjön, först som kocka på Stocka-bogseraren Ellwe, därefter på Iggesundsägda Fram och så på fraktfartyget M/t Oscar. (1952-1954)

Från bogseraren Fram rodde hon iland i Enånger en dag, kom till ett torp och bad att få köpa mjölk. Då träffade hon sitt livs första nazist, torparen gick i väntans dagar och trodde att Hitler snart skulle komma som en befriare.

I augusti 1940 var hon arbetslös. Det skulle inte vara någon längre tid, snart nog fick hon erbjudandet att blir ”kvartersvärdinna”, att stå för kosthållet åt luftbevakarna på fiskeläget och lotsplatsen Hölick. Luftbevakarna satt uppe i tornet och kom sen ner till Alice för att äta. Matlagningen hade hon på beting, tre kronor om dagen och i det rymdes också hennes lön, det var mer än de flesta hade på grund av att Hölick låg så avlägset.

Därefter blev det Brunnsviks folkhögskola, hon skolades med den framtida, politiska eliten i Sverige under åren 1941- 42 samt 1943-44. Hon träffade sitt livs kärlek och blev en av dessa samhällsbyggare som drog det nya välfärdslandet framåt. Som personalkonsulent civiliserade hon livet och arbetet på handelsflottans fartyg. Med boklådor, studiecirklar, sociala aktiviteter.

Just som hon skulle få en chefstjänst inom handelsfottan bröt hon upp igen, följde sin kärlek till Australien och odlade tobak i Bundaberg i Queensland 1955-1968. Hårt arbete, nyodlingar (50 tunnland), tuff konkurrens, dålig lönsamhet.

Så småningom uppbrott förstås, en slags skilsmässa, både från man och vildmarksliv. Ett eget socialdistrikt väntade, stort som halva Norrland på Australiens ostkust. Hon flög mellan uppdragen. En socialworker som slet för kvinnornas rätt, till arbete, utbildning, värdighet.

Som pensionär kom hon åter till Sverige. ”Ingen människa lever någonsin ett normalt liv” säger Lars Norén i ett av sina dramer. Alice Jacobsson fångar den moderna människans komplexitet. En hemkär flicka från Hudiksvall, politiskt radikal, välutbildad och äventyrlig, strukturerad och oöverskådlig. Med en yrkeskarriär som sträckte sig över kontinenter och epoker, från Källargränd till Queensland. Allt det som speglas i hennes arkiv, i korrespondens, broschyrer, artiklar.

1947-1952, Länsarbetsnämndens i Göteborgs och Bohus län.

Anders Liman

  • Person
  • 1800-tal (Uppskattning)

Anders Paulus Lindahl

  • Person
  • 1889-07-11 -1967-11-19

Anders Paulus Lindahl föddes 11 juli 1889 i Delsbo, förmodligen bosatt i Sunnansjö. Han gjorde militärtjänst på I3 i Örebro och 1909 avslutade han en utbildning på Örebro Handelsinstitut. Från 1913 till 1920 arbetade han med ekonomi vid Ströms Bruks AB i Strömsbruk, Harmånger. Efter detta flyttar Anders norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall. Vid ett senare tillfälle flyttar han vidare och bosätter sig på Skönsmon i Sundsvall. Därefter flyttade han förmodligen norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall och senare bosatte han sig på Skönsmon i Sundsvall.Han gifter sig med Ellen Larsson i Njurunda församling den 31 juli 1938. Ellen föddes den 5 juni 1905 i Sandarne, Söderhamn och flyttade som vuxen till Svartvik, Njurunda. Paret fick aldrig några barn och Anders avled 19 november 1967. Ellen levde tio år till och avled den 9 januari 1977.

Änga by

  • By
  • Okänt

August Olsson

  • Person
  • 1875-1950 (Uppskattning)

Berg

  • Familj
  • Okänt

Bil & Buss

  • Institution
  • 1922-

Evald Lönnberg grundade företaget Lönnberg & Co 1922 i Hudiksvall. 1923 flyttade han in verksamheten på Drottninggatan 15. Han började med att sälja T-Ford och motorcyklar men 1924 kunde han även börja försälja Chevrolet, Buick, Opel, Cadillac, Pontiac, La Salle och Oakland samt GMC-lastbilar. När Evald Lönnberg avled 1932 övertogs firman av Per Ganse och Gösta Andersson och de ändrade namnet till Lönnbergska Motorkompaniet AB året därpå. 1940 flyttade verksamheten till ny lokal, gamla bryggeriet på Kungsgatan 28. När andra världskriget kom blev tillgången på utländska bilar tuff och Scania-Vabis lastbilar blev en del av sortimentet. Från 1947 var firman återförsäljare av ANA. 1955 skedde övergången till Bil & Buss-koncernen. Vid det tillfället hade man ca 150 anställda varav 75 personer arbetade på verkstäderna.

Filialer till Lönnberg & Co
Söderhamn - startad 1928
Bollnäs - startad 1929

Brun

  • Familj
  • 1818-1954

Apotekssläkten Brun började sin verksamhet i Hudiksvall genom Johan Julius Brun som startade apoteksverksamhet 1842. Vid etableringen i Hudiksvall ansåg Brun att den gamla apotekslokalen i Hudiksvall var bristfällig och köpte därför tomt no 88 vid Östra Storgatan. 1842 började uppförandet av en ny apoteksbyggnad och den 20 maj 1844 kunde verksamheten starta i den nya lokalen. Julius Brun drev även apotek i Järvsö. Han var även mycket aktiv i politiken och var aktiv inom Hudiksvalls drätselkammare, styrelseledamot i Sparbanken, ledamot för borgarståndet i riksdagen m.m. Julius äldste son Johan August Brun fick överta apoteksverksamheten 1878. De övriga sönerna arbetade också i verksamheten. En ny apotekslokal av sten uppfördes under första halvan av 1880-talet vilken inrymde apotekslokalen på bottenvåningen samt två bostadsvåningar på andra och tredje plan. Den tredje generationen att driva apoteken i Hudiksvall och Järvsö var Sven Brun. Han övertog apoteksverksamheten 1909 och var likt sin farfar även han politiskt aktiv. Han är också författare till Hudiksvalls historia som utkommit i två delar. Han bodde från 1912 till sin död i den kända Brunska gården på Storgatan. Brunska gården har tillhört släkten Brun sedan 1600-talet.

Bruno Frank

  • Person
  • 1929-?

Bruno Frank var verksam i skogsindustrin hela sitt yrkesliv och är lokalhistoriskt intresserad. Han har samlat material och varit lokalhistoriskt verksam under många årtionden och har tidigare lämnat uppgifter till boken om motlutsflottning av Sven Forsström.

Byn nr 1

  • Gård
  • Okänt

Byn nr 2

  • Gård
  • Okänt

Ede nr 14

  • Gård
  • Okänt

Erik Berg

  • Person
  • 1800-tal (Uppskattning)

Erik Hansson

  • Person
  • 1725-1800 (Uppskattning)

Erik Pärsson

  • Person
  • 1725-1800 (Uppskattning)

Erik Tjerneld

  • Person
  • 1750-1850 (Uppskattning)

Eriksson

  • Familj
  • 1772-1838

I familjen Eriksson ingick bland annat Per och Britta, förmodligen gifta makar.

Färdsjö nr 1:1

  • Gård
  • 1764-2017/2018

Gården har varit i familjen Hådéns släktingars ägo sedan 1790-talet. Detta arkiv är från denna släkts tid vid gården.

Fors nr 2

  • Gård
  • Okänt

Galleri Näcken

  • Institution
  • 1979-2010

Galleriföreningen Näcken bildades 1979 i Hudiksvall, närmare bestämt hölls det konstituerande mötet den 17 september detta år. Föreningen tog sitt namn från sin första utställningslokal som låg i kvarteret Näcken, i korsningen Drottninggatan/Trädgårdsgatan. Fastigheten ägdes av familjen till en av grundarna. Tio konstnärer och konsthantverkare deltog i mötet och grundarna var med ett undantag aktiva konstnärer, konsthantverkare och bildlärare.

I de stadgar som antogs på mötet angavs föreningens målsättning ”att utan ekonomisk vinning främja seriös konstnärlig verksamhet med tonvikt på kvalitet, idéer, fantasi och mångsidighet, genom att upplåta lokaler för utställningsändamål åt såväl egna medlemmar som inbjudna utomstående konstnärer och konsthantverkare, samt ordna kulturella aktiviteter av olika slag.”

Föreningen Näcken kom att verka i drygt trettio år och var en av Hudiksvalls viktigaste konstscener som ordnade ett tiotal utställningar varje år och presenterade en mängd konstnärer och konsthantverkare för Hudiksvallspubliken. Verksamheten omfattade även diktuppläsningar, jazz, samtal och liknande ”sceniska” aktiviteter. Man samarbetade med andra, liknande gallerier, bl.a. Galleri 1 i Uppsala. Som galleri var Näcken inte utpräglat politiskt (som tidsandan var) men vissa utställningar ägnades åt kärnkraftsfrågan, miljön och mänskliga rättigheter. Näcken blev en bas för en eller två generationers konstnärer i Hälsingland, ett viktigt stöd och lika självklart en viktig kontaktyta gentemot publiken.

1984 flyttas verksamheten till gamla busstationen vid Möljen för att 1989 hamna på sin mest permanenta adress: Storgatan 47, gamla läroverkets lokaler. Adressen blev länge synonym med begreppet Näcken. Hudiksvalls kommun bidrog bl.a. med ersättning för hyran, vakthållning och annan praktisk verksamhet sköttes av medlemmarna själva. Verksamheten var inte vinstdrivande, antalet medlemmar tycks ligga runt 20 – 30.

Galleriverksamheten upphörde 2003, men 1999 och 2002 anordnade föreningen en konstväg med utställda verk vid rastplatser och stränder vid Dellensjöarna samt utställningar i olika lokaler, exempelvis Norrbo församlingsgård och två tillfällen på gården Reveln i Norrbo. En konflikt i föreningen om just konstvägen ledde till avhopp och inbördes splittring, det fanns också olika åsikter om amatörism kontra professionalism och om värdet i att framhärda med konventionell gallerikonst. Det skedde heller ingen återväxt med yngre medlemmar och de offentliga konstinköpen, liksom de privata, sinade kraftigt under 1990-talet vilket bidrog till att förening kom närmare sin nedläggning.

Mellan åren 2005 och 2009 var föreningen Näcken arrangör av den utställningsverksamhet som fortfarande (2018) arrangeras varje sommar i Movikens hamn och helt enkelt heter ”Konst i hamn”. 2010 lades dock föreningen ned. Galleriet på Storgatan 47 blev nu Galleri 316 kubik, arrangerat av Hudiksvalls konstgille med kommunalt stöd.

Under de sju åren innan nedläggningen sysslade man bl.a. med ”Konst i hamn” i Moviken, en sommarutställning i det fria som Näcken till en början organiserade med sina medlemmar (som nu kallades Konstnärsgruppen Näcken). Den var ett vackert komplement (som inte hade anknytning till galleri Näcken) till den utställning som ordnades under ett antal år inne i masugnen, ”Moviken art”, arrangerad och finansierad av Hudiksvalls kommun och Gävleborgs läns landsting.

Den kanske sista manifestationen av Näcken skedde hos en gallerist i Bjuråker. En minnesutställning eller en slags reinkarnation av vad som varit. Vernissagedagen spelades Bob Dylan och 5 procent av alla intäkter gick till Amnesty International.

Gauffin

  • Familj
  • Okänt

Gävleborgs läns fiskarförbund

  • Institution
  • 1924-1964

Förtio år har gått sedan Gävleborgs läns fiskareförbund bildades. Förtio händelserika år med mötesverksamhet, beslut i viktiga och avgörande frågor och av utomordentligt intresse för länets fiskare. Sedda i detalj och i korta tidsintervaller kanske inte så märkliga men sammanfattade och sedda som resultatet av ett mångårigt arbete ändock ganska betydelsefulla.
Innan man går att behandla själva bildandet av förbundet är det dock av vikt att något orda om vad som föregick föreningsbildningen. Fiskarna i Medelpad och Hälsingland hade tidigare varit organiserade i ett Norrlands fiskarförbund. Detta upphörde dock år 1910. Så kom då åren efter första världskriget, med ett gott fiske, dålig avsättning och till förlustbringande priser. Många fiskare övergav yrket, men flertalet fortsatte att fiska,bundna av bostadsband och andra förhållanden vilka ej medgav att man utan vidare kunde överge ett yrke som fiskare. Bland fiskarna kom så tanken på nytt att bilda föreningar och genom organiserat samarbete försöka förbättra förhållandena. Ett uppslag kom då att man skulle kalla fiskarna till sommarmöten, där man utöver föredrag och festlig samvaro även skulle ha överläggningar om fiskets problem. Sådana sommarmöten om så att ordnas i Utvalnäs år 1921, på Agön år 1922, i Skärså år 1923. Vid sommarmötet på Agö väcktes förslag om att begränsa fisket, och att man skulle kunna få en sådan begränsning genom att införa söndagsvila. Resultatet blev en omröstning bland fiskarna i länet där man röstade Ja för söndagsvila och Nej den som var däremot. Det blev en klar majoritet för de Ja-röstande och därmed var söndagsvilan ett faktum för Hälsinglands fiskare och en fråga som kom att dominera årsmötesdebatterna ändå till långt in på 1930-talet. En ny omröstning anordnades 1924 och den gav resultatet 553 Ja och 22 Nej.
Vid sommarmötet i Skärså 1923 väcktes förslag om att det skulle bildas ett förbund för hela länets fiskare. Förslagsställare var en fiskare Wiklund från Granöns fiskeläge. Detta förslag resulterade i tillsättande av en kommitté bestående av fiskeriintendenten Dr. Ågren och fiskeriinstruktör Hjalmar Skoglund. Dessa utarbetade frslag till stadgar och förberedde i övrigt bildandet av en länsorganisation. Skoglund sökte hos Hushållningssällskapet ett anslag till resekostnader och så kallade han ett antal fiskare från länskusten till ett sammanträde i Söderhamn i mars 1924. Där var man överens om att bilda ett länsförbund och efter genomgång av stadgarna var man också klar med organisationen och kunde välja den första styrelsen. I den invaldes följande ledamöter:
Hjalmar Skoglund, Hudiksvall
Einar Benett, Hudiksvall
Alfred Åslund, Hudiksvall
Georg Hammar, Jättendal
P. E. Eriksson, Skärså
Johan Hagberg, Norrala
Anders Vannberg, Söderhamn
Georg Sjöberg, Norrsundet
J. Ekman, Utvalnäs
I samband med styrelsevalet beslöts också att utse ett arbetsutskott på tre ledamöter samt att detta A.U. skulle ambulera mellan olika platser (aldrig vara på samma plats med än ett år). Det första A.U. förlades till Hudiksvall med Hjalmar Skoglund som ordförande. Det andra året till Söderhamn med Anders Vannberg som ordförande och det tredje året till Mellanfjärden/Jättendal med Georg Hammar som ordförande. Det fjärde året till Enånger med Olof Lindfors som ordförande och sedan på nytt igen till Hudiksvall men då med Hilmer Myrgren som ordförande. Från detta år upphörde A.U. att amulera. Det ansågs ge mera stadga åt arbetet om styrelse och A.U. fick inneha sina uppdrag under längre tid än ett år. Utöver Myrgren kom detta A.U. att bestå av Einar Benett och Georg Hammar och när år 1930 Hilding Benett blev kassör och A.U. ledamot kom Hudiksvall att bliva ett sorts inspirationscentrum för förbundets verksamhet. A.U. har efter 1930 haft följande sammansättning:
1930-31. Myrgren, Einar och Hilding Benett
1932-? Myrgren, Hilding Benett och Ernst Strandell
1933-1943 Myrgren, Ernst Strandell och Alfred Benett
1944-1950 Myrgren, Alfred Benett och Georg Hammar
1951+ Myrgren, Georg Hammar och Arvid Brolin
1952-1963 Hammar, Brolin och Valfr. Sjöberg
Många fiskare har under årens lopp varit ledamöter i styrelsen. En del under längre tid, en del under kortare tid. Sammanlagt är det 63 personer. Att här nämna alla skulle bliva alltför omfattande, dock bör en del, vilka under längre tid tillhört styrelsen få ett omnämnande. Dessa äro:
Georg Hammar alltsedan den första styrelsen alltså 40 år.
Hilmer Myrgren 26 år
Arvid Brolin 18 år
Alfred Bennet 18 år
Arnold Johansson 17 år
Helge Sundlin 16 år
Olof Lindfors 16 år
Ernst Strandell 12 år
Valfrid Sjöberg 12 år
Erik Åslund 12 år
Karl Norling 10 år
Ville Selin 10 år

Medlemmar och medlemsantal
Vid förbundets bildande i Söderhamn antecknade sig 12 föreningar som medlemmar och vid det årsmöte som hölls i samband med sommarmötet på Kråkön samma år tillkom ytterligare tre, så att förbundet vid sitt första årsmöte hade 15 föreningar med sammanlagt 436 medlemmar. Dessa föreningar voro:
Hudiksvalls fiskarförening
Enångers fiskarförening
Söderhamns fiskarförening
Sikvike fiskarförening
Bergöns fiskarförening
Jättendals fiskarförening
Norrala fiskarförening
Rogsta östra fiskarförening
Skärså fiskarförening
Granöns fiskarförening
Stocka fiskarförening
Njutångers fiskarförening
Gnarps fiskarförening
Uppsala läns västra
1927 tillkom Ragvaldsnäs Bäcksand, 1928 Hälsingtuna-Idenor, 1930 Enångers södra och Sörfjärdens fiskarförening. 1932 Stensöfjärdens fiskarförening och 1933 Saltharsfjärdens fiskarförening , Gåsholma fiskarförening , Igöns-Säljemars fiskarförening, Gävle fiskarförening, Hille södra fiskarförening och Kusöns fiskarförening.Dessa sista föreningar intogs/beviljades inträde i förbundet enligt protokollet efter en lång och tidvis ganska hetsig debatt.Medlemsantalet har varierat under årens lopp. Vid starten 1924 hade förbundet 15 föreningar med 436 medlemmar. År 1934 då hela länet var organiserat 22 föreningar med 636 medlemmar, år 1944 förbundets högsta medlemsantal 760 medlemmar och nu år 1964 19 föreningar med ? medlemmar. Uppsala läns västra fiskarförening utgick 1934 i samabnd med att i Uppsala län bildades ett eget fiskarförbund.

Organisationsarbete
Organiserandet av övriga fiskare i länet och även på övriga ostkusten var föremål för behandling vid flera årsmöten. År 1926 anslogs kr 250 till agitation bland Ostkustens fiskare.1927 beslöts att trycka ett uppror i 1000 ex att spridas bland fiskarna efter kusten och åren 1928-30 och 33 anslogs ytterligare medel för agitation och för organiserandet av Gästriklands fiskare. Det tillsattes kommittéer, ordnandes möten o.s.v. men det var svårt att komma till en överenskommelse, finna den enande linje, som kunde föra alla fiskare i länet in i det egna förbundet. Det var söndagsvilan och minimipriset som var anledningen. I Hälsingland förelåg fullständig enighet bakom dessa beslut. I Gästrikland var nästan lika stor enighet bakom motsatt åsikt. Så småningom ändrades förhållandena något. I Söderhamnsdistriktet gick några fiskare ur förbundet och öppnade egen försäljning på Gävle och upphörde samtidigt med söndagsvila och att tillämpa minimipris, och år 1932 beslöts att lämna söndagsfisket fritt efter 1 oktober, och när dessutom fiskarna i Gästrikland kunde beviljas dispens från besluten om minimipris mm. så blev det lättare att ordna med anslutning, och när de sista Gästrikeföreningarna anslöts år 1933 voro alla länets fiskare organiserade i ett förbund, med 24 lokalföreningar och 636 medlemmar.

Sommarmöten och årsmöten
I det föregående har nämnts sommarmöten. Kanske någon ställer frågan. Varför sommarmöten? Dessa sommarmöten hade en dubbel betydelse för verksamheten. Det var dåligt med kommunikationerna framförallt på vintern. Det gick lättare att samla fiskarna när de kunde använda sina båtar. Av den anledningen förlades också årsmötena till dessa sommarmöten eller sommarfester. Så var det propagandan. Till dessa sommarmöten kom icke blott fiskare utan även mycket annat folk, och då man alltid hade goda föredragshållare fick man också möjlighet att påverka folkopinionen för många av fiskets aktuella problem. Bland mera kända föredragshållare, som under första åren medverkade vid våra sommarmöten kan nämnas: statsrådet Gösta Skoglund, landshövding Lybeck, riksdagsmännen Fabian Månsson och Lövgren i Nyborg, byråchefen K.A. Andersson, byrådirektören Chr. Hessle, disp. Karl Martin, författare Albert Viksten m.fl. Sommarmötena ambulerade mellan olika fiskelägen och bl.a. avhölls 1932 års sommarmöte i Upplandsbodarne med fiskareföreningen på platsen som arrangör. Som tidigare omnämnts hölls årsmötena på sommaren i samband med sommarmötena. Efter att årsmötena från år 1929 förlagts till vintermånaderna, hölls de växelvis i Hudiksvall och Söderhamn. Först 1935 hölls ett årsmöte i Gävle och efter detta år har de växlat mellan länets tre kuststäder.

Förbundets ekonomi
Förbundets ekonomi erbjöd från början en hel del problem. Årsavgiften utgjorde från början endast en krona och dessa kronor räckte icke långt. Några ersättningar för styrelseuppdrag eller i form av traktamenten kunde icke utgå och vid sammanträden på främmande orter där man måste övernatta ordnades alltid rum hos yrkeskollegor så man fick ligga gratis. De första extra tillskotten i kassan fick man genom att anordna båtlotterier. Det fanns en hel del båtbyggare bland förbundets medlemmar och det fanns också intresse för båtar, varför det gick ganska bra att sälja ut lotterna. Det ordnades ganska många lotterier ända in på 30-talet och när man dessutom fick tillskott genom vinst på sommarmötena så blev ekonomin allt bättre och bättre efter som åren gick. Så småningom kunde man börja ge ersättning för A.U:s arbete, traktamente till styrelsen vid sammanträden o.sv. och från denna ringa början har nu den ekonomiska situationen blivit ganska tillfredsställande.

En egen tidning
1928 väcktes förslag om utgivandet av en egen tidning. Hjalmar Skoglund fick i uppdrag att utreda fråga och att inkomma med förslag. Man blev snart enig om behovet av en tidning, med det var svårare att uppnå enighet om huru tidningen skulle finansieras. Om det skulle ske genom prenumerantanskaffning eller genom kollektiv prenumeration för alla medlemmar. Det senare alternativet segrade och detta var väl också lyckligast. Skulle man ha fått lita till endast frivilliga prenumeranter torde icke upplagan ha blivit så stor att det hela blivit lönande. En mycket bidragande orsak till att tidningen kunde utgivas var också att man från början kunde få räkna med dåvarande folkskollärare Gösta Skoglund som redaktör. Under namnet "Ett försök" utgavs ett provnummer, vilket bl.a. spreds och försåldes vid sommarmötet i Skärså 1928. Intresset för tidningen blev så pass bra att man till årsmötet 1929 kunde lägga fram förslag om att utgiva tidningen Ostkusten. Tidningen började utkomma, fick många frivilliga medarbetare, fick spridning till andra län och kuststräckor, blev omtyckt bland fiskarna och 1939 kunde den övertagas av en särskild tidningsförening och bliva ett organ för Svenska Ostkustfiskarnas Centralförbund.

Minimipriset
En av de första årens stora frågor var beslutet om ett lägsta pris "minimipris" vid försäljning av färsk strömming till återförsäljare. Det var det pris fiskarna skulle uttaga vid försäljning hemma i fiskelägena till fiskhandlare eller vid leveranser in till städernas fiskehandlare. Priset var satt till 15 öre per kg eller som det från början hette 3 kr per fjärding. Beslutet var till nytta men var på sina håll svårt att efterleva. Många årsmötesdagar har ägnats åt diskussioner om den denna fråga och om de många olika prissystem som tillämpades, bl.a. förekom ett varierande pris allt efter de olika platsernas centrala belägenhet som försäljningsplatser. Priserna varierade mellan 12 öre och 15 öre per kg. Minimipriset upphävdes 1933 och följderna härav blevo kan man säga närmast katastrofala. Sommaren 1934 varierade priserna mellan 5 öre och 12 öre kg. Endast i något enstaka fall förekom högre pris. Minimiprisets slopande var en mycket bidragande orsak till att allt var så tillrättalagt för den ekonomiska organisationen = fiskförsäljningsföreningen, när den bildades 1935.

Ombudsman
Årsmötet 1929 beslöt tillsättandet av en ombudsman och till denna befattning valdes Georg Hammar. Detta uppdrag innehade han till år 1936 alltså tills att den nya ekonomiska organisationen hade börjat sin verksamhet. Ombudsmannens arbete bestod i att representera som ombud vid sammanträden med olika organisationer, att besöka fiskare och undersöka och underhandla när anmälningar om stadgebrott o dyl. förekom samt att bilägga tvister och i övrigt att progagera, agitera och i vissa fall även undervisa i föreningskunskap och andra föreningsangelägenheter.

Den ekonomiska föreningensrörelsen
1933 års fiskhandelsutredning, i vilken bla. fiskeriinstruktör Hjalmar Skoglund var ledamot, tillsattes för att utreda och avgiva förslag till ordnande av strömmingshandeln på Ostkusten. Som resultat av denna utredning kom då vad som kallats "Auktorisationen" eller m.a.o. "Strömmingshandelsregleringen" med lag om ilandföring och försäljning av strömming. Detta innebar att ekonomiska föreningar "auktoriserades" att med ensamrätt emottaga all den strömming som ilandföres inom respektive länsområden= den egna länskusten. Samtidigt auktoriserades även partiföreningarna och härför då skulle tillerkännas en skälig partihandelsrabatt. Med auktorisationen fick fiskarna ett medel att lösa försäljningsfrågorna, men icke bara ett medel, utan också en ekonomisk organisation, som kunde handhava försäljnings- och prissättningsfrågor på ett för dem fördelaktigt sätt. Man kan gott säga, att utan auktorisationen och med den, den ekonomiska föreningsrörelsen, skulle fiskarna icke ha kunnat utveckla och investera i sin näring på sätt som skett de senaste decennierna.

Fiskförsäljningsföreningen bildas
När Gävleborgs läns fiskförsäljningsförening bildades gjordes allt förarbete av fiskareförbundets styrelse. Det var förbundets styrelseledamöter, som reste och organiserade fiskförsäljningslagen. Det var förbundets styrelse, som förberedde och planerade den kommande verksamheten, utgjorde valberedning när det gällde att nominera kandidater i den första styrelsen o.s.v. Därmed lades också grunden till ett samarbete mellan den fackliga och ekonomiska rörelsen, som har fortgått och alltfort består till fiskets fromma i detta län. Bland övriga uppmärksammade insatser och uppslag, som kommit genom fiskarförbundet kan nämnas. Åtgärder för en förbättrad saltströmmingsberedning med årliga resor och premieeringar, och en verksamhet som på sätt och vis gav upptakten till den saltströmmingskontroll vi senare fick. Tillkomsten av "Fiskredskapsförsäkringsbolaget". Denna fråga väcktes första gången 1929 och var sedan föremål för nya överläggningar och utredningar, men först i början av 1940-talet kunde den lösas, och vårt län var då det enda på Ostkusten, som kunnat ordna en ???????försäkring. Båtförsäkringsbolaget har också förbundet att tacka för sin tillkomst och för anskaffande av för verksamheten erforderligt grundkapital. Den år 19?? ordnade yrkeskadeförsäkringen är ytterligare ett bevis på förbundets mångskiftande verksamhet.
Studieverksamhet har bedrivits alltsedan år 1937. Fru Malin Benett var under åren 1937-47 förbundets studieledare och när hon efter många års intresserat och förtjänstfullt arbete avgick från sitt uppdrag, blev fiskerikonsulent Gunnar Skog den nye studieledaren. Studieresor, studiekurser, navigationskurser för utbildningar av fiskeskeppare, kurser för fiskarhustrur o.s.v är exempel på vad förbundets studieverksamhet i samarbete med länets hushållningssällskap kunnat ordna.

Stadgar
Förbundets stadgar har varit föremål för en del ändringar. Första gången år 1928, sedan år 1933 och nu senast år 1961 då nuvarande stadgar antogs. Ändringar har i allmänhet varit föranledda och motiverade av utvecklingen och förändringar inom föreningslivet, och av en medveten strävan hos förbundets ledning att även beträffande stadgar och organisationsformer följa med i utvecklingen.

Personalia
Några personer som på ett mera uppmärksammat sätt stått i ledningen för förbundets verksamhet och förtjäna ett särskilt omnämnande.
Hjalmar Skoglund var initiativtagare till förbundet och dess förste ordförande. Senare förbundets hedersordförande och i denna sin egenskap aktiv deltagare i förbundets verksamhet under många år.
Hilmer Myrgren, ledamot av styrelsen och ordförande i förbundet till sin bortgång år 1952. Han var den lugne och förtroendeingivande ledaren, mannen som växte med uppgifterna och som så småningom kom att få hela sin verksamhet förlagd till fisket och dess organisationer.
Gösta Skoglund, vår nuvarande kommunikationsminister. Han var under de första åren en tillgång för förbundet, såsom föredragshållare och agitator, samt som redaktör för tidningen Ostkusten. Hans tidiga kontakter med fisket har fortsatt och fört honom fram till ledningen i våra centrala organisationer.
Einar, Hilding och Alfred Benett, en brödratrio som under olika tidsperioder tillhört förbundets ledning och A.U.Tillsammans med Hilmer Myrgren kom de att bilda ett arbetsteam/hjärntrust/ där framförallt fiskefrågor diskuterades och där idéer och uppslag av betydelse för fisket kom fram. Jag har i det föregående talat om Hudiksvall som ett "inspirationscentrum". Det var dessa nämnda personer jämte Hjalmar Skoglund och några andra fiskare, som utgjorde detta centrum och bl.a. blev båtverkstaden på Öster en samlingspunkt där man tog pauser i arbetet och ägnande sig åt debatter om fiskets livefrågor.
Valfrid Sjöberg kom som representant för en något yngre generation. Han övertog ordförandeskapet efter Hilmer Myrgren och under hans ledning har förbundet fortsatt efter de linjer som de tidigare ledarna dragit upp.
Landskamrer Zakris Nordin var icke förbundsmedlem. Under uppväxtåren i Hudiksvall kom han i kontakt med fiskarna och blev intresserad för deras problem och även deras organisationsfrågor. Han var på sitt sätt en kontaktsman mellan förbundet och Gävle fiskareförening och nedlade mycket arbete på att på Gävlefiskarna med i förbundet.
Sedan är det hela raden av fiskare, föregångsmän på sin ort, ombud vid årsmöten och ledamöter i föreningarnas och förbundets styrelse. Män som varit med om att bygga upp organisationen, att omsätta mötesbesluten i praktisk handling ute i föreningarna, män som utan vars medverkan förbundet icke varit vad det är i dag. Många av dem tillhörande en äldre generation men med klar blick och förståelse för organisationens betydelse för uppnående av bättre levnadsvillkor för en samhällsgrupp med låg levnadsstandard, men som icke fick vara med och se så många resultat av förbundets arbete. Förbundet står i tacksamhetsskuld till alla dem som under årens lopp, centralt och mera lokalt, arbetat för fiskets organisatoriska utveckling. Så till sist några ord om utvecklingen och en sammanfattning av vad som skett under de gångna 40 åren.

När förbundet bildades hade en utvecklingsfas i fiskets historia fullbordats. Det var motorbåtarna. De första fiskemotorbåtarna kom väl åren 1907-1908, men det tog omkring 10 år innan alla fiskare skaffat sig motorbåtar. Det var misstron mot allt nytt. Det var en viss konservatism och kanske även andra anledningar som gjorde att det drog ut på tiden. Första världskriget med dess något bättre inkomstförhållanden påskyndade dock utvecklingen. När kriget var slut var också hela fiskeflottan motoriserad och när avsättningssvårigheterna och prisfallen kom, då hade fiskarna en ökad skuldsättning genom dyra redskap och framförallt då motorbåtarna, vilka i de flesta fall inköpts för erhållna lån. Den stora arbetslösheten, som dessa år förekom i vårt land, torde på sitt sätt ha bidragit till att de flesta fiskare då blevo kvar till sitt yrke.
I början på 20-talet kom så bilismen att bliva mera allmän och efter hand började också bilar att i fiskelägena inköpa strömming och distribuera ini landet. Därmed kom ytterligare en epok i fiskets utveckling. Med Ostkustbanan kom ytterligare en till. Fiskelägena längs kusten kunde sända strömming på järnväg och bl.a. blev Gävlemarknanden tillgänglig, som avsättningsort för den färska strömmingen. 1935 kom så den ekonomiska organisationen, den betydelsefullaste händelsen i förbundets historia. Samtidigt som man nådde en ökad avsättning för den färska strömmingen, fick man även bättre priser och ett bättre ekonomiskt resultat. Och det var icke bara strömmingen utan efter hand kom även den andra fisken att mottagas av fiskförsäljningsföreningen, och det betydde betydligt bättre priser än vad man tidigare fått. Härmed följde också att fiskets pris- och avsättningsfrågor kom att omfatta fackliga och andra organisatoriska problem. En annan förändring skedde också vid denna tid. Före 30-talet insaltades en större del av fångsterna och en mindre del försåldes färsk. Särskilt efter fiskförsäljningsföreningens tillkomst skedde en omsvängning så att endast obetydliga partier insaltades av fiskarna själva och den övervägande delen försåldes i färskt tillstånd. Så kom ett nytt världskrig med regleringar och restriktioner, men framförallt med ökade avsättningsmöjligheter och bättre ekonomiskt resultat. En sak är klar i detta sammanhang och det är att fiskarna tack vare den ekonomiska organisationen kunde utnyttja situationen och båda öka avsättningen och utfå bättre priser. Och tack vare samma organisation kunde man också klara de problem som man väntade skulle komma under efterkrigsåren. 1950-talet medförde en annan utveckling. När det gäller redskapen så börjar nylonredskap att ersätta samma av bomull och i detta skede kommer också en utveckling av laxfisket med linor och revar och med användning av bla.a. nylon för tavsar m.m. Fiskebåtarna har under 1940- och 50-talen undergått stora förbättringar genom större båtar och kraftigare motorer.
Samtidigt kommer åter något nytt. Trålfisket i Östersjön vinner allt större utbredning och när 60-talet går in har det även börjat komma in i Bottenhavet. Därmed kommer en ny epok och ett nytt utvecklingsskede i länets fiske. När årets fiskesäsong börjar finnes det 11 större trålare och 24 mindre båtar som bedriva partrålfiske. Fiskarnas antal minskar år från år men framförallt är det skötfiskarna, som överger yrket, och söker sig ut på allmänna arbetsmarknaden. Detta medför att det bliver allt större andel av den landade strömmingen, som kommer från trålbåtarna, och mindre del från skötfiskarna. Framtiden för strömmingsfisket synes ligga i trålkfisket, dock torde man göra den reflektionen, att deras antal icke får bliva för stort, för då bliver även deras utsikter till ett lönande fiske mindre. Vidare får man räkna med att detta är en omställning som tager sin tid och vi kommer fortfarande att ha både sköt-trål och fjällfiskare.
Det är fortfarande många problem som fisket har. Både ekonomiska och fackliga avsättnings- och prisfrågor men även på andra områden särskilt då när det gäller förhållande till det s.k. fritidsfisket. Detta senare börjar på sina håll få sådan omfattning att det inkräktar på yrkesfiskets avsättningsförhållanden och medför konkurrens icke bara om vissa avsättningsplatser utan även när det gäller prissättningen. Förbundet har under de gångna 40 åren försökt att på bästa sätt tillvarataga fiskets intressen. Låt det även i fortsättningen fylla denna uppgift. Låt det vara huvudorganisationen för länets fiskare, ett sammanhållande organ där man i gemensamt strävan leder verksamheten så att den löser fiskets problem på för fiskarna bästa sätt. Låt förbundet även bliva det organ, som bevarar fiskarna åt fisket, fiskarna åt kusten och fiskelägena och låter fiskelägena vara vad de är och skall vara: arbetsplatser och bostadsorter för en idog och strävsam fiskarbefolkning.
(Historik troligen skriven av Georg Hammar)

Gävleborgs läns hantverksförbund

  • Institution
  • 1919-1986

Förbundet bildades vid ett konstituerande sammanträde i Ljusdal den 12 juni 1919. Förbundet behandlade frågor rörande hantverket och dess förutsättningar i länet. Man samverkade för att förbättra sin ställning och sina arbetstillfällen.

Gefleborgs läns brandstodsbolag

  • Institution
  • 1852-1952

Vid mitten av 1800-talet började länsförsäkringsbolag att bildas. Vid den här tiden började nya krav att göra sig gällande. Vi fick allmän skolundervisning, bättre kommunikationer, bättre bostäder, bättre levnadsstandard. Nya stora tankar började märkas inom många områden och nya uppfinningar såg dagens ljus, idéer kläcktes osv. Länsförsäkringsbolagen är en produkt av de tankar man vid denna tid hade om ett bättre brandskydd.Gefleborgs läns brandstodsbolag höll sitt konstituerande sammanträde den 16 december 1852. Det var vid ett möte i Forsbacka Bruk som man den 11 november 1853 officiellt bildade Gefleborgs läns Brandstodsbolag. En av de bidragande orsakerna till att bolaget bildades var att Hushållningssällskapet som upptagit den här tanken som en hushållsangelägenhet och fört frågan framåt. Ett reglemente hade fastställts redan i oktober 1852 för ett länets Brandstodsbolag.

Anledningen till att man ansåg bolaget bildat 1853 vid mötet i Forsbacka var att man då fått in så många försäkringar till ett så pass högt värde att man ansåg tiden mogen. Antalet försäkringar var då 525 till ett sammanlagt värde av 1.050.400 Riksdaler. Bland det första som den nybildade styrelsen fick ta itu med var bildandet av brandstodskommittéer ute på landsbygden. Snabbt bildades kommittéer i alla socknar i Gästrikland samt en del socknar i Hälsingland. Bolaget hade till en början sitt säte i Gävle. Under åren 1879-80 härjade ovanligt många bränder i Hälsingland. Till följd av detta blev utdebiteringen avsevärt större under de åren. Bland delägarna i Gästrikland uppstod då tanken att det var det typiska byggnadssättet i Hälsingland som gjorde att bränderna blev så omfattande.Den tanken formade sig sedan till en allmän åsikt vilket faktiskt fick till följd att bolaget splittrades. Ett särskilt bolag bildades i Gästrikland. Ombildningsförslag lades fram vid flera tillfällen genom åren men de avslogs. 1887 framkastades ett förslag till ombildning av bolaget vilket gick ut på att bolagets styrelse och förvaltning skulle ha sitt säte i Hudiksvall samt att alla stämmor skulle hållas i Hudiksvall. När förslaget nästa år skulle konfirmeras skedde sluten omröstning med det resultatet att bolaget kom att flyttas till Hudiksvall. Den splittrade situation som rådde inom bolaget i början och mitten av 1880-talet fick till följd att många begärde sitt utträde ut bolaget. Sedan bolaget börjat komma igång igen efter flyttningen till Hudiksvall i november 1888 ökade antalet försäkringstagare i bolaget igen.

Från 1880 till 1888 hade det sammanlagda försäkringsbeloppet sjunkit från 58 till 13 miljoner. 1911 hade det stigit till drygt 45 miljoner. Till en början höll det nya bolaget sina stämmor i Rådhuset. Sommaren 1912 kunde bolaget inviga sina egna nya lokaler i hörnet av Storgatan och Kungsgatan. Man hade 1910 fått köpa tomten förmånligt av Hudiksvalls Stad för att där få uppföra egna lokaler. I dessa lokaler håller man fortfarande till. Under hela verksamhetstiden har namnet varit Gefleborgs läns Brandstodsbolag . Detta är fortfarande bolagets juridiska namn (Gävleborg stavas fö. fortfarande Gefleborg) medan Länsbolaget används som arbetsnamn. Idag heter bolaget Länsförsäkringar Gävleborg i arbetsnamn.

Hägglund

  • Familj
  • 1900-tal (Uppskattning)

Hallin

  • Familj
  • Okänt

Hällsäter

  • Familj
  • 1530-2000-tal

Arkivet kommer från släkten Hällsäter. Släkten tog namnet Hällsäter eftersom de bodde i Hällsäter, Högs socken. Osäkert när detta namnbyte skedde. Släkten har tidigare hetat Höglund och arbetat som klockare i Högs socken från 1700-talet och framåt.

Hans Nilsson

  • Person
  • 1775-1850 (Uppskattning)

Helge Nilsson

  • Person
  • Okänt

Helge Nilsson gick sedemera i Bergsjö skola, klass 4B.

Resultat 1 till 100 av 369