Thiodolf Lindegren föddes i Karlskrona 1829 och dog i Hudiksvall 1914. Lindegren var grosshandlare och bankdirektör i Hudiksvall. Gifte sig med Rosa Regnander 1857.

August Lindegren föddes 1858 i Hudiksvall och dog 1927 på Drottningholm i Stockholm. Lindegren var arkitekt vid Överintendentsämbetet samt slottsarkitekt vid Drottningholms slott. Gifte sig med Anna Hjortzberg.

Karl Anders Haegermarck föddes i Arbrå 23 februari 1868. Föräldrarna var Karl Haegermarck, handlare och hans hustru Jenny, f. Noraeus. Avlade Mog. examen i Stockholm, Norra Latin, 1889, inskrivs i nat. 1892. Anställd i Uppsala akademibokhandel 1890. Bokhållare i Sprithandelsbolaget i Uppsala 1891. Kamrer på samma ställe 1895-1935. Avled i Hög 1946 d. 31/8. Begravd på Uppsala kyrkogård. Stenen bär inskriften "Gästrike-Hälsinge Nation reste stenen över Hälsingesonen och hembygdsforskaren. Haegermarck var aktiv i nationen som tredje kurator, 1899-1902. Hedersledamot i nationen 1911.

Haegermarck var den som tog initiativet till utgivandet av Bromans Glysisvallur och ledamot av Glysisvallurkommittéen, 1911-1946. Han gifte sig 14/6 1905 med Selma Karolina Sellberg från Högbo. Hon var född 22/7 1870 och avled i Uppsala 7/3 1930. Hon var dotter till komm. lantmätare Carl Johan Sellberg och Stina Westblom.
Källa: Gästrike Hälsinge Nations matrikel

Bruno Frank var verksam i skogsindustrin hela sitt yrkesliv och är lokalhistoriskt intresserad. Han har samlat material och varit lokalhistoriskt verksam under många årtionden och har tidigare lämnat uppgifter till boken om motlutsflottning av Sven Forsström.

Rosa Taikon föddes 30 juli 1926 i ett tältläger i Tibro. Hennes släkt tillhörde den romska gruppen Kalderash som först kom till Sverige i slutet av 1800-talet. (De tillhör idag den grupp som brukar kallas för Svenska romer.) På grund av den s.k. ”lösdriverilagstiftningen” från 1885, i kombination med utbredd diskriminering i samhället, kunde Rosas familj inte bli bofast. Samtidigt började kommunerna under 1900-talets första årtionden att utfärda vistelseförbud, lägerslagningsförbud och näringsförbud för romer och resande. Familjen flyttade därför runt mycket och barnen kunde inte gå i skola. Rosas mor gick bort i tuberkulos när Rosa var sex år gammal. Barndomen var hård med usla levnadsförhållanden i tältläger, skällsord från omgivningen och de ständiga kränkningar och övergrepp som utövades mot romer. Fadern var mycket mån om att barnen skulle försörja sig på hederligt arbete när de inte fick gå i skolan. Därför började Rosa arbeta tidigt, redan vid tio års ålder, med musik. Hon spelade i ett band med sin far och sin bror. Fadern drev tivoli, musicerade, förtennade och arbetade med silversmide.

Under åren som ung vuxen arbetade Rosa i butik, som skådespelerska och sångerska. Hon hade ett antal roller i filmer under 1950-talet och har även spelat in musik. Rosa tillverkade även halsband av bönor vid sidan av skådespeleriet. På senare år har hon medverkat i dokumentärer gällande sin systers och sitt eget liv.

I vuxen ålder fick hon gå två år i Birkagårdens folkhögskola (1957-1959). Hon gick en kvällskurs vid Stockholms universitet i silversmide och ville efter detta söka till Konstfack. Trots att Rosa saknade betyg från grundskola och högre läroverk blev hon antagen som specialelev. Rosa studerade vid Konstfack i fem år, 1961-1966. Eftersom Rosas far dött innan hon började med silversmide hade hon inte möjlighet att lära sig hantverket från honom. Under sina fem år vid Konstfack utvecklade hon en egen stil med inspiration från romska traditioner. Hon hade bilder på sin fars smycken och använde dessa som utgångspunkt när hon utvecklade sin personliga stil. Hon besökte även bibliotek för att lära sig mer om olika smyckestraditioner. Hon arbetade med tekniker som filigran, granulering. Rosa Taikon finns idag representerad på många museer, bland annat Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon har haft utställningar på otaliga museum, både i Sverige och internationellt. Vid sidan av silversmidet har alltid det människorättsliga haft en given plats i Rosas liv.

Under 1960-talet förde Rosa, tillsammans med sin syster Katarina Taikon, opinionsarbete mot diskriminering av romer. I början handlade arbetet mycket om rätt till skolgång, för både vuxna och barn, asylrätt för förintelseöverlevare samt tillgång till bostäder. Systrarna gav ut tidskriften "Amé Beschás/Zigenaren" tillsammans med sina män Björn Langhammar och Bernd Janusch 1965. Under denna tid bedrev systrana Taikon ett intensivt opinionsarbete med krav på reformer som skulle förbättra romernas situation i samhället. Rosas engagemang för romska frågor i samhället fortsatte genom hela hennes liv och hon hade många gånger direktkontakt med ansvariga politiker. Bland annat var hon delaktig i arbetet med Arbetsdepartementens vitbok om orättvisor och övergrepp mot romer under 1900-talet.

Under sitt liv har Rosa fått motta flertalet priser och utmärkelser. 2001 belönade hon med John Hrons pris. 2010 prisades Rosa med regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores, för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete. 2013 uppmärksammades hennes arbete med mänskliga rättigheter av Olof Palmes minnesfond och hon belönades med Olof Palmepriset.

Rosa avled 1 juni 2017.

Anders Paulus Lindahl föddes 11 juli 1889 i Delsbo, förmodligen bosatt i Sunnansjö. Han gjorde militärtjänst på I3 i Örebro och 1909 avslutade han en utbildning på Örebro Handelsinstitut. Från 1913 till 1920 arbetade han med ekonomi vid Ströms Bruks AB i Strömsbruk, Harmånger. Efter detta flyttar Anders norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall. Vid ett senare tillfälle flyttar han vidare och bosätter sig på Skönsmon i Sundsvall. Därefter flyttade han förmodligen norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall och senare bosatte han sig på Skönsmon i Sundsvall.Han gifter sig med Ellen Larsson i Njurunda församling den 31 juli 1938. Ellen föddes den 5 juni 1905 i Sandarne, Söderhamn och flyttade som vuxen till Svartvik, Njurunda. Paret fick aldrig några barn och Anders avled 19 november 1967. Ellen levde tio år till och avled den 9 januari 1977.

Kronolänsman Jost von Kiöhling föds i Rengsjö 1817. Han avlider den 10 maj 1883 i Arbrå socken. Vid sin död är han gift med Karolina Kristina Katharina Lehman från Söderhamn. De har tillsammans tre barn: Beata Kristina Lovisa, Emelie Karolina och Karl Ossian Jost.

John Wettersten föddes i Mekrossla, Njutåners socken 12 maj 1879. Han var son till en torpare, Anders Olof Wettersten (1851-1930) och Anna Ersdotter (1852-1899) från bondesläkt i Forsa. John Sten var det tredje barnet i en familj om fem. När John var fyra flyttade familjen till Kvävtjär i Njutånger och på nya boplatsen inträffar en olycka där pojken svårt skadar vänstra handen i ett tröskverk. Trots denna skada arbetade John Sten som dräng en period under sin uppväxt och även som kock på ett skepp. Skeppet hamnade i sjönöd utanför norska kursen och Sten mönstrade av. Han arbetade i Sarpsborg under ca 6 månader vid ett pappersbruk och även ett marmorsliperi. Efter detta arbetade Sten som yrkesmålare i Kristiania. 1898 återvänder John Sten hem till föräldrahemmet. Han försöker att försörja sig som yrkesmålare men lyckas inte riktigt. Efter ett år lyckas han få ett stipendium från Hushållningssällskapet för att studera till dekorationsmåleri vid Tekniska högskolan i Stockholm. I Stockholm arbetade John Sten för Agi Lindegren och hjälpte honom med restaureringsarbete i Stockholms slott. Han kopierade även kungaporträtt på uppdrag av Agi Lindegren. 1902 förkortade Per Johan Wettersten sitt namn till John Sten. Efter ett antal års studier vid Tekniska Högskolan antogs John Sten som elev vid Konstnärsförbundets tredje skola, 1905-1908. Mellan åren 1906-1910 spenderade John Sten mycket tid i Hudiksvall. 20 december 1906 öppnade Sten sin första utställning på Stadshotellet i Hudiksvall. Under mellandagarna flyttades utställningen till Flickskolans gymnastiksal där den visades till 6 januari. Hans medutställare i detta fall var Arvid Jacobsson.

Våren 1910 reste Sten till Paris för första gången för att utvidga sina konstnärliga vyer. Han arbetade med krokikurser och utbildade sig vidare inom måleri och teckning.

John Sten föddes 1879 som Per Johan Wettersten i Mekrossla, Njutånger, Hälsingland. När John var nio år måste föräldrarna lämna sitt jordbruk och flytta till ett torp i Kvavtjärn, Njutånger, där fadern fick arbete som stenhuggare. Redan i fyraårsåldern råkade John ut för en olycka som skadade hans vänstra hand så allvarligt att han inte kunde utföra kroppsarbete. Deklassseringen och den egna skadan bör minnas när hans senare yrkesinriktning framträder.

Sommaren 1897 gick han till sjöss som kock och kom till Frankrike, därefter hamnade han i Kristiania och arbetade som yrkesmålare. Nu börjar han också syssla med stafflimålning och 1899 får han ett stipendium till dekorationsmålare vid Tekniska skolan i Stockholm. Han driver studierna på kvällstid, under dagarna arbetar han som dekorationsmålare under slottsarkitekten och den dekorative fantasten Agi Lindegren, en Hudiksvallsson.

Under 1900-talets första år målar han som tidens stämningsmålare, helt naturligt om man ser att han också går också igenom Konstnärsförbundets skola där bland andra Nils Kreuger och Richard Berg är lärare. 1906 håller han sin första separatutställning i Hudiksvall och 1910 kallar världen och Paris på honom, han bosätter sig i Montparnasse och fortsätter sina studier. Efter några år dras han in i kubismens maktsfär, märkligt nog influerad av bland andra den svenske författaren Pär Lagerkvist, som den här tiden vistades i Paris. Våren 1914 deltar han i en stor kubistutställning i Prag, han uppmärksammas, får beställningar, Prins Eugen köper verk av honom, hans stjärna börjar stiga. Det betyder inte att han också lever gott på sin konst, tvärtom är han fattig och otrivs i Paris, särskilt under den påtvingade isoleringen under 1:a världskrigets avspärrningar.

Snart nog rör han sig bort från kubismens stränga former, i riktning mot ett mer dekorativt måleri. Efter framgången 1917 med La langouste följer fler beställningar, och i Sverige blir han året därefter verkligt framgångsrik. Han ställer ut, får beställningar, köps in av konstmuseer, får stipendier.
Det är ett sådant som för honom till Bali 1922. Man kan säga att han grips av dåtidens Bali-feber, att söka sanningen i det exotiska. Men på Bali blir han sjuk i dysenteri och avlider efter en kort tid. Han ligger också begravd där. Vid sin död tillhörde han eliten bland unga, svenska konstnärer och kurvan för hans publika framgångar pekade rakt uppåt.
John Sten hade i sitt testamente bestämt att hans konstnärliga kvarlåtenskap skulle tillfalla Hälsinglands museum i Hudiksvall, och så skedde också. Hans samling på mer än 1000 verk utgör grunden för museets hela konstsamling.

Hilding Mickelsson arbetade som fotograf. Under sin livstid byggde han upp en stor fotosamling med fokus på natur, djur, hembygd, miljöförstöring m.fl.
Han bodde i sin fru Adéles släktgård Sunnanåker i Glössbo, Rengsjö efter att de gifte sig 1941. Paret fick två barn tillsammans. 1960 publicerades "Lappugglan anfaller", en av Hildings bilder i Life magazine.
Hilding höll även föredrag och var en frekvent anlitad föreläsare.
Hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1991, i humaniora
Hedersledamot vid Gästrike-Hälsinge nation Uppsala
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning, 1995

Ann födds i New York 1949. Faderns släkt hade invandrat från Sverige, Malugn, under 1920-talet och modern var amerikan från West Virginia. Ann växer upp i svensk/amerikansk kultur i Minnesota. I sina tonår besöker Ann Sverige första gången och sina släktningar i Dalarna samt Värmland. Resan gör avtryck och Ann sparar pengar för att kunna resa tillbaka efter sin examen från gymnasiet. Efter gymnasiet kommer resan till Sverige och Ann går ett år på Nyckelviksskolan och ett år på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Hon träffar också konstnärer och musiker i 60/70-talets Stockholm.

Färden går sedan till Göteborg och Ann bor där i några år. I Göteborg går hon vävkurs och teckningsskola. Hon börjar engagera sig politiskt i olika grupper, t.ex. Bevara Haga. Ann driver ett musikcafé i ett Allaktivitetshus i Göteborg och stöter på människor som ska köpa hus i Hälsingland och starta kollektiv/kursgård. Det lockar Ann och hon följer med till Delsbo.

Ljusbacken kallas kollektivet i Delsbo och där driver Ann tillsammans med vänner kursgård. De jobbar med bärplockning, odling, håller kurser, tar emot gäster från hela världen m.m. Kollektivet engagerar sig även i Gröna vågen-rörelsen och håller aktioner mot miljöförstöring/miljögifter m.m. Ann går på textillinjen på Forsa folkhögskola ett år och lär sig gammeldans i Dellenbygdens folkdanslag. Efter ett tag uppstår konflikter och olika åsikter om hur kollektivet bör drivas. Detta leder till att Ann flyttar och får lägenhet i Delsbo. Hon får en son men förhållandet tar slut. Ann vill ha en familj till sonen och flyttar därför tillbaka till Minneapolis 1983.

Lars Magnus Hammarberg var född 8 december 1801 (andra uppgifter gör gällande att han var född i november 1800). Han var son till borgaren och "hökaren" Isac Hammarberg i Hudiksvall. Fadern var född på Alnö i Medelpad. Lars Magnus Hammarberg var garvare i Hudiksvall. Han blev borgare i Hudiksvall 8 maj 1826. Gifte sig med Brita Christina (Bricken) Nordin. Brita var född 1796 och dog 1867. Hon var dotter till garvare Erik Nordin i Hudiksvall.
De fick tillsammans barnen Lars Wilhelm, f. 1829 d.1830
Erica Charlotta f.1831 och gift med W. von Rehausen 1865. Hon avled 1900.

Sven Gustaf Brun var son till apotekare Carl Gustaf Brun och bosatt i Hudiksvall. Sven Brun blev apotekare 1909 efter avlagd apotekarexamen. Brun har även skrivit Hudiksvalls historia från 1932, del II.

"Om någon vill använda de uppgifter jag funnit i kyrkböcker, bouppteckningar och andra matriklar skulle det bereda mig en oerhört stor glädje". /Einar Skoglund

Alice Jacobsson föddes 1918 och avled 2006. I de många artiklar som publicerade om hennes liv var hon fiskarpigan på Kråkön utanför Hudiksvall. Den kulturella ön vid hälsingekusten, där författare, konstnärer och den nya politiska eliten möttes om somrarna, vistelseorten för ministern Skoglund, riksdagsmannen Granath, för konstnärer som Mollie Faustman och självaste kronprins Gustav kom dit en gång.

Fiskarpiga, men också en som deltog i uppbygget av australiensisk socialvård, var pionjär inom personalvården på handelsflottans båtar, och odlade tobak i Australien i femton år.

Född i en fattig arbetarfamilj i Hudiksvall, fadern arbetade åt Lundholms åkeri, modern stod i café. Hennes första jobb var inom symaskinsbranschen och hon hade avancerat till föreståndarinna med stort lönelyft och karriär när hon hoppade av och blev - fiskarpiga.

Hon blev piga sos Benettarna på Kråkön. Hos Mala och Alfred, han var kassör i Ostkustfiskarnas förbund och hon var länge enda kvinnan i Hudiksvalls stadsfullmäktige, studieledare, ledamot i radionämnden och i mödrahjälpsnämnden. Malas arvode från nämnden blev Alice månadslön, 25 kronor.

Alices generation kunde inte ta sig ut i världen, inte som unga i vart fall. Andra världskriget kom i vägen, man tog sig ingenstans. Alice, som var piga under ett år, gick därefter (1939) på arbetsförmedlingen och kom ut på sjön, först som kocka på Stocka-bogseraren Ellwe, därefter på Iggesundsägda Fram och så på fraktfartyget M/t Oscar. (1952-1954)

Från bogseraren Fram rodde hon iland i Enånger en dag, kom till ett torp och bad att få köpa mjölk. Då träffade hon sitt livs första nazist, torparen gick i väntans dagar och trodde att Hitler snart skulle komma som en befriare.

I augusti 1940 var hon arbetslös. Det skulle inte vara någon längre tid, snart nog fick hon erbjudandet att blir ”kvartersvärdinna”, att stå för kosthållet åt luftbevakarna på fiskeläget och lotsplatsen Hölick. Luftbevakarna satt uppe i tornet och kom sen ner till Alice för att äta. Matlagningen hade hon på beting, tre kronor om dagen och i det rymdes också hennes lön, det var mer än de flesta hade på grund av att Hölick låg så avlägset.

Därefter blev det Brunnsviks folkhögskola, hon skolades med den framtida, politiska eliten i Sverige under åren 1941- 42 samt 1943-44. Hon träffade sitt livs kärlek och blev en av dessa samhällsbyggare som drog det nya välfärdslandet framåt. Som personalkonsulent civiliserade hon livet och arbetet på handelsflottans fartyg. Med boklådor, studiecirklar, sociala aktiviteter.

Just som hon skulle få en chefstjänst inom handelsfottan bröt hon upp igen, följde sin kärlek till Australien och odlade tobak i Bundaberg i Queensland 1955-1968. Hårt arbete, nyodlingar (50 tunnland), tuff konkurrens, dålig lönsamhet.

Så småningom uppbrott förstås, en slags skilsmässa, både från man och vildmarksliv. Ett eget socialdistrikt väntade, stort som halva Norrland på Australiens ostkust. Hon flög mellan uppdragen. En socialworker som slet för kvinnornas rätt, till arbete, utbildning, värdighet.

Som pensionär kom hon åter till Sverige. ”Ingen människa lever någonsin ett normalt liv” säger Lars Norén i ett av sina dramer. Alice Jacobsson fångar den moderna människans komplexitet. En hemkär flicka från Hudiksvall, politiskt radikal, välutbildad och äventyrlig, strukturerad och oöverskådlig. Med en yrkeskarriär som sträckte sig över kontinenter och epoker, från Källargränd till Queensland. Allt det som speglas i hennes arkiv, i korrespondens, broschyrer, artiklar.

1947-1952, Länsarbetsnämndens i Göteborgs och Bohus län.

Född i Bjuråker den 27 februari 1846.

Politiskt aktiv inom centerpartiet och ordförande i Hudiksvalls hembygdsförening.

Andreas födds (1891) som första barn till pappa Frans Gustav Öberg och mamma Kristina. I familjen finns också systrarna Britken (1898), Martina (1899) och Ester (1902). Familjen bor under vinterhalvåret i Sågtäkten, Harmångers socken och under sommarhalvåret på Bergön. Deras stuga låg vid Abborrhålet. Familjen försörjde sig till största delen på fiske. 1913 kallas Andreas in till militärtjänstgöring i 11 kompaniet vid Östersunds regemente. Efter tjänstgöringen återgår han till att arbeta med fiske och gifter sig med en kvinna från hembyn, Ester Olsson 1928.

Erik levde sitt liv på ett småbruk i Vattlång 2:12. Han arbetade en tid i Stockholm vilket noterad i dagböckerna. Han var aktiv i folkrörelser, fullmäktigesammanträden, kristna församlingen Smyrna liksom nykterhetslogen IOGT. Under många år var han byaålderman i Vattlång.

Edvin Ceder levde och verkade som bagare i Hudiksvall. Han var också en skicklig sångare och sjöng på fritiden i manskör i Hudiksvall. Ceder fick fyra barn men ingen ville ta över bageriet.

Erik Waldenström föddes i Hudiksvall 1870. Hans far var rådman i Hudiksvall och Eriks farbror var den kände prästen P P Waldenström som grundade Svenska Missionsförbundet 1878. Efter universitetsstudier i Uppsala blev Erik journalist och 1918 tillträdde han som redaktör för Hudiksvalls Tidning. 1911 publicerade Waldenström ett häfte vid namn "I Helsingeskogar" med berättelser om landskapets historia. Erik var gift med Gerda, född Westerlund, deras äktenskap var barnlöst. Erik dog 1949.