C.O. Bogren, handlande född i Hudiksvall. Gift 2 maj 1847 med Anna Carolina Dahlbom från Hudiksvall. Knappt två månader in i äktenskapet avled C.O. Bogren, (29 juni 1847).

Vid mitten av 1800-talet började länsförsäkringsbolag att bildas. Vid den här tiden började nya krav att göra sig gällande. Vi fick allmän skolundervisning, bättre kommunikationer, bättre bostäder, bättre levnadsstandard. Nya stora tankar började märkas inom många områden och nya uppfinningar såg dagens ljus, idéer kläcktes osv. Länsförsäkringsbolagen är en produkt av de tankar man vid denna tid hade om ett bättre brandskydd.Gefleborgs läns brandstodsbolag höll sitt konstituerande sammanträde den 16 december 1852. Det var vid ett möte i Forsbacka Bruk som man den 11 november 1853 officiellt bildade Gefleborgs läns Brandstodsbolag. En av de bidragande orsakerna till att bolaget bildades var att Hushållningssällskapet som upptagit den här tanken som en hushållsangelägenhet och fört frågan framåt. Ett reglemente hade fastställts redan i oktober 1852 för ett länets Brandstodsbolag.

Anledningen till att man ansåg bolaget bildat 1853 vid mötet i Forsbacka var att man då fått in så många försäkringar till ett så pass högt värde att man ansåg tiden mogen. Antalet försäkringar var då 525 till ett sammanlagt värde av 1.050.400 Riksdaler. Bland det första som den nybildade styrelsen fick ta itu med var bildandet av brandstodskommittéer ute på landsbygden. Snabbt bildades kommittéer i alla socknar i Gästrikland samt en del socknar i Hälsingland. Bolaget hade till en början sitt säte i Gävle. Under åren 1879-80 härjade ovanligt många bränder i Hälsingland. Till följd av detta blev utdebiteringen avsevärt större under de åren. Bland delägarna i Gästrikland uppstod då tanken att det var det typiska byggnadssättet i Hälsingland som gjorde att bränderna blev så omfattande.Den tanken formade sig sedan till en allmän åsikt vilket faktiskt fick till följd att bolaget splittrades. Ett särskilt bolag bildades i Gästrikland. Ombildningsförslag lades fram vid flera tillfällen genom åren men de avslogs. 1887 framkastades ett förslag till ombildning av bolaget vilket gick ut på att bolagets styrelse och förvaltning skulle ha sitt säte i Hudiksvall samt att alla stämmor skulle hållas i Hudiksvall. När förslaget nästa år skulle konfirmeras skedde sluten omröstning med det resultatet att bolaget kom att flyttas till Hudiksvall. Den splittrade situation som rådde inom bolaget i början och mitten av 1880-talet fick till följd att många begärde sitt utträde ut bolaget. Sedan bolaget börjat komma igång igen efter flyttningen till Hudiksvall i november 1888 ökade antalet försäkringstagare i bolaget igen.

Från 1880 till 1888 hade det sammanlagda försäkringsbeloppet sjunkit från 58 till 13 miljoner. 1911 hade det stigit till drygt 45 miljoner. Till en början höll det nya bolaget sina stämmor i Rådhuset. Sommaren 1912 kunde bolaget inviga sina egna nya lokaler i hörnet av Storgatan och Kungsgatan. Man hade 1910 fått köpa tomten förmånligt av Hudiksvalls Stad för att där få uppföra egna lokaler. I dessa lokaler håller man fortfarande till. Under hela verksamhetstiden har namnet varit Gefleborgs läns Brandstodsbolag . Detta är fortfarande bolagets juridiska namn (Gävleborg stavas fö. fortfarande Gefleborg) medan Länsbolaget används som arbetsnamn. Idag heter bolaget Länsförsäkringar Gävleborg i arbetsnamn.

Förtio år har gått sedan Gävleborgs läns fiskareförbund bildades. Förtio händelserika år med mötesverksamhet, beslut i viktiga och avgörande frågor och av utomordentligt intresse för länets fiskare. Sedda i detalj och i korta tidsintervaller kanske inte så märkliga men sammanfattade och sedda som resultatet av ett mångårigt arbete ändock ganska betydelsefulla.
Innan man går att behandla själva bildandet av förbundet är det dock av vikt att något orda om vad som föregick föreningsbildningen. Fiskarna i Medelpad och Hälsingland hade tidigare varit organiserade i ett Norrlands fiskarförbund. Detta upphörde dock år 1910. Så kom då åren efter första världskriget, med ett gott fiske, dålig avsättning och till förlustbringande priser. Många fiskare övergav yrket, men flertalet fortsatte att fiska,bundna av bostadsband och andra förhållanden vilka ej medgav att man utan vidare kunde överge ett yrke som fiskare. Bland fiskarna kom så tanken på nytt att bilda föreningar och genom organiserat samarbete försöka förbättra förhållandena. Ett uppslag kom då att man skulle kalla fiskarna till sommarmöten, där man utöver föredrag och festlig samvaro även skulle ha överläggningar om fiskets problem. Sådana sommarmöten om så att ordnas i Utvalnäs år 1921, på Agön år 1922, i Skärså år 1923. Vid sommarmötet på Agö väcktes förslag om att begränsa fisket, och att man skulle kunna få en sådan begränsning genom att införa söndagsvila. Resultatet blev en omröstning bland fiskarna i länet där man röstade Ja för söndagsvila och Nej den som var däremot. Det blev en klar majoritet för de Ja-röstande och därmed var söndagsvilan ett faktum för Hälsinglands fiskare och en fråga som kom att dominera årsmötesdebatterna ändå till långt in på 1930-talet. En ny omröstning anordnades 1924 och den gav resultatet 553 Ja och 22 Nej.
Vid sommarmötet i Skärså 1923 väcktes förslag om att det skulle bildas ett förbund för hela länets fiskare. Förslagsställare var en fiskare Wiklund från Granöns fiskeläge. Detta förslag resulterade i tillsättande av en kommitté bestående av fiskeriintendenten Dr. Ågren och fiskeriinstruktör Hjalmar Skoglund. Dessa utarbetade frslag till stadgar och förberedde i övrigt bildandet av en länsorganisation. Skoglund sökte hos Hushållningssällskapet ett anslag till resekostnader och så kallade han ett antal fiskare från länskusten till ett sammanträde i Söderhamn i mars 1924. Där var man överens om att bilda ett länsförbund och efter genomgång av stadgarna var man också klar med organisationen och kunde välja den första styrelsen. I den invaldes följande ledamöter:
Hjalmar Skoglund, Hudiksvall
Einar Benett, Hudiksvall
Alfred Åslund, Hudiksvall
Georg Hammar, Jättendal
P. E. Eriksson, Skärså
Johan Hagberg, Norrala
Anders Vannberg, Söderhamn
Georg Sjöberg, Norrsundet
J. Ekman, Utvalnäs
I samband med styrelsevalet beslöts också att utse ett arbetsutskott på tre ledamöter samt att detta A.U. skulle ambulera mellan olika platser (aldrig vara på samma plats med än ett år). Det första A.U. förlades till Hudiksvall med Hjalmar Skoglund som ordförande. Det andra året till Söderhamn med Anders Vannberg som ordförande och det tredje året till Mellanfjärden/Jättendal med Georg Hammar som ordförande. Det fjärde året till Enånger med Olof Lindfors som ordförande och sedan på nytt igen till Hudiksvall men då med Hilmer Myrgren som ordförande. Från detta år upphörde A.U. att amulera. Det ansågs ge mera stadga åt arbetet om styrelse och A.U. fick inneha sina uppdrag under längre tid än ett år. Utöver Myrgren kom detta A.U. att bestå av Einar Benett och Georg Hammar och när år 1930 Hilding Benett blev kassör och A.U. ledamot kom Hudiksvall att bliva ett sorts inspirationscentrum för förbundets verksamhet. A.U. har efter 1930 haft följande sammansättning:
1930-31. Myrgren, Einar och Hilding Benett
1932-? Myrgren, Hilding Benett och Ernst Strandell
1933-1943 Myrgren, Ernst Strandell och Alfred Benett
1944-1950 Myrgren, Alfred Benett och Georg Hammar
1951+ Myrgren, Georg Hammar och Arvid Brolin
1952-1963 Hammar, Brolin och Valfr. Sjöberg
Många fiskare har under årens lopp varit ledamöter i styrelsen. En del under längre tid, en del under kortare tid. Sammanlagt är det 63 personer. Att här nämna alla skulle bliva alltför omfattande, dock bör en del, vilka under längre tid tillhört styrelsen få ett omnämnande. Dessa äro:
Georg Hammar alltsedan den första styrelsen alltså 40 år.
Hilmer Myrgren 26 år
Arvid Brolin 18 år
Alfred Bennet 18 år
Arnold Johansson 17 år
Helge Sundlin 16 år
Olof Lindfors 16 år
Ernst Strandell 12 år
Valfrid Sjöberg 12 år
Erik Åslund 12 år
Karl Norling 10 år
Ville Selin 10 år

Medlemmar och medlemsantal
Vid förbundets bildande i Söderhamn antecknade sig 12 föreningar som medlemmar och vid det årsmöte som hölls i samband med sommarmötet på Kråkön samma år tillkom ytterligare tre, så att förbundet vid sitt första årsmöte hade 15 föreningar med sammanlagt 436 medlemmar. Dessa föreningar voro:
Hudiksvalls fiskarförening
Enångers fiskarförening
Söderhamns fiskarförening
Sikvike fiskarförening
Bergöns fiskarförening
Jättendals fiskarförening
Norrala fiskarförening
Rogsta östra fiskarförening
Skärså fiskarförening
Granöns fiskarförening
Stocka fiskarförening
Njutångers fiskarförening
Gnarps fiskarförening
Uppsala läns västra
1927 tillkom Ragvaldsnäs Bäcksand, 1928 Hälsingtuna-Idenor, 1930 Enångers södra och Sörfjärdens fiskarförening. 1932 Stensöfjärdens fiskarförening och 1933 Saltharsfjärdens fiskarförening , Gåsholma fiskarförening , Igöns-Säljemars fiskarförening, Gävle fiskarförening, Hille södra fiskarförening och Kusöns fiskarförening.Dessa sista föreningar intogs/beviljades inträde i förbundet enligt protokollet efter en lång och tidvis ganska hetsig debatt.Medlemsantalet har varierat under årens lopp. Vid starten 1924 hade förbundet 15 föreningar med 436 medlemmar. År 1934 då hela länet var organiserat 22 föreningar med 636 medlemmar, år 1944 förbundets högsta medlemsantal 760 medlemmar och nu år 1964 19 föreningar med ? medlemmar. Uppsala läns västra fiskarförening utgick 1934 i samabnd med att i Uppsala län bildades ett eget fiskarförbund.

Organisationsarbete
Organiserandet av övriga fiskare i länet och även på övriga ostkusten var föremål för behandling vid flera årsmöten. År 1926 anslogs kr 250 till agitation bland Ostkustens fiskare.1927 beslöts att trycka ett uppror i 1000 ex att spridas bland fiskarna efter kusten och åren 1928-30 och 33 anslogs ytterligare medel för agitation och för organiserandet av Gästriklands fiskare. Det tillsattes kommittéer, ordnandes möten o.s.v. men det var svårt att komma till en överenskommelse, finna den enande linje, som kunde föra alla fiskare i länet in i det egna förbundet. Det var söndagsvilan och minimipriset som var anledningen. I Hälsingland förelåg fullständig enighet bakom dessa beslut. I Gästrikland var nästan lika stor enighet bakom motsatt åsikt. Så småningom ändrades förhållandena något. I Söderhamnsdistriktet gick några fiskare ur förbundet och öppnade egen försäljning på Gävle och upphörde samtidigt med söndagsvila och att tillämpa minimipris, och år 1932 beslöts att lämna söndagsfisket fritt efter 1 oktober, och när dessutom fiskarna i Gästrikland kunde beviljas dispens från besluten om minimipris mm. så blev det lättare att ordna med anslutning, och när de sista Gästrikeföreningarna anslöts år 1933 voro alla länets fiskare organiserade i ett förbund, med 24 lokalföreningar och 636 medlemmar.

Sommarmöten och årsmöten
I det föregående har nämnts sommarmöten. Kanske någon ställer frågan. Varför sommarmöten? Dessa sommarmöten hade en dubbel betydelse för verksamheten. Det var dåligt med kommunikationerna framförallt på vintern. Det gick lättare att samla fiskarna när de kunde använda sina båtar. Av den anledningen förlades också årsmötena till dessa sommarmöten eller sommarfester. Så var det propagandan. Till dessa sommarmöten kom icke blott fiskare utan även mycket annat folk, och då man alltid hade goda föredragshållare fick man också möjlighet att påverka folkopinionen för många av fiskets aktuella problem. Bland mera kända föredragshållare, som under första åren medverkade vid våra sommarmöten kan nämnas: statsrådet Gösta Skoglund, landshövding Lybeck, riksdagsmännen Fabian Månsson och Lövgren i Nyborg, byråchefen K.A. Andersson, byrådirektören Chr. Hessle, disp. Karl Martin, författare Albert Viksten m.fl. Sommarmötena ambulerade mellan olika fiskelägen och bl.a. avhölls 1932 års sommarmöte i Upplandsbodarne med fiskareföreningen på platsen som arrangör. Som tidigare omnämnts hölls årsmötena på sommaren i samband med sommarmötena. Efter att årsmötena från år 1929 förlagts till vintermånaderna, hölls de växelvis i Hudiksvall och Söderhamn. Först 1935 hölls ett årsmöte i Gävle och efter detta år har de växlat mellan länets tre kuststäder.

Förbundets ekonomi
Förbundets ekonomi erbjöd från början en hel del problem. Årsavgiften utgjorde från början endast en krona och dessa kronor räckte icke långt. Några ersättningar för styrelseuppdrag eller i form av traktamenten kunde icke utgå och vid sammanträden på främmande orter där man måste övernatta ordnades alltid rum hos yrkeskollegor så man fick ligga gratis. De första extra tillskotten i kassan fick man genom att anordna båtlotterier. Det fanns en hel del båtbyggare bland förbundets medlemmar och det fanns också intresse för båtar, varför det gick ganska bra att sälja ut lotterna. Det ordnades ganska många lotterier ända in på 30-talet och när man dessutom fick tillskott genom vinst på sommarmötena så blev ekonomin allt bättre och bättre efter som åren gick. Så småningom kunde man börja ge ersättning för A.U:s arbete, traktamente till styrelsen vid sammanträden o.sv. och från denna ringa början har nu den ekonomiska situationen blivit ganska tillfredsställande.

En egen tidning
1928 väcktes förslag om utgivandet av en egen tidning. Hjalmar Skoglund fick i uppdrag att utreda fråga och att inkomma med förslag. Man blev snart enig om behovet av en tidning, med det var svårare att uppnå enighet om huru tidningen skulle finansieras. Om det skulle ske genom prenumerantanskaffning eller genom kollektiv prenumeration för alla medlemmar. Det senare alternativet segrade och detta var väl också lyckligast. Skulle man ha fått lita till endast frivilliga prenumeranter torde icke upplagan ha blivit så stor att det hela blivit lönande. En mycket bidragande orsak till att tidningen kunde utgivas var också att man från början kunde få räkna med dåvarande folkskollärare Gösta Skoglund som redaktör. Under namnet "Ett försök" utgavs ett provnummer, vilket bl.a. spreds och försåldes vid sommarmötet i Skärså 1928. Intresset för tidningen blev så pass bra att man till årsmötet 1929 kunde lägga fram förslag om att utgiva tidningen Ostkusten. Tidningen började utkomma, fick många frivilliga medarbetare, fick spridning till andra län och kuststräckor, blev omtyckt bland fiskarna och 1939 kunde den övertagas av en särskild tidningsförening och bliva ett organ för Svenska Ostkustfiskarnas Centralförbund.

Minimipriset
En av de första årens stora frågor var beslutet om ett lägsta pris "minimipris" vid försäljning av färsk strömming till återförsäljare. Det var det pris fiskarna skulle uttaga vid försäljning hemma i fiskelägena till fiskhandlare eller vid leveranser in till städernas fiskehandlare. Priset var satt till 15 öre per kg eller som det från början hette 3 kr per fjärding. Beslutet var till nytta men var på sina håll svårt att efterleva. Många årsmötesdagar har ägnats åt diskussioner om den denna fråga och om de många olika prissystem som tillämpades, bl.a. förekom ett varierande pris allt efter de olika platsernas centrala belägenhet som försäljningsplatser. Priserna varierade mellan 12 öre och 15 öre per kg. Minimipriset upphävdes 1933 och följderna härav blevo kan man säga närmast katastrofala. Sommaren 1934 varierade priserna mellan 5 öre och 12 öre kg. Endast i något enstaka fall förekom högre pris. Minimiprisets slopande var en mycket bidragande orsak till att allt var så tillrättalagt för den ekonomiska organisationen = fiskförsäljningsföreningen, när den bildades 1935.

Ombudsman
Årsmötet 1929 beslöt tillsättandet av en ombudsman och till denna befattning valdes Georg Hammar. Detta uppdrag innehade han till år 1936 alltså tills att den nya ekonomiska organisationen hade börjat sin verksamhet. Ombudsmannens arbete bestod i att representera som ombud vid sammanträden med olika organisationer, att besöka fiskare och undersöka och underhandla när anmälningar om stadgebrott o dyl. förekom samt att bilägga tvister och i övrigt att progagera, agitera och i vissa fall även undervisa i föreningskunskap och andra föreningsangelägenheter.

Den ekonomiska föreningensrörelsen
1933 års fiskhandelsutredning, i vilken bla. fiskeriinstruktör Hjalmar Skoglund var ledamot, tillsattes för att utreda och avgiva förslag till ordnande av strömmingshandeln på Ostkusten. Som resultat av denna utredning kom då vad som kallats "Auktorisationen" eller m.a.o. "Strömmingshandelsregleringen" med lag om ilandföring och försäljning av strömming. Detta innebar att ekonomiska föreningar "auktoriserades" att med ensamrätt emottaga all den strömming som ilandföres inom respektive länsområden= den egna länskusten. Samtidigt auktoriserades även partiföreningarna och härför då skulle tillerkännas en skälig partihandelsrabatt. Med auktorisationen fick fiskarna ett medel att lösa försäljningsfrågorna, men icke bara ett medel, utan också en ekonomisk organisation, som kunde handhava försäljnings- och prissättningsfrågor på ett för dem fördelaktigt sätt. Man kan gott säga, att utan auktorisationen och med den, den ekonomiska föreningsrörelsen, skulle fiskarna icke ha kunnat utveckla och investera i sin näring på sätt som skett de senaste decennierna.

Fiskförsäljningsföreningen bildas
När Gävleborgs läns fiskförsäljningsförening bildades gjordes allt förarbete av fiskareförbundets styrelse. Det var förbundets styrelseledamöter, som reste och organiserade fiskförsäljningslagen. Det var förbundets styrelse, som förberedde och planerade den kommande verksamheten, utgjorde valberedning när det gällde att nominera kandidater i den första styrelsen o.s.v. Därmed lades också grunden till ett samarbete mellan den fackliga och ekonomiska rörelsen, som har fortgått och alltfort består till fiskets fromma i detta län. Bland övriga uppmärksammade insatser och uppslag, som kommit genom fiskarförbundet kan nämnas. Åtgärder för en förbättrad saltströmmingsberedning med årliga resor och premieeringar, och en verksamhet som på sätt och vis gav upptakten till den saltströmmingskontroll vi senare fick. Tillkomsten av "Fiskredskapsförsäkringsbolaget". Denna fråga väcktes första gången 1929 och var sedan föremål för nya överläggningar och utredningar, men först i början av 1940-talet kunde den lösas, och vårt län var då det enda på Ostkusten, som kunnat ordna en ???????försäkring. Båtförsäkringsbolaget har också förbundet att tacka för sin tillkomst och för anskaffande av för verksamheten erforderligt grundkapital. Den år 19?? ordnade yrkeskadeförsäkringen är ytterligare ett bevis på förbundets mångskiftande verksamhet.
Studieverksamhet har bedrivits alltsedan år 1937. Fru Malin Benett var under åren 1937-47 förbundets studieledare och när hon efter många års intresserat och förtjänstfullt arbete avgick från sitt uppdrag, blev fiskerikonsulent Gunnar Skog den nye studieledaren. Studieresor, studiekurser, navigationskurser för utbildningar av fiskeskeppare, kurser för fiskarhustrur o.s.v är exempel på vad förbundets studieverksamhet i samarbete med länets hushållningssällskap kunnat ordna.

Stadgar
Förbundets stadgar har varit föremål för en del ändringar. Första gången år 1928, sedan år 1933 och nu senast år 1961 då nuvarande stadgar antogs. Ändringar har i allmänhet varit föranledda och motiverade av utvecklingen och förändringar inom föreningslivet, och av en medveten strävan hos förbundets ledning att även beträffande stadgar och organisationsformer följa med i utvecklingen.

Personalia
Några personer som på ett mera uppmärksammat sätt stått i ledningen för förbundets verksamhet och förtjäna ett särskilt omnämnande.
Hjalmar Skoglund var initiativtagare till förbundet och dess förste ordförande. Senare förbundets hedersordförande och i denna sin egenskap aktiv deltagare i förbundets verksamhet under många år.
Hilmer Myrgren, ledamot av styrelsen och ordförande i förbundet till sin bortgång år 1952. Han var den lugne och förtroendeingivande ledaren, mannen som växte med uppgifterna och som så småningom kom att få hela sin verksamhet förlagd till fisket och dess organisationer.
Gösta Skoglund, vår nuvarande kommunikationsminister. Han var under de första åren en tillgång för förbundet, såsom föredragshållare och agitator, samt som redaktör för tidningen Ostkusten. Hans tidiga kontakter med fisket har fortsatt och fört honom fram till ledningen i våra centrala organisationer.
Einar, Hilding och Alfred Benett, en brödratrio som under olika tidsperioder tillhört förbundets ledning och A.U.Tillsammans med Hilmer Myrgren kom de att bilda ett arbetsteam/hjärntrust/ där framförallt fiskefrågor diskuterades och där idéer och uppslag av betydelse för fisket kom fram. Jag har i det föregående talat om Hudiksvall som ett "inspirationscentrum". Det var dessa nämnda personer jämte Hjalmar Skoglund och några andra fiskare, som utgjorde detta centrum och bl.a. blev båtverkstaden på Öster en samlingspunkt där man tog pauser i arbetet och ägnande sig åt debatter om fiskets livefrågor.
Valfrid Sjöberg kom som representant för en något yngre generation. Han övertog ordförandeskapet efter Hilmer Myrgren och under hans ledning har förbundet fortsatt efter de linjer som de tidigare ledarna dragit upp.
Landskamrer Zakris Nordin var icke förbundsmedlem. Under uppväxtåren i Hudiksvall kom han i kontakt med fiskarna och blev intresserad för deras problem och även deras organisationsfrågor. Han var på sitt sätt en kontaktsman mellan förbundet och Gävle fiskareförening och nedlade mycket arbete på att på Gävlefiskarna med i förbundet.
Sedan är det hela raden av fiskare, föregångsmän på sin ort, ombud vid årsmöten och ledamöter i föreningarnas och förbundets styrelse. Män som varit med om att bygga upp organisationen, att omsätta mötesbesluten i praktisk handling ute i föreningarna, män som utan vars medverkan förbundet icke varit vad det är i dag. Många av dem tillhörande en äldre generation men med klar blick och förståelse för organisationens betydelse för uppnående av bättre levnadsvillkor för en samhällsgrupp med låg levnadsstandard, men som icke fick vara med och se så många resultat av förbundets arbete. Förbundet står i tacksamhetsskuld till alla dem som under årens lopp, centralt och mera lokalt, arbetat för fiskets organisatoriska utveckling. Så till sist några ord om utvecklingen och en sammanfattning av vad som skett under de gångna 40 åren.

När förbundet bildades hade en utvecklingsfas i fiskets historia fullbordats. Det var motorbåtarna. De första fiskemotorbåtarna kom väl åren 1907-1908, men det tog omkring 10 år innan alla fiskare skaffat sig motorbåtar. Det var misstron mot allt nytt. Det var en viss konservatism och kanske även andra anledningar som gjorde att det drog ut på tiden. Första världskriget med dess något bättre inkomstförhållanden påskyndade dock utvecklingen. När kriget var slut var också hela fiskeflottan motoriserad och när avsättningssvårigheterna och prisfallen kom, då hade fiskarna en ökad skuldsättning genom dyra redskap och framförallt då motorbåtarna, vilka i de flesta fall inköpts för erhållna lån. Den stora arbetslösheten, som dessa år förekom i vårt land, torde på sitt sätt ha bidragit till att de flesta fiskare då blevo kvar till sitt yrke.
I början på 20-talet kom så bilismen att bliva mera allmän och efter hand började också bilar att i fiskelägena inköpa strömming och distribuera ini landet. Därmed kom ytterligare en epok i fiskets utveckling. Med Ostkustbanan kom ytterligare en till. Fiskelägena längs kusten kunde sända strömming på järnväg och bl.a. blev Gävlemarknanden tillgänglig, som avsättningsort för den färska strömmingen. 1935 kom så den ekonomiska organisationen, den betydelsefullaste händelsen i förbundets historia. Samtidigt som man nådde en ökad avsättning för den färska strömmingen, fick man även bättre priser och ett bättre ekonomiskt resultat. Och det var icke bara strömmingen utan efter hand kom även den andra fisken att mottagas av fiskförsäljningsföreningen, och det betydde betydligt bättre priser än vad man tidigare fått. Härmed följde också att fiskets pris- och avsättningsfrågor kom att omfatta fackliga och andra organisatoriska problem. En annan förändring skedde också vid denna tid. Före 30-talet insaltades en större del av fångsterna och en mindre del försåldes färsk. Särskilt efter fiskförsäljningsföreningens tillkomst skedde en omsvängning så att endast obetydliga partier insaltades av fiskarna själva och den övervägande delen försåldes i färskt tillstånd. Så kom ett nytt världskrig med regleringar och restriktioner, men framförallt med ökade avsättningsmöjligheter och bättre ekonomiskt resultat. En sak är klar i detta sammanhang och det är att fiskarna tack vare den ekonomiska organisationen kunde utnyttja situationen och båda öka avsättningen och utfå bättre priser. Och tack vare samma organisation kunde man också klara de problem som man väntade skulle komma under efterkrigsåren. 1950-talet medförde en annan utveckling. När det gäller redskapen så börjar nylonredskap att ersätta samma av bomull och i detta skede kommer också en utveckling av laxfisket med linor och revar och med användning av bla.a. nylon för tavsar m.m. Fiskebåtarna har under 1940- och 50-talen undergått stora förbättringar genom större båtar och kraftigare motorer.
Samtidigt kommer åter något nytt. Trålfisket i Östersjön vinner allt större utbredning och när 60-talet går in har det även börjat komma in i Bottenhavet. Därmed kommer en ny epok och ett nytt utvecklingsskede i länets fiske. När årets fiskesäsong börjar finnes det 11 större trålare och 24 mindre båtar som bedriva partrålfiske. Fiskarnas antal minskar år från år men framförallt är det skötfiskarna, som överger yrket, och söker sig ut på allmänna arbetsmarknaden. Detta medför att det bliver allt större andel av den landade strömmingen, som kommer från trålbåtarna, och mindre del från skötfiskarna. Framtiden för strömmingsfisket synes ligga i trålkfisket, dock torde man göra den reflektionen, att deras antal icke får bliva för stort, för då bliver även deras utsikter till ett lönande fiske mindre. Vidare får man räkna med att detta är en omställning som tager sin tid och vi kommer fortfarande att ha både sköt-trål och fjällfiskare.
Det är fortfarande många problem som fisket har. Både ekonomiska och fackliga avsättnings- och prisfrågor men även på andra områden särskilt då när det gäller förhållande till det s.k. fritidsfisket. Detta senare börjar på sina håll få sådan omfattning att det inkräktar på yrkesfiskets avsättningsförhållanden och medför konkurrens icke bara om vissa avsättningsplatser utan även när det gäller prissättningen. Förbundet har under de gångna 40 åren försökt att på bästa sätt tillvarataga fiskets intressen. Låt det även i fortsättningen fylla denna uppgift. Låt det vara huvudorganisationen för länets fiskare, ett sammanhållande organ där man i gemensamt strävan leder verksamheten så att den löser fiskets problem på för fiskarna bästa sätt. Låt förbundet även bliva det organ, som bevarar fiskarna åt fisket, fiskarna åt kusten och fiskelägena och låter fiskelägena vara vad de är och skall vara: arbetsplatser och bostadsorter för en idog och strävsam fiskarbefolkning.
(Historik troligen skriven av Georg Hammar)

Vid årtiondena kring sekelskiftet gjordes vissa framsteg inom fiskerinäringen, främst i fångstmetoder, fiskeredskap och båtar (särskilt motorbåtar). Utgifterna för dessa förbättringar motsvarades dock inte av inkomsterna för strömmingsprodukterna. Priset på den saltade strömmingen under 1900-talets första decennium medförde under flera år förlust för fiskarna. Både i Söderhamn och i Hudiksvallstrakten sökte man på 1890-talet verk för högre pris på färsk strömming och för ett minimi pris för densamma. De små lokalavdelningarna hade dock inte tillräcklig kraft för att kunna genomföra detta.
I syfte att bilda en fiskarförening, som omfattade hela Norrland sändes fiskaren Mellberg på initiativ från Sundsvall (bla.a kronofogde Engestedt) ut längs Hälsingekusten Mellberg lyckades samla in ca 500 namn bla. genom att uppge att en grosshandlare, en kronofogde och en fiskeriinstruktör stod bakom förbundsbildandet. Norrlands Fiskareförbund stiftades den 1 februari 1908 i Sundsvall och dess huvudsakliga syften var enligt stadgarna att på "grundvalen af en kraftig organisation främja Norrlands fiskare ekonomiska och sociala intressen". Man hade tidigare försökt få kontroll över den salubjudna saltströmmingen utan att lyckas och meningen var nu, att med Hushållningssällskapets hjälp få en kontrollör i varje stad. Man föreslår också att köpmännen endast skall köpa kontrollerad vara.
Efter ett års arbete sjönk emellertid intresset bland fiskarna och köpmännen på grund av 1908 års stora prisfall. 1909 ökar aktiviteterna igen och man har då ca 400 båtlag anslutna till förbundet. Förbundets försöka att reglera prissättningen på strömmingen gav dock inget reslutat, vilket ledde till att inga medlemsavgifter betalades in för år 1910.År 1910 beslöt Norrlands Fiskareförbund att endast sammankalla styrelsen i stället för årskongress, då det inte fanns mer än 70 kr i kassan och endast en medlem betalt sin årsavgift. Styrelsen beslöt på detta möte den 25 februari 1911 att upplösa föreningen. De böcker och handlingar som fanns efter förbundet skulle lämnas över till Hudiksvalls Fiskareförening "för förvaring i stadens kassahvalf till efterkommande tid".

Efter att Hudiksvalls kommun fått överta Hälsinglands museum och dess samlingar från Fornminnessällskapet 1949 utsågs en styrelse för att organisera och styra museets verksamhet. Styrelsen utsågs av Hudiksvalls kommun och styrde museet fram till 1970. Från 1971 tog Kulturnämnden över driften av museet.

Hälsinglands Fornminnessällskap bildades 1860 efter ett initiativ av kontraktsprost och teologie doktor Lars Landgren. Han hade under visitationsresor i församlingar sett hur medeltida konstverk från kyrkorna förpassades som skräp och riskerade att förstöras. Han ordnade med en insamling av pengar för att renovera den gamla kyrkan i Enånger som inte längre brukades då en ny kyrka byggts i Enånger. Efter att den medeltida kyrkan renoverats uppmanades församlingar i området att sända sina medeltida inventarier till Enånger. Även andra föremål av kulturhistoriskt intresse togs gladeligen emot. Sällskapets stadgar godkändes den 17 december 1860 och som största uppgift antogs att förvalta Enångers gamla kyrka och föremålen som förvarades däri. Man skulle katalogisera och numrera föremålen noggrant. Efter detta skulle man även notera och beskriva befintliga fornminnen i provinsen Hälsingland. Som sista punkt kan nämnas att man ville lagföra människor som förstörde eller skadade fornminnen.

Landgren började insamlingen av föremål efter att tillstånd givits från domkapitlet i Uppsala. I protokoll från augusti 1861 kan läsas om laster med föremål som förts till Enånger. Landgren skrev också en avhandling om landskapets kyrkor som behandlade historia, inredning och prydnader.

Sällskapet håller sig sysselsatta med att insamla föremål från församlingar under de första decennierna av sällskapets existens. Vissa församlingar var med villiga att lämna ifrån sig föremål, andra mer motvilliga. I vissa fall då församlingar inte ville lämna ifrån sig föremål ville Fornminnessällskapet gärna avbilda de äldre föremålen eller målningarna. Efter hand började vissa församlingar vilja ha tillbaka sina deponerade föremål eftersom de renoverat sina kyrkor och föremålen inte längre skulle komma till skada. 1919 från Trönö gamla kyrka igenom sin förfrågan om att återfå sina kyrkliga inventarier efter att ha erhållit Vitterhetsakademins tillstånd. En rad andra församlingar följer sedan Trönö församlings spår och begär att återfå sina föremål.

Erik Mickelsson från Svedja var en bondson och självlärd skollärare som arbetade mycket för sällskapet. Han utförde kartläggningar och beskrivningar av landskapets fornminnen samt sammanställde en berättelse om Enångers kyrkas historia.

Sällskapets styrelse
Ordföranden:
Lars Landgren
J A Wiström
A P Erikson (1896-1903)
Borgmästare Sven Sandqvist (1903-1907)
Karl Nordlund (1908-1914)
Borgmästare Hadar Rissler (1914-1941)
Georg von Post (1941-1953)
Israel Jonzon (1953-

Museiföreståndare
Frans Rodenstam (1923-1931)
Georg von Post (1931-1949)
Byggnationen av ett museum
Frågan om att bygga ett museum för att visa kulturhistoria föremål väcktes av Agi Lindegren 1894. Där kunde både de kyrkliga samlingarna men också naturhistoriska och etnografiska samlingar från läroverket visas. Dåvarande ordförande Wiström motsatte sig förslaget att flytta de kyrkliga samlingarna men kunde tänka sig att bygga ett museum för de övriga fornsamlingarna samt läroverkets samlingar. Agi Lindegren uppvisade en skiss i december 1895 på en museibyggnad i Hudiksvall. Det var två år senare som en byggnadsfond bildades med syfte att bygga ett museum. Man inrättade även en byggnadsnämnd. Däremot blev det knappt om tiden eftersom läroverket behövde de lokaler som sällskapet förvarade samlingar i. Man behövde snabba upp processen och 1900 fick styrelsen uppdrag att anhålla om en tomt. Men ingenting skedde och 1902 erbjöd borgmästare Sandqvist sig att försöka få tillstånd att hyra det gamla lasarettet. Från 1903 hyrde sällskapet den övre våningen i gamla lasarettet och brukade detta som museum samt magasin för sina föremål. Detta museum öppnade för allmänheten 3 januari 1904. 1910 blev sällskapet uppsagt som hyresgäster eftersom huset skulle säljas. Då handlade styrelsen snabbt och fick efter förhandlingen med en privatperson köpa tomten och huset i vilket man höll museum fram till 1936.

Byggnadsfonden som inrättats för byggnation av ett museum fick betala för köpet att den tänkta tillfälliga lokalen i gamla lasarettet. Man hade en del pengar i fonden som skänkts av bland annat Hans Majestät Oskar II, Agi Lindegren, privatpersoner samt insamlat från en Mickelmässmarknad som hållits till förmån för fonden. Det anordnades även museifester för att samla in pengar till fonden. Dessa hölls fyra gånger; 1900,1901,1903 och 1910 och organiserades av Anna Midling och Gunnil Runqvist, född Lindegren. Alla försök att bygga ett eget museum misslyckas för Fornminnessällskapet men 1933 presenterar sig en lösning. Sällskapet blir erbjudna att köpa Svenska Handelsbankens gamla lokaler då de köpt nya lokaler. Man planerar för till- och ombyggnader vilkas utformning lämnas till arkitekten Arre Essén. Man beslutade inom styrelsen med länsintendenten Humbla närvarande att godkänna de tänkta om- och tillbyggnationerna, 26 juli 1935.

Invigningen av det nya museet gjordes den 30 oktober 1937. Museifastigheten, samlingarna och byggnadsfonden om 25.000 kr erbjöds som gåva till Hudiksvalls kommun under 1940-talet. Detta på grund av att sällskapet fick svårt att finansiera drift och underhåll av museum samt magasinet i Enånger. Kraven från Fornminnessällskapets sida var att museet skulle ha en avlönad intendent och vaktmästare samt att museet skulle hållas uppvärmt och öppet för allmänheten. Man ville också att tillfälliga utställningar skulle visas i museet. Hudiksvalls kommun accepterade villkoren så från och med 1 januari 1949 blev Hälsinglands museum kommunalt.

Stiftelsen Hälsinglands museum bildas 1980 för att driva verksamheten på Hälsinglands museum. Stiftelsen bildas av Hudiksvalls kommun och ska bestå av ledamöter från Hudiksvalls kommun och Gävleborgs läns landsting. Fördelningen är 60% från Hudiksvalls kommun och 40% Gävleborgs läns landsting.

Arkivet kommer från släkten Hällsäter. Släkten tog namnet Hällsäter eftersom de bodde i Hällsäter, Högs socken. Osäkert när detta namnbyte skedde. Släkten har tidigare hetat Höglund och arbetat som klockare i Högs socken från 1700-talet och framåt.

Gården har varit i familjen Hådéns släktingars ägo sedan 1790-talet. Detta arkiv är från denna släkts tid vid gården.

1833 etableras en boplats vid Slåttagården. Det har bedrivits slåtterverksamhet i området sedan slutet av 1700-talet men då fanns endast en röjningsstuga eller liknande att bo i på platsen. Från 1900-talets mitt upphörde Slåttagården att användas som permanent boplats och brukades som fritidshus istället. I Slåttagårdens vinterstuga finns väggmålningar bevarande. Väggmålningarna föreställer människor från olika världsdelar i helfigur. Målningarna finns i ett rum som kallas "Gubbarummet".

Per Selin föddes 1779 i Hälsingtuna och var komminister i Forsa-Hög församling 1825 - 1866. Han var ogift och barnlös, men hade en fosterdotter, Ingrid Pehrsdotter Åsell.

Ingrid Pehrsdotter Åsell kommer till prästgården i Forsa-Hög, troligen redan som nyfödd. Hon växer upp på komministerbostället med sin fosterfar Per Selin. Hennes biologiska far dog 1831. Prästen Selin är dopvittne när hon döps. Hon tar sig, eller ges, namnet Åsell, kanske efter sin hemby Åsak. Ingrid har fyra syskon, bland annat en syster Christina som är barnmoska i Njutånger. När fosterfadern dör 1866 ärver Ingrid honom eftersom han inte har några egna barn. Ingrid gifter sig 1867 med sågverksförmannen/byggmästaren Johan Nyberg från Vibyggerå i Ångermanland och blir då Ingrid Nyberg och flyttar till Forsa. Maken Johan arbetar på ångsågen i Hamre (i drift 1859-1911). Johan Nyberg dör redan 1872 och Ingrid tituleras därefter livet ut ”änka”, hon kallas dessutom Inga för det mesta. Hon är barnlös och dör 1907.

Rosenqvists kappor var en konfektionsaffär som startades i Hudiksvall omkring 1870 av Emily Rosenqvist.

Galleriföreningen Näcken bildades 1979 i Hudiksvall, närmare bestämt hölls det konstituerande mötet den 17 september detta år. Föreningen tog sitt namn från sin första utställningslokal som låg i kvarteret Näcken, i korsningen Drottninggatan/Trädgårdsgatan. Fastigheten ägdes av familjen till en av grundarna. Tio konstnärer och konsthantverkare deltog i mötet och grundarna var med ett undantag aktiva konstnärer, konsthantverkare och bildlärare.

I de stadgar som antogs på mötet angavs föreningens målsättning ”att utan ekonomisk vinning främja seriös konstnärlig verksamhet med tonvikt på kvalitet, idéer, fantasi och mångsidighet, genom att upplåta lokaler för utställningsändamål åt såväl egna medlemmar som inbjudna utomstående konstnärer och konsthantverkare, samt ordna kulturella aktiviteter av olika slag.”

Föreningen Näcken kom att verka i drygt trettio år och var en av Hudiksvalls viktigaste konstscener som ordnade ett tiotal utställningar varje år och presenterade en mängd konstnärer och konsthantverkare för Hudiksvallspubliken. Verksamheten omfattade även diktuppläsningar, jazz, samtal och liknande ”sceniska” aktiviteter. Man samarbetade med andra, liknande gallerier, bl.a. Galleri 1 i Uppsala. Som galleri var Näcken inte utpräglat politiskt (som tidsandan var) men vissa utställningar ägnades åt kärnkraftsfrågan, miljön och mänskliga rättigheter. Näcken blev en bas för en eller två generationers konstnärer i Hälsingland, ett viktigt stöd och lika självklart en viktig kontaktyta gentemot publiken.

1984 flyttas verksamheten till gamla busstationen vid Möljen för att 1989 hamna på sin mest permanenta adress: Storgatan 47, gamla läroverkets lokaler. Adressen blev länge synonym med begreppet Näcken. Hudiksvalls kommun bidrog bl.a. med ersättning för hyran, vakthållning och annan praktisk verksamhet sköttes av medlemmarna själva. Verksamheten var inte vinstdrivande, antalet medlemmar tycks ligga runt 20 – 30.

Galleriverksamheten upphörde 2003, men 1999 och 2002 anordnade föreningen en konstväg med utställda verk vid rastplatser och stränder vid Dellensjöarna samt utställningar i olika lokaler, exempelvis Norrbo församlingsgård och två tillfällen på gården Reveln i Norrbo. En konflikt i föreningen om just konstvägen ledde till avhopp och inbördes splittring, det fanns också olika åsikter om amatörism kontra professionalism och om värdet i att framhärda med konventionell gallerikonst. Det skedde heller ingen återväxt med yngre medlemmar och de offentliga konstinköpen, liksom de privata, sinade kraftigt under 1990-talet vilket bidrog till att förening kom närmare sin nedläggning.

Mellan åren 2005 och 2009 var föreningen Näcken arrangör av den utställningsverksamhet som fortfarande (2018) arrangeras varje sommar i Movikens hamn och helt enkelt heter ”Konst i hamn”. 2010 lades dock föreningen ned. Galleriet på Storgatan 47 blev nu Galleri 316 kubik, arrangerat av Hudiksvalls konstgille med kommunalt stöd.

Under de sju åren innan nedläggningen sysslade man bl.a. med ”Konst i hamn” i Moviken, en sommarutställning i det fria som Näcken till en början organiserade med sina medlemmar (som nu kallades Konstnärsgruppen Näcken). Den var ett vackert komplement (som inte hade anknytning till galleri Näcken) till den utställning som ordnades under ett antal år inne i masugnen, ”Moviken art”, arrangerad och finansierad av Hudiksvalls kommun och Gävleborgs läns landsting.

Den kanske sista manifestationen av Näcken skedde hos en gallerist i Bjuråker. En minnesutställning eller en slags reinkarnation av vad som varit. Vernissagedagen spelades Bob Dylan och 5 procent av alla intäkter gick till Amnesty International.

Fredrik Östman föddes 26 augusti 1837 i Lohärads församling, Stockholms län. Han var son till kyrkoherde Carl Fredrik Östman och hans hustru Beata Dorothea Ek.

Han tog studenten i Uppsala maj 1857. Blev filosofie kandidat 1862 och filosofie doktor 1863. Tjänstgjorde sedan som extralärare i Norrtälje 1863-64. På hösten 1864 kom han till Hudiksvalls elementarläroverk (sedan 1878 ”Hudiksvalls högre allmänna läroverk”) som vikarierande adjunkt. I december samma år blev han ordinarie adjunkt. Denna tjänst innehade han till april 1905 då han avgick med pension. 1913 blev Östman filosofie jubeldoktor.

Han satt i stadsfullmäktige i Hudiksvall i 28 år varav drygt 10 år som dess ordförande. Han var även landstingsledamot och ledamot i Hudiksvalls Stads Sparbank. Östman var även disponent för Hudiksvalls Bryggeriaktiebolag från 1871 till 1908. Han gifte sig 1870 med Fanny Helena Frisk från Hudiksvall. Hon var dotter till fabrikören Edvard Frisk och Ida Maria Engelke, Hudiksvall. Han blev änkeman 1918.

1870 gifte sig Fredrik Östman med Fanny Helena Frisk, dotter till det gifta paret Edvard Frisk (fabrikör) och Ida Maria Engelke. Han blev änkling 1918. Fredrik Östman avled i Hudiksvall 5 april 1922.

Tillsammans fick Fredrik och Ida Maria barnen:
• Karl Edvard Harald f, 1873 och död 1892
• Gerda Maria f. 1874, bosatt i Hudiksvall
• Ingegerd Ida Elisabet f. 1876, gymnastikdirektör och massös i Filadelfia USA
• Nils Fredrik Edvin f. 1877, ingenjör
• Anna Astrid f, 1879, bosatt i Hudiksvall
• Viola Helena f. 1883, gift med rådman Oscar Mellin Varberg

Anders Paulus Lindahl föddes 11 juli 1889 i Delsbo, förmodligen bosatt i Sunnansjö. Han gjorde militärtjänst på I3 i Örebro och 1909 avslutade han en utbildning på Örebro Handelsinstitut. Från 1913 till 1920 arbetade han med ekonomi vid Ströms Bruks AB i Strömsbruk, Harmånger. Efter detta flyttar Anders norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall. Vid ett senare tillfälle flyttar han vidare och bosätter sig på Skönsmon i Sundsvall. Därefter flyttade han förmodligen norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall och senare bosatte han sig på Skönsmon i Sundsvall.Han gifter sig med Ellen Larsson i Njurunda församling den 31 juli 1938. Ellen föddes den 5 juni 1905 i Sandarne, Söderhamn och flyttade som vuxen till Svartvik, Njurunda. Paret fick aldrig några barn och Anders avled 19 november 1967. Ellen levde tio år till och avled den 9 januari 1977.

Frans och Stina bosätter sig i Hudiksvall under senare delen av 1800-talet.

Per Olof Svenson föddes i Norrala och bodde en större del av sitt liv i Strömsbruk. Han arbetade där som lärare i 44 år vid Ströms Bruks folkskola. Per Olof var aktiv i det samhälle han levde, bland annat ledde han manskören, förestod Ströms Bruks bibliotek i Strömshall och var officiell provtagare av vissa produkter som fotopapper och råmaterial till konstsilke från ortens sulfitfabrik. Utöver detta hyste han ett stort hembygdsintresse och har skrivit ett flertal olika skrifter om bland annat ortens skola, organisation samt bruket.

Romska kulturcentret i Malmö har sin bakgrund i Romska biblioteket vilka startade verksamheten 1998. RKC verkar för att alla ska få ta del av den romska kulturen, lära ut om den romska historien samt att sprida bättre kunskap om romernas situation i samhället. RKC har även verksamhet som riktar sig till den romska gruppen i samhället. Man vill vara en mötesplats för romer och en plattform för diskussion om den romska kulturens framtid. I verksamheten ingår bland annat föreläsningar, utställningar, workshops samt musik- och dansevenemang.

Centret har också ett samarbete med Hälsinglands museum i projektet Romska bilder. I detta projekt söker man samla in, identifiera och digitalisera fotografier på romer i olika sammanhang. En av motivationerna till detta projekt ligger i alla människors rätt till sitt kulturarv.

Kronolänsman Jost von Kiöhling föds i Rengsjö 1817. Han avlider den 10 maj 1883 i Arbrå socken. Vid sin död är han gift med Karolina Kristina Katharina Lehman från Söderhamn. De har tillsammans tre barn: Beata Kristina Lovisa, Emelie Karolina och Karl Ossian Jost.

Stiftelsens styrelse bestod av representanter från Hantverksföreningen, Stadsfullmäktige samt Stiftelsen för Barnhemmet för flickor i Hudiksvall samt revisorer från Hantverksföreningen. Stiftelsen bildas 1959 för att bedriva verksamhet i fastigheten Gamla Apoteket 1. Stiftelsen uthyr lokaler till föreningar och tillhandahåller lämpliga lokaler för aktiviteter.

Arbetsgivarföreningen i Hudiksvall bildas 1908 och är igång fram till 1911. Föreningen sysslade med verksamhet som hjälpte arbetsgivare i konflikter med arbetstagare. Vid föreningens upplösning tillföll arkivet Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksförening/Hudiksvalls hantverkaresocietet.

Förbundet bildades vid ett konstituerande sammanträde i Ljusdal den 12 juni 1919. Förbundet behandlade frågor rörande hantverket och dess förutsättningar i länet. Man samverkade för att förbättra sin ställning och sina arbetstillfällen.

De i Hudiksvall Associerade Handtverkare. Så kallades den organisation som den 12 maj 1756 bildades för att främja hantverket i Norrlands näst äldsta stad. Det var svåra tider, politiskt oroliga och ekonomiskt osäkra. Samma sommar skulle en misslyckad statskupp äga rum som bestraffades med hårda domar. Året därefter driver hattpartiet Sverige in i sjuårskriget. Den ryska avbränningen av staden låg bara trettio år tillbaka i tiden.

Tidens ekonomiska lära heter merkantilism, den skulle skydda inhemsk produktionen till varje pris, främst med höga tullar. Manufakturer, en förindustriell verksamhet, byggdes upp vilket skulle minska beroendet av utlandet. I Hudiksvall hade man mer vardagliga problem att tänka på, även om det kan ha förekommit ett centralt initiativ för att stärka näringarna, allt i tidens anda. Många hantverk var svaga och man saknade de mästarämbeten som skråordningen föreskrev. Hudiksvalls mästare var ofta utnämnda från ämbeten i någon större stad i närheten, eller av ämbeten i Stockholm. Men som borgare och därmed aktiva i stadens styrelse behövde hantverkarna en förening. Societetens ordförande var hela hantverkarklassens företrädare inom borgerskapets äldste, en tidig, representativ stadsförsamling. I stadgarna finns också försäkrings- och trygghetsbestämmelser, exempelvis: ”När mannen dör, njuter hustrun 10 daler silvermynt”.

1846 avskaffades skråväsendet och näringsfriheten infördes gradvis. När de gamla societeterna omvandlades till modernare fabriks- och hantverksföreningar gick verksamheten i Hudiksvall ned för en period. Skråandan levde kvar med sina starka traditioner för gesäller, mästare och utbildningsgång. Först 1867, då redan full näringsfrihet införts, väljs en ny styrelse efter en tid av liten eller helt frånvarande verksamhet.

1871 byter societeten namn till Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksföreningen. Namnet signalerar en ny tid och även handlingen: Man inbjuder fabriksägare i Hudiksvall till grundandet av föreningen. De moderna kommunikationerna var etablerade i staden, likaså industrin. 1898 ansluter man sig till den riksorganisation som senare får namnet Sveriges Hantverksorganisation. Man deltar i nationella möten både på 1880-talet och inför den stora Stockholmsutställningen 1897. 1800-talets senare del är en omvälvande tid i Hudiksvalls historia. Nu skapas den industristruktur som till stora delar lever kvar än idag och entreprenörsnamnen är stora och ryktbara: Brun, Frisk, Regnander.

Sedan 1981 ingår föreningen i den rikstäckande organisationen Företagarna. Även det namnet signalerar en ny tid där den historiska anknytningen till hantverk inte längre är synlig. Den lokala medlemsmatrikeln har fortfarande traditionella hantverkare och man utfärdar också de traditionella gesäll- och mästarbreven inom vissa branscher. Föreningen har ungefär 300 medlemmar i olika branscher i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner. Och något annat namn än Hantverksföreningen hör man aldrig i dagligt tal.
Devis från föreningens äldsta stadga 1756: Genom endräkt växa små saker, men genom oenighet förskingras de största.

1740-1850
Perioden innan industrialismen är tvetydig för hantverkarna. En del av dem skulle försvinna som yrkesgrupp, andra skulle fortleva under nya och tryggare förhållanden. Under den här tiden skapas det stora silversmide som gett vissa hantverkare från Hudiksvall stort rykte. Nils och Olof Grubb, Christoffer Bauman. Det första århundradet såg silversmidet utvecklas, förfinas, göra tyngre och mer arbetade produkter. Det senare århundradet förflackade hantverket, tunnade ut godset, förenklade utförandet. Kanske ett försök att möta ett växande hot av billigare köpevaror och ersättningsvaror. Kanske sämre efterfrågan bland bönderna. Nedgången är tydlig.

Under 1700-talet uppkommer den säregna brännvinsskål som var något av ett särmärke för ortens silversmeder. Till den hörde alltid en supsked i silver, brännvinet ”söps” från skeden. Bägge föremålen fick överdådig och tung utformning. Många räknar Bauman som den allra främste av smederna. Han var verksam 1758-1797 eller 1800.
1822 fanns det 26 handlare i Hudiksvall, 52 hantverkare och hela 130 fiskare. De var alla borgare i staden. Redan hade en tobaksfabrik, Frisks, satts igång och 1821 hade en spegelfabrik anlagts. Ännu fanns inte sågverksindustrin, men två fartyg fraktade bräder och bjälkar för export. Med ringa förtjänst, eftersom det var lågkonjunktur. Så var stadens näringsstruktur. Samma år blev fem hantverkare borgare; hattmakare, bokbindare, skomakare, logarvare och skräddare.
Det här är skråväsendets sista tid. Skråämbetena var sammanslutningar för hantverkare inom ett visst yrke, branschorganisationer som alla hantverkare måste tillhöra. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet var förbjudet sedan 1621. Skrånas monopolställning gällde enbart städerna, inte landsbygden. Skråna kontrollerade priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. Gesäller tjänade hos en mästare innan de var fullärda, de gjorde gesällvandringar, ofta över nationsgränserna och med särskilda pass för att lära nyheterna inom hantverket.
Skråordningen uteslöt också kvinnor, såvitt de inte tog över sin avlidne makes rörelse, och fortsatte att vara änkor. Så gjorde Brita Elisabet Bauman, änka efter en högproduktiv tenngjutare i Hudiksvall, och själv dotter till en tenngjutare. Åren var 1826-31.
Skråverksamheten fick ökad kritik under 1700-talet, ansågs ineffektiva och som ett hinder för näringsfriheten. Det skulle dock dröja till 1846 innan skråsystemet avskaffades i Sverige. Full näringsfrihet infördes 1864, med det fick vem som helst utöva ett hantverksyrke. I Frankrike avskaffades skråna redan 1791 och övriga Europa följde efter under 1800-talet. Den siste som avlade borgared i Hudiksvall var en kofferdikapten vid namn Mårten Dahlberg, året var naturligtvis 1864.
De obligatoriska Fabriks- och hantverksföreningar blev en slags ersättning för skråna. De övertog vissa av skrånas sociala funktioner. Med den fullständiga näringsfriheten försvann många av hantverksföreningarna, men ett flertal av dem levde kvar i form av frivilliga sammanslutningar. Exempelvis den i Hudiksvall.

Det industriella genombrottet
Vad är det som industrialiserar Hudiksvall? Två saker inträffar samtidigt vid 1800-talets mitt. En järnvägslinje dras mellan Forsa och staden och ett sågverk anläggs på Håstaholmarna i stadens utkant. Vilket kommer först, hönan eller ägget?
Svaret är att tanken kom först. Tanken på industri i stor skala och kommunikationer i stor skala. Det fanns industrimän som ville förlägga detta till Hudiksvall. Andra ville att kommunikationen skulle ske längs vattenleder ut mot kusten. Då hade industrin utan tvivel hamnat i Iggesund, där dessa vattenleder möter havet.
En och samma tanke låg bakom sågverk och järnväg. Att Hudiksvall skulle bli en modern industristad. De namn som genomdriver detta är namn från den gamla världen, aktade borgarnamn som Regnander, Brun, Frisk. De vågar språnget in i ett nytt tänkande.

1857 grundades Hudiksvalls ångsågsaktiebolag, 1860 öppnades järnvägslinjen Hudiksvall-Forsa. På femtio år ökade utskeppningen av trävaror med astronomiska tal. 1859 utskeppades 9500 bjälkar och 11000 plankor. 1900 utskeppades 370.000 kubikmeter trävaror. Sådana siffror visar ingen vanlig ökning, de visar på en revolution. Tidningar, ångbåtar och telegraf fraktar nyheter och människor till staden. På några sekunder får man reda på råvarupriser och börsnoteringar och kan agera på marknaden. Staden är moderniserad.
Djärvhet och uthållighet. När engelska bolaget, som var den som inledde trävaruhanteringen i Hudiksvall, ville sälja under en lågkonjunktur agerade stadens ledande entreprenörer för att rädda verksamheten. Herrarna Regnander och Frisk reste till London att förhandla om köp, nytt aktiekapital flöt in och Hudiksvalls Trävaru Aktiebolag stiftades 1868. Nästa årtionde kom med högkonjunktur och allt utvidgades, industrialiseringen rullade på.
 
Efterkrigstiden
Den största manifestation Hantverksföreningen organiserat var den stora hantverks- och industriutställningen sommaren 1913. Det är också typiskt att då har föreningen bytt namn och lagt ett Fabriks- till sitt hantverksnamn. Man har anpassat sig till en ny tid av näringsfrihet och industri. Sedan fyrtio år har Hudiksvall en livaktig sågverksindustri, den näring som ska komma att dominera staden under det nya seklet.
Utställningen 1913 andades optimism och lät traditionella hantverk visa upp sig sida vid sida med industriproduktion. Men optimismen följdes av krigsutbrott 1914. Två världskrig förödde Europas 1900-tal. Därefter kom det stora uppbygget. Efterkrigstidens verksamhet gav ett väldigt utrymme i återuppbyggnadens spår. Sveriges produktionsapparat stod oskadd och beredd att producera allt vad Europa behövde efter krigets ödeläggelse. Den statliga politiken stimulerade full sysselsättning, inga mål att omöjliga att uppnå. Samhället rör sig framåt med väldig produktionsenergi. Entusiasmen och optimismen hos de breda massorna har konkreta välfärdsmål: högre standard, ökad konsumtion, bil, semester.
Jubileumsskriften 1956 är fylld av tillförsikt, all omsättning ökar, nya branscher kommer till, man värnar kvalité och utbildning. En egen folkhögskola har öppnats i Leksand!
Men när alla har blicken riktad mot framtiden kommer det historiska minnet i skymundan. De svenska museernas samlingar från den aktuella perioden är sparsamma och Hälsinglands museum är inget undantag. I historieskrivningen är efterkrigstiden en rik period, i historiesamlingarna en fattig.

2000-talets Hantverksförening
Dagens förening ingår i Företagarna, ett nätverk som driver företagarfrågor. I Hudiksvall finns 299 medlemmar, till stor majoritet män, nästan inga namn är icke-svenska.
Föreningen speglar dagens mångskiftande entreprenörsvärld: Informationssamhället, de verkligt gamla hantverken, och yrken som hör samman med industrins 1900-tal. Företagen har oftast färre än 10 anställda.
Här finns snickare, smeder, glasmästare och guldsmeder. Yrkens som påminner om skråtiden, men inte så många. Den stora gruppen hör till industrins tid. De innehar åkerier, rörfirmor, elfirmor, grustag och bilverkstäder. Traditionsbundet, men ibland helt nytt: återvinningsföretag.
Informationssamhällets entreprenörsord är organisationskonsult, analysföretag, värdepappersfond.

Hudiksvalls hantverkares Ungdomsgille bildades 1943 och dess styrelse skulle bestå av sju ledamöter varav en från Hantverksföreningen. Gillet bedrev förutom mötesverksamhet studiebesök, hantverkstävling, hobbyutställning m.m.

Det wallströmska handelshuset i Hudiksvall har en historia som sträcker sig över tvåhundra år och rymmer många starka representanter för stadens borgerskap. Olof Wallström (1686 – 1734) är handlande och kyrkvärd i Hudiksvall, sonen Per (Petter m. fl. varianter) är sammaledes, dessutom rådman i staden, dennes son Jonas (1773-1841) är dessutom riksdagsman.

Familjen Wallström tillhör ett övre skikt av borgare med längre verksamhet och djupare inflytande, kanske också större inkomster och förmögenheter än den genomsnittlige hudiksvallsborgaren. Ekonomhistorikern Anna Brismark ger i boken ”Mellan producent och konsument” (2008) en väl täckande karaktäristik över dessa hudiksvallsfamiljer och deras ekonomiska ställning. Den wallströmska gården vid Skvallertorget mitt i Hudiksvall var en av stadens mest imponerande trähus i nästan tre våningar och täckte ett helt kvarter med sina uthus och bodar. Den revs 1917 för att ge plats för Sundsvallsbankens stenhus och beskrivs utförligt i Sten Rentzhogs bok ”Stad i trä” (1986). Representanter för familjen Wallström förekommer också på många ställen i Sven Bruns ”Hudiksvalls stads historia” (1932, 1944).

Evald Lönnberg grundade företaget Lönnberg & Co 1922 i Hudiksvall. 1923 flyttade han in verksamheten på Drottninggatan 15. Han började med att sälja T-Ford och motorcyklar men 1924 kunde han även börja försälja Chevrolet, Buick, Opel, Cadillac, Pontiac, La Salle och Oakland samt GMC-lastbilar. När Evald Lönnberg avled 1932 övertogs firman av Per Ganse och Gösta Andersson och de ändrade namnet till Lönnbergska Motorkompaniet AB året därpå. 1940 flyttade verksamheten till ny lokal, gamla bryggeriet på Kungsgatan 28. När andra världskriget kom blev tillgången på utländska bilar tuff och Scania-Vabis lastbilar blev en del av sortimentet. Från 1947 var firman återförsäljare av ANA. 1955 skedde övergången till Bil & Buss-koncernen. Vid det tillfället hade man ca 150 anställda varav 75 personer arbetade på verkstäderna.

Filialer till Lönnberg & Co
Söderhamn - startad 1928
Bollnäs - startad 1929

Anders Olov Hedblom (1855 – 1935) grundade en snickerifabrik i Hudiksvall som blev relativt framgångsrik. Fabriken tillverkade framförallt biljardbord vilka exporterades till många länder. Anders Olov var gift med Anna Charlotta Carlsdotter och de hade en stor barnaskara, åtta närmare bestämt. Barnen i kronologisk ordning: Frans (1883-1973), Karl Olof (1885), Anders Adolf (1886), Bengt Johan (1888), Sven Erik (1890-1918), Lars Jonas (1893), Nora Charlotta (1896-1984) samt Anna Ulrika Dorotea (1900).

Rosa Taikon föddes 30 juli 1926 i ett tältläger i Tibro. Hennes släkt tillhörde den romska gruppen Kalderash som först kom till Sverige i slutet av 1800-talet. (De tillhör idag den grupp som brukar kallas för Svenska romer.) På grund av den s.k. ”lösdriverilagstiftningen” från 1885, i kombination med utbredd diskriminering i samhället, kunde Rosas familj inte bli bofast. Samtidigt började kommunerna under 1900-talets första årtionden att utfärda vistelseförbud, lägerslagningsförbud och näringsförbud för romer och resande. Familjen flyttade därför runt mycket och barnen kunde inte gå i skola. Rosas mor gick bort i tuberkulos när Rosa var sex år gammal. Barndomen var hård med usla levnadsförhållanden i tältläger, skällsord från omgivningen och de ständiga kränkningar och övergrepp som utövades mot romer. Fadern var mycket mån om att barnen skulle försörja sig på hederligt arbete när de inte fick gå i skolan. Därför började Rosa arbeta tidigt, redan vid tio års ålder, med musik. Hon spelade i ett band med sin far och sin bror. Fadern drev tivoli, musicerade, förtennade och arbetade med silversmide.

Under åren som ung vuxen arbetade Rosa i butik, som skådespelerska och sångerska. Hon hade ett antal roller i filmer under 1950-talet och har även spelat in musik. Rosa tillverkade även halsband av bönor vid sidan av skådespeleriet. På senare år har hon medverkat i dokumentärer gällande sin systers och sitt eget liv.

I vuxen ålder fick hon gå två år i Birkagårdens folkhögskola (1957-1959). Hon gick en kvällskurs vid Stockholms universitet i silversmide och ville efter detta söka till Konstfack. Trots att Rosa saknade betyg från grundskola och högre läroverk blev hon antagen som specialelev. Rosa studerade vid Konstfack i fem år, 1961-1966. Eftersom Rosas far dött innan hon började med silversmide hade hon inte möjlighet att lära sig hantverket från honom. Under sina fem år vid Konstfack utvecklade hon en egen stil med inspiration från romska traditioner. Hon hade bilder på sin fars smycken och använde dessa som utgångspunkt när hon utvecklade sin personliga stil. Hon besökte även bibliotek för att lära sig mer om olika smyckestraditioner. Hon arbetade med tekniker som filigran, granulering. Rosa Taikon finns idag representerad på många museer, bland annat Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon har haft utställningar på otaliga museum, både i Sverige och internationellt. Vid sidan av silversmidet har alltid det människorättsliga haft en given plats i Rosas liv.

Under 1960-talet förde Rosa, tillsammans med sin syster Katarina Taikon, opinionsarbete mot diskriminering av romer. I början handlade arbetet mycket om rätt till skolgång, för både vuxna och barn, asylrätt för förintelseöverlevare samt tillgång till bostäder. Systrarna gav ut tidskriften "Amé Beschás/Zigenaren" tillsammans med sina män Björn Langhammar och Bernd Janusch 1965. Under denna tid bedrev systrana Taikon ett intensivt opinionsarbete med krav på reformer som skulle förbättra romernas situation i samhället. Rosas engagemang för romska frågor i samhället fortsatte genom hela hennes liv och hon hade många gånger direktkontakt med ansvariga politiker. Bland annat var hon delaktig i arbetet med Arbetsdepartementens vitbok om orättvisor och övergrepp mot romer under 1900-talet.

Under sitt liv har Rosa fått motta flertalet priser och utmärkelser. 2001 belönade hon med John Hrons pris. 2010 prisades Rosa med regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores, för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete. 2013 uppmärksammades hennes arbete med mänskliga rättigheter av Olof Palmes minnesfond och hon belönades med Olof Palmepriset.

Rosa avled 1 juni 2017.

John Wettersten föddes i Mekrossla, Njutåners socken 12 maj 1879. Han var son till en torpare, Anders Olof Wettersten (1851-1930) och Anna Ersdotter (1852-1899) från bondesläkt i Forsa. John Sten var det tredje barnet i en familj om fem. När John var fyra flyttade familjen till Kvävtjär i Njutånger och på nya boplatsen inträffar en olycka där pojken svårt skadar vänstra handen i ett tröskverk. Trots denna skada arbetade John Sten som dräng en period under sin uppväxt och även som kock på ett skepp. Skeppet hamnade i sjönöd utanför norska kursen och Sten mönstrade av. Han arbetade i Sarpsborg under ca 6 månader vid ett pappersbruk och även ett marmorsliperi. Efter detta arbetade Sten som yrkesmålare i Kristiania. 1898 återvänder John Sten hem till föräldrahemmet. Han försöker att försörja sig som yrkesmålare men lyckas inte riktigt. Efter ett år lyckas han få ett stipendium från Hushållningssällskapet för att studera till dekorationsmåleri vid Tekniska högskolan i Stockholm. I Stockholm arbetade John Sten för Agi Lindegren och hjälpte honom med restaureringsarbete i Stockholms slott. Han kopierade även kungaporträtt på uppdrag av Agi Lindegren. 1902 förkortade Per Johan Wettersten sitt namn till John Sten. Efter ett antal års studier vid Tekniska Högskolan antogs John Sten som elev vid Konstnärsförbundets tredje skola, 1905-1908. Mellan åren 1906-1910 spenderade John Sten mycket tid i Hudiksvall. 20 december 1906 öppnade Sten sin första utställning på Stadshotellet i Hudiksvall. Under mellandagarna flyttades utställningen till Flickskolans gymnastiksal där den visades till 6 januari. Hans medutställare i detta fall var Arvid Jacobsson.

Våren 1910 reste Sten till Paris för första gången för att utvidga sina konstnärliga vyer. Han arbetade med krokikurser och utbildade sig vidare inom måleri och teckning.

John Sten föddes 1879 som Per Johan Wettersten i Mekrossla, Njutånger, Hälsingland. När John var nio år måste föräldrarna lämna sitt jordbruk och flytta till ett torp i Kvavtjärn, Njutånger, där fadern fick arbete som stenhuggare. Redan i fyraårsåldern råkade John ut för en olycka som skadade hans vänstra hand så allvarligt att han inte kunde utföra kroppsarbete. Deklassseringen och den egna skadan bör minnas när hans senare yrkesinriktning framträder.

Sommaren 1897 gick han till sjöss som kock och kom till Frankrike, därefter hamnade han i Kristiania och arbetade som yrkesmålare. Nu börjar han också syssla med stafflimålning och 1899 får han ett stipendium till dekorationsmålare vid Tekniska skolan i Stockholm. Han driver studierna på kvällstid, under dagarna arbetar han som dekorationsmålare under slottsarkitekten och den dekorative fantasten Agi Lindegren, en Hudiksvallsson.

Under 1900-talets första år målar han som tidens stämningsmålare, helt naturligt om man ser att han också går också igenom Konstnärsförbundets skola där bland andra Nils Kreuger och Richard Berg är lärare. 1906 håller han sin första separatutställning i Hudiksvall och 1910 kallar världen och Paris på honom, han bosätter sig i Montparnasse och fortsätter sina studier. Efter några år dras han in i kubismens maktsfär, märkligt nog influerad av bland andra den svenske författaren Pär Lagerkvist, som den här tiden vistades i Paris. Våren 1914 deltar han i en stor kubistutställning i Prag, han uppmärksammas, får beställningar, Prins Eugen köper verk av honom, hans stjärna börjar stiga. Det betyder inte att han också lever gott på sin konst, tvärtom är han fattig och otrivs i Paris, särskilt under den påtvingade isoleringen under 1:a världskrigets avspärrningar.

Snart nog rör han sig bort från kubismens stränga former, i riktning mot ett mer dekorativt måleri. Efter framgången 1917 med La langouste följer fler beställningar, och i Sverige blir han året därefter verkligt framgångsrik. Han ställer ut, får beställningar, köps in av konstmuseer, får stipendier.
Det är ett sådant som för honom till Bali 1922. Man kan säga att han grips av dåtidens Bali-feber, att söka sanningen i det exotiska. Men på Bali blir han sjuk i dysenteri och avlider efter en kort tid. Han ligger också begravd där. Vid sin död tillhörde han eliten bland unga, svenska konstnärer och kurvan för hans publika framgångar pekade rakt uppåt.
John Sten hade i sitt testamente bestämt att hans konstnärliga kvarlåtenskap skulle tillfalla Hälsinglands museum i Hudiksvall, och så skedde också. Hans samling på mer än 1000 verk utgör grunden för museets hela konstsamling.

Helge föddes 1895 och var son till Erik Adolf Pettersson och Anna Sofia Pettersson. Helge växte upp i familjens hem Lynäs 4:18, Eriksberg, Bergvik. (Fastigheten brann ner efter att familjen sålde den i samband med moderns död 1959.) Han gick i Söderhamns realskola från 1905-1910. Han gick även i handelsskola i Falun ett år innan han övertog faderns affär i Bergvik. Han drev butiken i 7 år. Han gifte sig med Annie Jonsson 1924 i november. De fick tillsammans dottern Marianne. Från 1934 arbetade han som kassör i Söderala erkända sjukkassa fram till sin pensionering. Efter 26 år som kassör erhöll han Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj. På fritiden var han medlem i IOGT-NTO, logen 187 i Bergvik.

Alice Jacobsson föddes 1918 och avled 2006. I de många artiklar som publicerade om hennes liv var hon fiskarpigan på Kråkön utanför Hudiksvall. Den kulturella ön vid hälsingekusten, där författare, konstnärer och den nya politiska eliten möttes om somrarna, vistelseorten för ministern Skoglund, riksdagsmannen Granath, för konstnärer som Mollie Faustman och självaste kronprins Gustav kom dit en gång.

Fiskarpiga, men också en som deltog i uppbygget av australiensisk socialvård, var pionjär inom personalvården på handelsflottans båtar, och odlade tobak i Australien i femton år.

Född i en fattig arbetarfamilj i Hudiksvall, fadern arbetade åt Lundholms åkeri, modern stod i café. Hennes första jobb var inom symaskinsbranschen och hon hade avancerat till föreståndarinna med stort lönelyft och karriär när hon hoppade av och blev - fiskarpiga.

Hon blev piga sos Benettarna på Kråkön. Hos Mala och Alfred, han var kassör i Ostkustfiskarnas förbund och hon var länge enda kvinnan i Hudiksvalls stadsfullmäktige, studieledare, ledamot i radionämnden och i mödrahjälpsnämnden. Malas arvode från nämnden blev Alice månadslön, 25 kronor.

Alices generation kunde inte ta sig ut i världen, inte som unga i vart fall. Andra världskriget kom i vägen, man tog sig ingenstans. Alice, som var piga under ett år, gick därefter (1939) på arbetsförmedlingen och kom ut på sjön, först som kocka på Stocka-bogseraren Ellwe, därefter på Iggesundsägda Fram och så på fraktfartyget M/t Oscar. (1952-1954)

Från bogseraren Fram rodde hon iland i Enånger en dag, kom till ett torp och bad att få köpa mjölk. Då träffade hon sitt livs första nazist, torparen gick i väntans dagar och trodde att Hitler snart skulle komma som en befriare.

I augusti 1940 var hon arbetslös. Det skulle inte vara någon längre tid, snart nog fick hon erbjudandet att blir ”kvartersvärdinna”, att stå för kosthållet åt luftbevakarna på fiskeläget och lotsplatsen Hölick. Luftbevakarna satt uppe i tornet och kom sen ner till Alice för att äta. Matlagningen hade hon på beting, tre kronor om dagen och i det rymdes också hennes lön, det var mer än de flesta hade på grund av att Hölick låg så avlägset.

Därefter blev det Brunnsviks folkhögskola, hon skolades med den framtida, politiska eliten i Sverige under åren 1941- 42 samt 1943-44. Hon träffade sitt livs kärlek och blev en av dessa samhällsbyggare som drog det nya välfärdslandet framåt. Som personalkonsulent civiliserade hon livet och arbetet på handelsflottans fartyg. Med boklådor, studiecirklar, sociala aktiviteter.

Just som hon skulle få en chefstjänst inom handelsfottan bröt hon upp igen, följde sin kärlek till Australien och odlade tobak i Bundaberg i Queensland 1955-1968. Hårt arbete, nyodlingar (50 tunnland), tuff konkurrens, dålig lönsamhet.

Så småningom uppbrott förstås, en slags skilsmässa, både från man och vildmarksliv. Ett eget socialdistrikt väntade, stort som halva Norrland på Australiens ostkust. Hon flög mellan uppdragen. En socialworker som slet för kvinnornas rätt, till arbete, utbildning, värdighet.

Som pensionär kom hon åter till Sverige. ”Ingen människa lever någonsin ett normalt liv” säger Lars Norén i ett av sina dramer. Alice Jacobsson fångar den moderna människans komplexitet. En hemkär flicka från Hudiksvall, politiskt radikal, välutbildad och äventyrlig, strukturerad och oöverskådlig. Med en yrkeskarriär som sträckte sig över kontinenter och epoker, från Källargränd till Queensland. Allt det som speglas i hennes arkiv, i korrespondens, broschyrer, artiklar.

1947-1952, Länsarbetsnämndens i Göteborgs och Bohus län.

Ernst Georg von Post (1875-04-17 – 1953), f.d. borgmästare, rådman och museiföreståndare i Hudiksvall. Gift 1925 med Sigrid Walldow. Ledamot av kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt ett stort antal föreningar.
• Rådman, 1917-1941
• Borgmästare, 1941-1944
• Föreståndare för Hälsinglands museum 1931-

Släkten arbetade i flera generationer som guldsmeder och kopparslagare i Hudiksvall under 1700-1800-talen. Jonas Hed 1773-1853 soldat i Helsinge regemente, Forsa kompani, gift med Anna Johansdotter Brandt. Tillsammans fick de sönerna Johan (1804-1876) och Jonas Wixner (1806-1858) samt dottern Kerstin Jonsdotter (1810-1831).

Hilding Mickelsson arbetade som fotograf. Under sin livstid byggde han upp en stor fotosamling med fokus på natur, djur, hembygd, miljöförstöring m.fl.
Han bodde i sin fru Adéles släktgård Sunnanåker i Glössbo, Rengsjö efter att de gifte sig 1941. Paret fick två barn tillsammans. 1960 publicerades "Lappugglan anfaller", en av Hildings bilder i Life magazine.
Hilding höll även föredrag och var en frekvent anlitad föreläsare.
Hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1991, i humaniora
Hedersledamot vid Gästrike-Hälsinge nation Uppsala
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning, 1995

Pehr Holmgren arbetade som kronolots, närmare bestämt mästerlots. Även hans son och sonson blev lotsar.

Ann födds i New York 1949. Faderns släkt hade invandrat från Sverige, Malugn, under 1920-talet och modern var amerikan från West Virginia. Ann växer upp i svensk/amerikansk kultur i Minnesota. I sina tonår besöker Ann Sverige första gången och sina släktningar i Dalarna samt Värmland. Resan gör avtryck och Ann sparar pengar för att kunna resa tillbaka efter sin examen från gymnasiet. Efter gymnasiet kommer resan till Sverige och Ann går ett år på Nyckelviksskolan och ett år på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Hon träffar också konstnärer och musiker i 60/70-talets Stockholm.

Färden går sedan till Göteborg och Ann bor där i några år. I Göteborg går hon vävkurs och teckningsskola. Hon börjar engagera sig politiskt i olika grupper, t.ex. Bevara Haga. Ann driver ett musikcafé i ett Allaktivitetshus i Göteborg och stöter på människor som ska köpa hus i Hälsingland och starta kollektiv/kursgård. Det lockar Ann och hon följer med till Delsbo.

Ljusbacken kallas kollektivet i Delsbo och där driver Ann tillsammans med vänner kursgård. De jobbar med bärplockning, odling, håller kurser, tar emot gäster från hela världen m.m. Kollektivet engagerar sig även i Gröna vågen-rörelsen och håller aktioner mot miljöförstöring/miljögifter m.m. Ann går på textillinjen på Forsa folkhögskola ett år och lär sig gammeldans i Dellenbygdens folkdanslag. Efter ett tag uppstår konflikter och olika åsikter om hur kollektivet bör drivas. Detta leder till att Ann flyttar och får lägenhet i Delsbo. Hon får en son men förhållandet tar slut. Ann vill ha en familj till sonen och flyttar därför tillbaka till Minneapolis 1983.

Politiskt aktiv inom centerpartiet och ordförande i Hudiksvalls hembygdsförening.

Andreas födds (1891) som första barn till pappa Frans Gustav Öberg och mamma Kristina. I familjen finns också systrarna Britken (1898), Martina (1899) och Ester (1902). Familjen bor under vinterhalvåret i Sågtäkten, Harmångers socken och under sommarhalvåret på Bergön. Deras stuga låg vid Abborrhålet. Familjen försörjde sig till största delen på fiske. 1913 kallas Andreas in till militärtjänstgöring i 11 kompaniet vid Östersunds regemente. Efter tjänstgöringen återgår han till att arbeta med fiske och gifter sig med en kvinna från hembyn, Ester Olsson 1928.

Valborg Jensen, som senare skulle gifta sig med John Sten, föddes 1893, dog 1976. Hon föddes i Viborg och dog i Kgs Lyngby. 1913 kom hon till Paris som informator och sällskapsdam i en förmögen dansk familj. Hon var alltså tjugo år när hon träffade John Sten och de gifte sig ett halvår innan John Sten dör på Bali. 1921 tar hon studenten och året därpå följer hon alltså John Sten till Bali. Hon är då gravid och i samband med hans död får hon missfall. Såvitt jag förstår gifter hon aldrig om sig och får heller inga barn.
Åren 1923 – 1927 arbetar hon vid franska legationen i Köpenhamn, hon undervisade i franska på sommarkursen i Dijon 1928-1931. 1934 avlägger hon skoleembetsexamen. Hon arbetar en tid vid Undervisningsministeriet i Köpenhamn och anställs 1937 vid Nörre Gymnasium i Köpenhamn där hon blir kvar till sin pension 1958. Hon undervisade kronprinsessan Margrethes gymnasieklass i franska och konsthistoria i slutet av 1950-talet.
Valborg Sten har inte ägnats någon biografi, ett fåtal tidningsartiklar har uppmärksammat henne. Arkivmaterial efter henne finns bevarat i Hälsinglands museum, i konsthistorikern Axel Romdals arkiv på Riksarkivet och i Göteborgs universitetsbiblioteks arkiv.

Erik levde sitt liv på ett småbruk i Vattlång 2:12. Han arbetade en tid i Stockholm vilket noterad i dagböckerna. Han var aktiv i folkrörelser, fullmäktigesammanträden, kristna församlingen Smyrna liksom nykterhetslogen IOGT. Under många år var han byaålderman i Vattlång.

Egon Frisk arbetade med konstruktionsarbeten av broar och vattenkraftverk. Arbetet förde honom till många orter i Sverige, däribland Laforsen, Born i Alfta, Bollnäs, Ljusne med flera för att nämna några med hälsingekoppling. Från 1956 och framåt levde han sitt liv i Stockholm med omnejd.

Edvin Ceder levde och verkade som bagare i Hudiksvall. Han var också en skicklig sångare och sjöng på fritiden i manskör i Hudiksvall. Ceder fick fyra barn men ingen ville ta över bageriet.

Erik Waldenström föddes i Hudiksvall 1870. Hans far var rådman i Hudiksvall och Eriks farbror var den kände prästen P P Waldenström som grundade Svenska Missionsförbundet 1878. Efter universitetsstudier i Uppsala blev Erik journalist och 1918 tillträdde han som redaktör för Hudiksvalls Tidning. 1911 publicerade Waldenström ett häfte vid namn "I Helsingeskogar" med berättelser om landskapets historia. Erik var gift med Gerda, född Westerlund, deras äktenskap var barnlöst. Erik dog 1949.

Sverker Söderström föddes 1948 i Gnarp socken. Ungdomen spenderades mycket med idrottande såsom orientering och medeldistanslöpning. Efter avslutad grundskola utbildade han sig till idrottslärare och fick anställning vid Ådalskolan i Kramfors. Här inleddes också den journalistiska banan med arbete på lokaltidningen Nya Norrland. 1978 flyttade han tillbaka till Gnarp och fortsatte som idrottslärare vid en skola. Samtidigt skrev han artiklar åt Hälsinge Kuriren. 198? blev det ny karriärsbana med fast anställning vid Sundsvalls Tidning med fokusområdet norra Hälsingland, redaktionen var baserad i Gnarp. Där blev han kvar tills han bestämde att pensionera sig efter drygt 25 år i yrket.
Tillsammans med Lars-Åke Winberg författade Söderström tre böcker, Farfars bilar (1979), Farfars båtar (1981) och Farfars Hälsingland (1982)