Det wallströmska handelshuset i Hudiksvall har en historia som sträcker sig över tvåhundra år och rymmer många starka representanter för stadens borgerskap. Olof Wallström (1686 – 1734) är handlande och kyrkvärd i Hudiksvall, sonen Per (Petter m. fl. varianter) är sammaledes, dessutom rådman i staden, dennes son Jonas (1773-1841) är dessutom riksdagsman.

Familjen Wallström tillhör ett övre skikt av borgare med längre verksamhet och djupare inflytande, kanske också större inkomster och förmögenheter än den genomsnittlige hudiksvallsborgaren. Ekonomhistorikern Anna Brismark ger i boken ”Mellan producent och konsument” (2008) en väl täckande karaktäristik över dessa hudiksvallsfamiljer och deras ekonomiska ställning. Den wallströmska gården vid Skvallertorget mitt i Hudiksvall var en av stadens mest imponerande trähus i nästan tre våningar och täckte ett helt kvarter med sina uthus och bodar. Den revs 1917 för att ge plats för Sundsvallsbankens stenhus och beskrivs utförligt i Sten Rentzhogs bok ”Stad i trä” (1986). Representanter för familjen Wallström förekommer också på många ställen i Sven Bruns ”Hudiksvalls stads historia” (1932, 1944).

Firma Frisk & Co erhöll 1841 privilegium på snustillverkning i Hudiksvall. 1901 ombildades firman till aktiebolag. 1910 gick bolaget upp i Hellgrenska koncernen från Stockholm.

Thiodolf Lindegren föddes i Karlskrona 1829 och dog i Hudiksvall 1914. Lindegren var grosshandlare och bankdirektör i Hudiksvall. Gifte sig med Rosa Regnander 1857.

August Lindegren föddes 1858 i Hudiksvall och dog 1927 på Drottningholm i Stockholm. Lindegren var arkitekt vid Överintendentsämbetet samt slottsarkitekt vid Drottningholms slott. Gifte sig med Anna Hjortzberg.

Fiskeriassuransföreningen var en idé som aldrig blev förverkligad. 15 januari 1878 sammankallade länets fiskare genom annonser i lokala tidningar till ett möte för att bilda en förening där fiskare kunde försäkra sig mot förlust av nät, andra fiskeredskap och båtar. Fiskareföreningen i Hudiksvall var inbjuden att delta i denna förening och hade därför anslagit 25 kronor till annonseringen. Föreningen skulle kallas Helsinglands Fiskeriassuransförening och man beslöt att sammanträda igen när det föreslagna reglementet fastställts av länsstyrelsen, vilket skedde den 31 januari 1878. Den 6 april 1878 sammankallade man till ett möte igen, nu till val av styrelse. Föreningens verksamhet delades upp i olika distrikt.

Distrikt 1: Fiskehamnarna i Bålsö och Kuggörarna.
Distrikt 2: Hamnarna i Hölick och Olmen.
Distrikt 3: Hamnarna på Agön och Kråkön.
Dessutom valdes distriktsstyrelse för ett fjärde distrikt omfattande fiskehamnarna i Söderhamns skärgård. Man tog inte emot några anmälningar denna gång.

Den 13 april hade styrelsen sammanträde igen där man bland annat beslöt att anskaffa en risicobok, erfoderliga blanketter och kassabok samt att föreningens reglemente skulle tryckas. Man skulle tillkännage i tidningen att verksamheten börjat. Ett år senare kunde man konstatera att endast åtta försäkringar tagits, troligen beroende på att fiskarna ansåg att premien var för hög. Dessutom var man orolig för att det skulle finnas medel till att täcka skadorna. Styrelsen valdes dock om och man beslöt att söka understöd till föreningen. Man sökte hos länets Hushållningssällskap. Nästa och det sista protokollförda mötet är in förrän år 1884. Man försökte då blåsa liv i föreningen igen - utan resultat.

Carl Wiberg föddes i Värmland 1860. Han erhöll 1893 kommisionärsskap i Hudiksvall där han övertog bokhandeln efter W Hedenström under firmanamnet Firma Carl Wibergs bokhandel. Han var även rådman och ordförande i Folkskolestyrelsen, Barnavårdsnämnden, Nykterhetsnämnden m.fl. kommunala nämnder. Han var också revisor i Hudiksvalls Sparbank och stad. Vidare var han VD i Hudiksvalls Boktryckeriaktiebolag. han avled i Hudiksvall 1931. Wiberg gifte sig med Gerda Svedberg 1905 och tillsammans fick de sonen Carl Gustaf Wiberg.

Gävle Textilmagasin startades och drevs av Ferdinand Wallner.

I familjen Eriksson ingick bland annat Per och Britta, förmodligen gifta makar.

Karl Anders Haegermarck föddes i Arbrå 23 februari 1868. Föräldrarna var Karl Haegermarck, handlare och hans hustru Jenny, f. Noraeus. Avlade Mog. examen i Stockholm, Norra Latin, 1889, inskrivs i nat. 1892. Anställd i Uppsala akademibokhandel 1890. Bokhållare i Sprithandelsbolaget i Uppsala 1891. Kamrer på samma ställe 1895-1935. Avled i Hög 1946 d. 31/8. Begravd på Uppsala kyrkogård. Stenen bär inskriften "Gästrike-Hälsinge Nation reste stenen över Hälsingesonen och hembygdsforskaren. Haegermarck var aktiv i nationen som tredje kurator, 1899-1902. Hedersledamot i nationen 1911.

Haegermarck var den som tog initiativet till utgivandet av Bromans Glysisvallur och ledamot av Glysisvallurkommittéen, 1911-1946. Han gifte sig 14/6 1905 med Selma Karolina Sellberg från Högbo. Hon var född 22/7 1870 och avled i Uppsala 7/3 1930. Hon var dotter till komm. lantmätare Carl Johan Sellberg och Stina Westblom.
Källa: Gästrike Hälsinge Nations matrikel

Bruno Frank var verksam i skogsindustrin hela sitt yrkesliv och är lokalhistoriskt intresserad. Han har samlat material och varit lokalhistoriskt verksam under många årtionden och har tidigare lämnat uppgifter till boken om motlutsflottning av Sven Forsström.

Vid årtiondena kring sekelskiftet gjordes vissa framsteg inom fiskerinäringen, främst i fångstmetoder, fiskeredskap och båtar (särskilt motorbåtar). Utgifterna för dessa förbättringar motsvarades dock inte av inkomsterna för strömmingsprodukterna. Priset på den saltade strömmingen under 1900-talets första decennium medförde under flera år förlust för fiskarna. Både i Söderhamn och i Hudiksvallstrakten sökte man på 1890-talet verk för högre pris på färsk strömming och för ett minimi pris för densamma. De små lokalavdelningarna hade dock inte tillräcklig kraft för att kunna genomföra detta.
I syfte att bilda en fiskarförening, som omfattade hela Norrland sändes fiskaren Mellberg på initiativ från Sundsvall (bla.a kronofogde Engestedt) ut längs Hälsingekusten Mellberg lyckades samla in ca 500 namn bla. genom att uppge att en grosshandlare, en kronofogde och en fiskeriinstruktör stod bakom förbundsbildandet. Norrlands Fiskareförbund stiftades den 1 februari 1908 i Sundsvall och dess huvudsakliga syften var enligt stadgarna att på "grundvalen af en kraftig organisation främja Norrlands fiskare ekonomiska och sociala intressen". Man hade tidigare försökt få kontroll över den salubjudna saltströmmingen utan att lyckas och meningen var nu, att med Hushållningssällskapets hjälp få en kontrollör i varje stad. Man föreslår också att köpmännen endast skall köpa kontrollerad vara.
Efter ett års arbete sjönk emellertid intresset bland fiskarna och köpmännen på grund av 1908 års stora prisfall. 1909 ökar aktiviteterna igen och man har då ca 400 båtlag anslutna till förbundet. Förbundets försöka att reglera prissättningen på strömmingen gav dock inget reslutat, vilket ledde till att inga medlemsavgifter betalades in för år 1910.År 1910 beslöt Norrlands Fiskareförbund att endast sammankalla styrelsen i stället för årskongress, då det inte fanns mer än 70 kr i kassan och endast en medlem betalt sin årsavgift. Styrelsen beslöt på detta möte den 25 februari 1911 att upplösa föreningen. De böcker och handlingar som fanns efter förbundet skulle lämnas över till Hudiksvalls Fiskareförening "för förvaring i stadens kassahvalf till efterkommande tid".

Hälsinglands Fornminnessällskap bildades 1860 efter ett initiativ av kontraktsprost och teologie doktor Lars Landgren. Han hade under visitationsresor i församlingar sett hur medeltida konstverk från kyrkorna förpassades som skräp och riskerade att förstöras. Han ordnade med en insamling av pengar för att renovera den gamla kyrkan i Enånger som inte längre brukades då en ny kyrka byggts i Enånger. Efter att den medeltida kyrkan renoverats uppmanades församlingar i området att sända sina medeltida inventarier till Enånger. Även andra föremål av kulturhistoriskt intresse togs gladeligen emot. Sällskapets stadgar godkändes den 17 december 1860 och som största uppgift antogs att förvalta Enångers gamla kyrka och föremålen som förvarades däri. Man skulle katalogisera och numrera föremålen noggrant. Efter detta skulle man även notera och beskriva befintliga fornminnen i provinsen Hälsingland. Som sista punkt kan nämnas att man ville lagföra människor som förstörde eller skadade fornminnen.

Landgren började insamlingen av föremål efter att tillstånd givits från domkapitlet i Uppsala. I protokoll från augusti 1861 kan läsas om laster med föremål som förts till Enånger. Landgren skrev också en avhandling om landskapets kyrkor som behandlade historia, inredning och prydnader.

Sällskapet håller sig sysselsatta med att insamla föremål från församlingar under de första decennierna av sällskapets existens. Vissa församlingar var med villiga att lämna ifrån sig föremål, andra mer motvilliga. I vissa fall då församlingar inte ville lämna ifrån sig föremål ville Fornminnessällskapet gärna avbilda de äldre föremålen eller målningarna. Efter hand började vissa församlingar vilja ha tillbaka sina deponerade föremål eftersom de renoverat sina kyrkor och föremålen inte längre skulle komma till skada. 1919 från Trönö gamla kyrka igenom sin förfrågan om att återfå sina kyrkliga inventarier efter att ha erhållit Vitterhetsakademins tillstånd. En rad andra församlingar följer sedan Trönö församlings spår och begär att återfå sina föremål.

Erik Mickelsson från Svedja var en bondson och självlärd skollärare som arbetade mycket för sällskapet. Han utförde kartläggningar och beskrivningar av landskapets fornminnen samt sammanställde en berättelse om Enångers kyrkas historia.

Sällskapets styrelse
Ordföranden:
Lars Landgren
J A Wiström
A P Erikson (1896-1903)
Borgmästare Sven Sandqvist (1903-1907)
Karl Nordlund (1908-1914)
Borgmästare Hadar Rissler (1914-1941)
Georg von Post (1941-1953)
Israel Jonzon (1953-

Museiföreståndare
Frans Rodenstam (1923-1931)
Georg von Post (1931-1949)
Byggnationen av ett museum
Frågan om att bygga ett museum för att visa kulturhistoria föremål väcktes av Agi Lindegren 1894. Där kunde både de kyrkliga samlingarna men också naturhistoriska och etnografiska samlingar från läroverket visas. Dåvarande ordförande Wiström motsatte sig förslaget att flytta de kyrkliga samlingarna men kunde tänka sig att bygga ett museum för de övriga fornsamlingarna samt läroverkets samlingar. Agi Lindegren uppvisade en skiss i december 1895 på en museibyggnad i Hudiksvall. Det var två år senare som en byggnadsfond bildades med syfte att bygga ett museum. Man inrättade även en byggnadsnämnd. Däremot blev det knappt om tiden eftersom läroverket behövde de lokaler som sällskapet förvarade samlingar i. Man behövde snabba upp processen och 1900 fick styrelsen uppdrag att anhålla om en tomt. Men ingenting skedde och 1902 erbjöd borgmästare Sandqvist sig att försöka få tillstånd att hyra det gamla lasarettet. Från 1903 hyrde sällskapet den övre våningen i gamla lasarettet och brukade detta som museum samt magasin för sina föremål. Detta museum öppnade för allmänheten 3 januari 1904. 1910 blev sällskapet uppsagt som hyresgäster eftersom huset skulle säljas. Då handlade styrelsen snabbt och fick efter förhandlingen med en privatperson köpa tomten och huset i vilket man höll museum fram till 1936.

Byggnadsfonden som inrättats för byggnation av ett museum fick betala för köpet att den tänkta tillfälliga lokalen i gamla lasarettet. Man hade en del pengar i fonden som skänkts av bland annat Hans Majestät Oskar II, Agi Lindegren, privatpersoner samt insamlat från en Mickelmässmarknad som hållits till förmån för fonden. Det anordnades även museifester för att samla in pengar till fonden. Dessa hölls fyra gånger; 1900,1901,1903 och 1910 och organiserades av Anna Midling och Gunnil Runqvist, född Lindegren. Alla försök att bygga ett eget museum misslyckas för Fornminnessällskapet men 1933 presenterar sig en lösning. Sällskapet blir erbjudna att köpa Svenska Handelsbankens gamla lokaler då de köpt nya lokaler. Man planerar för till- och ombyggnader vilkas utformning lämnas till arkitekten Arre Essén. Man beslutade inom styrelsen med länsintendenten Humbla närvarande att godkänna de tänkta om- och tillbyggnationerna, 26 juli 1935.

Invigningen av det nya museet gjordes den 30 oktober 1937. Museifastigheten, samlingarna och byggnadsfonden om 25.000 kr erbjöds som gåva till Hudiksvalls kommun under 1940-talet. Detta på grund av att sällskapet fick svårt att finansiera drift och underhåll av museum samt magasinet i Enånger. Kraven från Fornminnessällskapets sida var att museet skulle ha en avlönad intendent och vaktmästare samt att museet skulle hållas uppvärmt och öppet för allmänheten. Man ville också att tillfälliga utställningar skulle visas i museet. Hudiksvalls kommun accepterade villkoren så från och med 1 januari 1949 blev Hälsinglands museum kommunalt.

1833 etableras en boplats vid Slåttagården. Det har bedrivits slåtterverksamhet i området sedan slutet av 1700-talet men då fanns endast en röjningsstuga eller liknande att bo i på platsen. Från 1900-talets mitt upphörde Slåttagården att användas som permanent boplats och brukades som fritidshus istället. I Slåttagårdens vinterstuga finns väggmålningar bevarande. Väggmålningarna föreställer människor från olika världsdelar i helfigur. Målningarna finns i ett rum som kallas "Gubbarummet".

Rosa Taikon föddes 30 juli 1926 i ett tältläger i Tibro. Hennes släkt tillhörde den romska gruppen Kalderash som först kom till Sverige i slutet av 1800-talet. (De tillhör idag den grupp som brukar kallas för Svenska romer.) På grund av den s.k. ”lösdriverilagstiftningen” från 1885, i kombination med utbredd diskriminering i samhället, kunde Rosas familj inte bli bofast. Samtidigt började kommunerna under 1900-talets första årtionden att utfärda vistelseförbud, lägerslagningsförbud och näringsförbud för romer och resande. Familjen flyttade därför runt mycket och barnen kunde inte gå i skola. Rosas mor gick bort i tuberkulos när Rosa var sex år gammal. Barndomen var hård med usla levnadsförhållanden i tältläger, skällsord från omgivningen och de ständiga kränkningar och övergrepp som utövades mot romer. Fadern var mycket mån om att barnen skulle försörja sig på hederligt arbete när de inte fick gå i skolan. Därför började Rosa arbeta tidigt, redan vid tio års ålder, med musik. Hon spelade i ett band med sin far och sin bror. Fadern drev tivoli, musicerade, förtennade och arbetade med silversmide.

Under åren som ung vuxen arbetade Rosa i butik, som skådespelerska och sångerska. Hon hade ett antal roller i filmer under 1950-talet och har även spelat in musik. Rosa tillverkade även halsband av bönor vid sidan av skådespeleriet. På senare år har hon medverkat i dokumentärer gällande sin systers och sitt eget liv.

I vuxen ålder fick hon gå två år i Birkagårdens folkhögskola (1957-1959). Hon gick en kvällskurs vid Stockholms universitet i silversmide och ville efter detta söka till Konstfack. Trots att Rosa saknade betyg från grundskola och högre läroverk blev hon antagen som specialelev. Rosa studerade vid Konstfack i fem år, 1961-1966. Eftersom Rosas far dött innan hon började med silversmide hade hon inte möjlighet att lära sig hantverket från honom. Under sina fem år vid Konstfack utvecklade hon en egen stil med inspiration från romska traditioner. Hon hade bilder på sin fars smycken och använde dessa som utgångspunkt när hon utvecklade sin personliga stil. Hon besökte även bibliotek för att lära sig mer om olika smyckestraditioner. Hon arbetade med tekniker som filigran, granulering. Rosa Taikon finns idag representerad på många museer, bland annat Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon har haft utställningar på otaliga museum, både i Sverige och internationellt. Vid sidan av silversmidet har alltid det människorättsliga haft en given plats i Rosas liv.

Under 1960-talet förde Rosa, tillsammans med sin syster Katarina Taikon, opinionsarbete mot diskriminering av romer. I början handlade arbetet mycket om rätt till skolgång, för både vuxna och barn, asylrätt för förintelseöverlevare samt tillgång till bostäder. Systrarna gav ut tidskriften "Amé Beschás/Zigenaren" tillsammans med sina män Björn Langhammar och Bernd Janusch 1965. Under denna tid bedrev systrana Taikon ett intensivt opinionsarbete med krav på reformer som skulle förbättra romernas situation i samhället. Rosas engagemang för romska frågor i samhället fortsatte genom hela hennes liv och hon hade många gånger direktkontakt med ansvariga politiker. Bland annat var hon delaktig i arbetet med Arbetsdepartementens vitbok om orättvisor och övergrepp mot romer under 1900-talet.

Under sitt liv har Rosa fått motta flertalet priser och utmärkelser. 2001 belönade hon med John Hrons pris. 2010 prisades Rosa med regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores, för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete. 2013 uppmärksammades hennes arbete med mänskliga rättigheter av Olof Palmes minnesfond och hon belönades med Olof Palmepriset.

Rosa avled 1 juni 2017.

Rosenqvists kappor var en konfektionsaffär som startades i Hudiksvall omkring 1870 av Emily Rosenqvist.

Galleriföreningen Näcken bildades 1979 i Hudiksvall, närmare bestämt hölls det konstituerande mötet den 17 september detta år. Föreningen tog sitt namn från sin första utställningslokal som låg i kvarteret Näcken, i korsningen Drottninggatan/Trädgårdsgatan. Fastigheten ägdes av familjen till en av grundarna. Tio konstnärer och konsthantverkare deltog i mötet och grundarna var med ett undantag aktiva konstnärer, konsthantverkare och bildlärare.

I de stadgar som antogs på mötet angavs föreningens målsättning ”att utan ekonomisk vinning främja seriös konstnärlig verksamhet med tonvikt på kvalitet, idéer, fantasi och mångsidighet, genom att upplåta lokaler för utställningsändamål åt såväl egna medlemmar som inbjudna utomstående konstnärer och konsthantverkare, samt ordna kulturella aktiviteter av olika slag.”

Föreningen Näcken kom att verka i drygt trettio år och var en av Hudiksvalls viktigaste konstscener som ordnade ett tiotal utställningar varje år och presenterade en mängd konstnärer och konsthantverkare för Hudiksvallspubliken. Verksamheten omfattade även diktuppläsningar, jazz, samtal och liknande ”sceniska” aktiviteter. Man samarbetade med andra, liknande gallerier, bl.a. Galleri 1 i Uppsala. Som galleri var Näcken inte utpräglat politiskt (som tidsandan var) men vissa utställningar ägnades åt kärnkraftsfrågan, miljön och mänskliga rättigheter. Näcken blev en bas för en eller två generationers konstnärer i Hälsingland, ett viktigt stöd och lika självklart en viktig kontaktyta gentemot publiken.

1984 flyttas verksamheten till gamla busstationen vid Möljen för att 1989 hamna på sin mest permanenta adress: Storgatan 47, gamla läroverkets lokaler. Adressen blev länge synonym med begreppet Näcken. Hudiksvalls kommun bidrog bl.a. med ersättning för hyran, vakthållning och annan praktisk verksamhet sköttes av medlemmarna själva. Verksamheten var inte vinstdrivande, antalet medlemmar tycks ligga runt 20 – 30.

Galleriverksamheten upphörde 2003, men 1999 och 2002 anordnade föreningen en konstväg med utställda verk vid rastplatser och stränder vid Dellensjöarna samt utställningar i olika lokaler, exempelvis Norrbo församlingsgård och två tillfällen på gården Reveln i Norrbo. En konflikt i föreningen om just konstvägen ledde till avhopp och inbördes splittring, det fanns också olika åsikter om amatörism kontra professionalism och om värdet i att framhärda med konventionell gallerikonst. Det skedde heller ingen återväxt med yngre medlemmar och de offentliga konstinköpen, liksom de privata, sinade kraftigt under 1990-talet vilket bidrog till att förening kom närmare sin nedläggning.

Mellan åren 2005 och 2009 var föreningen Näcken arrangör av den utställningsverksamhet som fortfarande (2018) arrangeras varje sommar i Movikens hamn och helt enkelt heter ”Konst i hamn”. 2010 lades dock föreningen ned. Galleriet på Storgatan 47 blev nu Galleri 316 kubik, arrangerat av Hudiksvalls konstgille med kommunalt stöd.

Under de sju åren innan nedläggningen sysslade man bl.a. med ”Konst i hamn” i Moviken, en sommarutställning i det fria som Näcken till en början organiserade med sina medlemmar (som nu kallades Konstnärsgruppen Näcken). Den var ett vackert komplement (som inte hade anknytning till galleri Näcken) till den utställning som ordnades under ett antal år inne i masugnen, ”Moviken art”, arrangerad och finansierad av Hudiksvalls kommun och Gävleborgs läns landsting.

Den kanske sista manifestationen av Näcken skedde hos en gallerist i Bjuråker. En minnesutställning eller en slags reinkarnation av vad som varit. Vernissagedagen spelades Bob Dylan och 5 procent av alla intäkter gick till Amnesty International.

Anders Paulus Lindahl föddes 11 juli 1889 i Delsbo, förmodligen bosatt i Sunnansjö. Han gjorde militärtjänst på I3 i Örebro och 1909 avslutade han en utbildning på Örebro Handelsinstitut. Från 1913 till 1920 arbetade han med ekonomi vid Ströms Bruks AB i Strömsbruk, Harmånger. Efter detta flyttar Anders norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall. Vid ett senare tillfälle flyttar han vidare och bosätter sig på Skönsmon i Sundsvall. Därefter flyttade han förmodligen norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall och senare bosatte han sig på Skönsmon i Sundsvall.Han gifter sig med Ellen Larsson i Njurunda församling den 31 juli 1938. Ellen föddes den 5 juni 1905 i Sandarne, Söderhamn och flyttade som vuxen till Svartvik, Njurunda. Paret fick aldrig några barn och Anders avled 19 november 1967. Ellen levde tio år till och avled den 9 januari 1977.

Romska kulturcentret i Malmö har sin bakgrund i Romska biblioteket vilka startade verksamheten 1998. RKC verkar för att alla ska få ta del av den romska kulturen, lära ut om den romska historien samt att sprida bättre kunskap om romernas situation i samhället. RKC har även verksamhet som riktar sig till den romska gruppen i samhället. Man vill vara en mötesplats för romer och en plattform för diskussion om den romska kulturens framtid. I verksamheten ingår bland annat föreläsningar, utställningar, workshops samt musik- och dansevenemang.

Centret har också ett samarbete med Hälsinglands museum i projektet Romska bilder. I detta projekt söker man samla in, identifiera och digitalisera fotografier på romer i olika sammanhang. En av motivationerna till detta projekt ligger i alla människors rätt till sitt kulturarv.

Kronolänsman Jost von Kiöhling föds i Rengsjö 1817. Han avlider den 10 maj 1883 i Arbrå socken. Vid sin död är han gift med Karolina Kristina Katharina Lehman från Söderhamn. De har tillsammans tre barn: Beata Kristina Lovisa, Emelie Karolina och Karl Ossian Jost.

Evald Lönnberg grundade företaget Lönnberg & Co 1922 i Hudiksvall. 1923 flyttade han in verksamheten på Drottninggatan 15. Han började med att sälja T-Ford och motorcyklar men 1924 kunde han även börja försälja Chevrolet, Buick, Opel, Cadillac, Pontiac, La Salle och Oakland samt GMC-lastbilar. När Evald Lönnberg avled 1932 övertogs firman av Per Ganse och Gösta Andersson och de ändrade namnet till Lönnbergska Motorkompaniet AB året därpå. 1940 flyttade verksamheten till ny lokal, gamla bryggeriet på Kungsgatan 28. När andra världskriget kom blev tillgången på utländska bilar tuff och Scania-Vabis lastbilar blev en del av sortimentet. Från 1947 var firman återförsäljare av ANA. 1955 skedde övergången till Bil & Buss-koncernen. Vid det tillfället hade man ca 150 anställda varav 75 personer arbetade på verkstäderna.

Filialer till Lönnberg & Co
Söderhamn - startad 1928
Bollnäs - startad 1929

John Wettersten föddes i Mekrossla, Njutåners socken 12 maj 1879. Han var son till en torpare, Anders Olof Wettersten (1851-1930) och Anna Ersdotter (1852-1899) från bondesläkt i Forsa. John Sten var det tredje barnet i en familj om fem. När John var fyra flyttade familjen till Kvävtjär i Njutånger och på nya boplatsen inträffar en olycka där pojken svårt skadar vänstra handen i ett tröskverk. Trots denna skada arbetade John Sten som dräng en period under sin uppväxt och även som kock på ett skepp. Skeppet hamnade i sjönöd utanför norska kursen och Sten mönstrade av. Han arbetade i Sarpsborg under ca 6 månader vid ett pappersbruk och även ett marmorsliperi. Efter detta arbetade Sten som yrkesmålare i Kristiania. 1898 återvänder John Sten hem till föräldrahemmet. Han försöker att försörja sig som yrkesmålare men lyckas inte riktigt. Efter ett år lyckas han få ett stipendium från Hushållningssällskapet för att studera till dekorationsmåleri vid Tekniska högskolan i Stockholm. I Stockholm arbetade John Sten för Agi Lindegren och hjälpte honom med restaureringsarbete i Stockholms slott. Han kopierade även kungaporträtt på uppdrag av Agi Lindegren. 1902 förkortade Per Johan Wettersten sitt namn till John Sten. Efter ett antal års studier vid Tekniska Högskolan antogs John Sten som elev vid Konstnärsförbundets tredje skola, 1905-1908. Mellan åren 1906-1910 spenderade John Sten mycket tid i Hudiksvall. 20 december 1906 öppnade Sten sin första utställning på Stadshotellet i Hudiksvall. Under mellandagarna flyttades utställningen till Flickskolans gymnastiksal där den visades till 6 januari. Hans medutställare i detta fall var Arvid Jacobsson.

Våren 1910 reste Sten till Paris för första gången för att utvidga sina konstnärliga vyer. Han arbetade med krokikurser och utbildade sig vidare inom måleri och teckning.

John Sten föddes 1879 som Per Johan Wettersten i Mekrossla, Njutånger, Hälsingland. När John var nio år måste föräldrarna lämna sitt jordbruk och flytta till ett torp i Kvavtjärn, Njutånger, där fadern fick arbete som stenhuggare. Redan i fyraårsåldern råkade John ut för en olycka som skadade hans vänstra hand så allvarligt att han inte kunde utföra kroppsarbete. Deklassseringen och den egna skadan bör minnas när hans senare yrkesinriktning framträder.

Sommaren 1897 gick han till sjöss som kock och kom till Frankrike, därefter hamnade han i Kristiania och arbetade som yrkesmålare. Nu börjar han också syssla med stafflimålning och 1899 får han ett stipendium till dekorationsmålare vid Tekniska skolan i Stockholm. Han driver studierna på kvällstid, under dagarna arbetar han som dekorationsmålare under slottsarkitekten och den dekorative fantasten Agi Lindegren, en Hudiksvallsson.

Under 1900-talets första år målar han som tidens stämningsmålare, helt naturligt om man ser att han också går också igenom Konstnärsförbundets skola där bland andra Nils Kreuger och Richard Berg är lärare. 1906 håller han sin första separatutställning i Hudiksvall och 1910 kallar världen och Paris på honom, han bosätter sig i Montparnasse och fortsätter sina studier. Efter några år dras han in i kubismens maktsfär, märkligt nog influerad av bland andra den svenske författaren Pär Lagerkvist, som den här tiden vistades i Paris. Våren 1914 deltar han i en stor kubistutställning i Prag, han uppmärksammas, får beställningar, Prins Eugen köper verk av honom, hans stjärna börjar stiga. Det betyder inte att han också lever gott på sin konst, tvärtom är han fattig och otrivs i Paris, särskilt under den påtvingade isoleringen under 1:a världskrigets avspärrningar.

Snart nog rör han sig bort från kubismens stränga former, i riktning mot ett mer dekorativt måleri. Efter framgången 1917 med La langouste följer fler beställningar, och i Sverige blir han året därefter verkligt framgångsrik. Han ställer ut, får beställningar, köps in av konstmuseer, får stipendier.
Det är ett sådant som för honom till Bali 1922. Man kan säga att han grips av dåtidens Bali-feber, att söka sanningen i det exotiska. Men på Bali blir han sjuk i dysenteri och avlider efter en kort tid. Han ligger också begravd där. Vid sin död tillhörde han eliten bland unga, svenska konstnärer och kurvan för hans publika framgångar pekade rakt uppåt.
John Sten hade i sitt testamente bestämt att hans konstnärliga kvarlåtenskap skulle tillfalla Hälsinglands museum i Hudiksvall, och så skedde också. Hans samling på mer än 1000 verk utgör grunden för museets hela konstsamling.

Hilding Mickelsson arbetade som fotograf. Under sin livstid byggde han upp en stor fotosamling med fokus på natur, djur, hembygd, miljöförstöring m.fl.
Han bodde i sin fru Adéles släktgård Sunnanåker i Glössbo, Rengsjö efter att de gifte sig 1941. Paret fick två barn tillsammans. 1960 publicerades "Lappugglan anfaller", en av Hildings bilder i Life magazine.
Hilding höll även föredrag och var en frekvent anlitad föreläsare.
Hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1991, i humaniora
Hedersledamot vid Gästrike-Hälsinge nation Uppsala
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning, 1995

Ann födds i New York 1949. Faderns släkt hade invandrat från Sverige, Malugn, under 1920-talet och modern var amerikan från West Virginia. Ann växer upp i svensk/amerikansk kultur i Minnesota. I sina tonår besöker Ann Sverige första gången och sina släktningar i Dalarna samt Värmland. Resan gör avtryck och Ann sparar pengar för att kunna resa tillbaka efter sin examen från gymnasiet. Efter gymnasiet kommer resan till Sverige och Ann går ett år på Nyckelviksskolan och ett år på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Hon träffar också konstnärer och musiker i 60/70-talets Stockholm.

Färden går sedan till Göteborg och Ann bor där i några år. I Göteborg går hon vävkurs och teckningsskola. Hon börjar engagera sig politiskt i olika grupper, t.ex. Bevara Haga. Ann driver ett musikcafé i ett Allaktivitetshus i Göteborg och stöter på människor som ska köpa hus i Hälsingland och starta kollektiv/kursgård. Det lockar Ann och hon följer med till Delsbo.

Ljusbacken kallas kollektivet i Delsbo och där driver Ann tillsammans med vänner kursgård. De jobbar med bärplockning, odling, håller kurser, tar emot gäster från hela världen m.m. Kollektivet engagerar sig även i Gröna vågen-rörelsen och håller aktioner mot miljöförstöring/miljögifter m.m. Ann går på textillinjen på Forsa folkhögskola ett år och lär sig gammeldans i Dellenbygdens folkdanslag. Efter ett tag uppstår konflikter och olika åsikter om hur kollektivet bör drivas. Detta leder till att Ann flyttar och får lägenhet i Delsbo. Hon får en son men förhållandet tar slut. Ann vill ha en familj till sonen och flyttar därför tillbaka till Minneapolis 1983.

Släkten Hellström härstammar från Hällsäter i Hälsingtuna socken men denna gren av släkten har varit bosatt och verksam i Hudiksvall.
Johan Hellström, borgare och fiskare i Hudiksvall, född i Hälsingtuna 1733. Erhöll burskap 1964. Gift med Margareta Lindberg och tillsammans fick de barnen Johan, Olof och Catharina. Catharina gifte sig senare med Lars Skoglund, borgare.
Olof Hellström, borgare och fiskare i Hudiksvall, född 29 maj 1767 och död 7 januari 1846. Gift med Brita Wiman i Hudiksvall och tillsammans fick de barnen Margareta, Dorotea och Brita. Margareta föddes 1797 och gifte sig 1820 med Mickael Iggbom, borgare och fiskare. Dorotea gifte sig med Olof Stark, borgare.

Johan Gottlieb Wilhelm von Rehausen (1819-), son till det gifta paret Gotthard Johan von Rehausen, major och Jaquette von Rehausen, född Noraeus. Han gjorde en snabb militärisk karriär. Först löjtnant-capitaine. 1862 hade han blivit major och från 1864-1874 var han överste löjtnant vid Norrbottens fältjägare. Från 1874-1882 var han överste och chef för Hälsinge regemente. Han gifte sig första gången med Sophia Christina Erica Wingstedt (1812-1852) med vilken han fick följande barn:
• Alma Elisabeth Erica (1847-1925), lärarinna vid Hudiksvalls Flickskola.
• Tycko Johan Adalbert (1849-1890), länsnotarie vid Umeå stad.
• Carl Atle Maurits (1851-1919), kronofogde vid norra Hälsinglands fögderi.
Sophia Christina Erica avled 1852 bara 30 år gammal. Johan Gottlieb Wilhelm gifte då om sig med Anna Olivia Åkerman (1828-), dotter till kapten Per Olof Åkerman på Voltersberg Hamre s.5 Bollnäs. Tillsammans fick de dottern:
• Emmy Anna Vilhelmina (1857-1922), gift med Axel Lundström, professor i Uppsala.
Efter några år avled Anna Olivia och Johan Gottlieb Wilhelm gifte åter om sig, denna gång med Erica Charlotta Hammarberg (1831-) från Hudiksvall. Hon var dotter till köpmannen och garvaren Lars Magnus Hammarberg i Hudiksvall och dennes hustru Brita Christina Nordin. Tillsammans fick de dottern:
• Maria (1866-1944)

På 1500-talet etablerade sig fiskare i Hudiksvall. Genom donationsbrev, privilegier samt resolutioner med sin början 1602 blev staden tilldelad Drakön, Kråkön, Innerstön, Agön och Bålsön med fiskerättigheter. Gackerön tilldelades med både skogs- och fiskerättigheter. Genom burskap fick man rätt att nyttja dessa rättigheter. Fiskerskapet utgjorde en skärskild klass borgare som genom att erlägga avgifter (s.k. Öijepenningar) till Kungl. Maj:t, Kronan och staden fick de friheter och förmåner som hörde till burskapet. Utan att erlägga "landslott" fick de gemensamt med strandägaren fiska där "odal, åker och äng icke möta". Fiskerskapet var den största av stadens societeter. Under 1800-talets första hälft minskade antalet till 140 fiskande borgare och 1890 var antalet nere i 61 fiskare. På 1860-talet ökade sjöfarten längs kusten i samband med träindustrins blomstring, varvid även arbetstillfällena ökade. Många av fiskarsönerna gick till sjöss och övergav fiskeyrket. Stadsfiskarna var under vintern bosatta i Hudiksvall och under fiskesäsongen vistades de i särskilda fiskelägen där endast stadsfiskare fick bosätta sig. Fiskesäsongen sträckte sig från april/maj till sen höst.
Besättningen på en båt bestod oftast av ett båtlag, två man. Vid sekelskiftet 1900 fanns i Hudiksvallsområdet ca 50 fiskelägen eller hamnar. Fiskelägena som tillhörde fiskarna från Hudiksvall var långt belägna från staden. Deras fiskelägen var bland de största i området; vid Kuggören har man 17-18 båtlag, på Bålsö 11 båtlag, vid Hölick 11 båtlag, på Kråkö och Agö fanns 15 båtlag på vardera. Varje fiskeläge hade vissa fiskeplatser. Eftersom dessa inte var likvärdiga lottades de ut varje år vid den s.k. dygningen (de fick användas ett dygn, därav namnet), så att man fick turas om att använda dem.
På varje fiskeläge fanns ett hamnlag, där endast de fiskare som ägde fiskerätt ingick. Hamnlaget var inrättat för att sköta de gemensamma angelägenheterna, t.ex. att fördela fiskeplatserna och platserna för de fasta redskapen, underhåll av gemensam egendom m.m. För att upprätthålla ordningen valdes varje år en hamnfogde bland de äldre, erfarna fiskarna. Denna ordning ersatte 1852 de båda hamnrätterna på Bålsö och Agö.
Om våren brukade man ägna sig åt notdragning, ett gammalt gemensamhetsfiske som förorsakade ständiga stridigheter som ibland övergick till handgripligheter. Framåt sommaren fiskade man med skötar. Notfisket, som var relativt lönsamt, inskränktes efter långvariga processer med allmogen i Rogsta, Njutånger och Enångers socknar om fiskerätten vid deras stränder. Stadsfiskarna fick därefter endast fiska i stadens egna fiskevatten. Under 1800-talets senare del började man lägga ut skötar på våren och vid sekelskiftet var notfisket på stark tillbakagång.
Den saltade strömmingen avyttrades till största delen i Älvkarleby och Gävle, dit fiskarna årligen seglade i början av september. Strömmingen såldes eller byttes mot spannmål.
Fiskarsocieteten
Den 11 juni 1790 skrev Fiskerskapet i Hudiksvall till borgmästaren och rådsmännen för att rådstugurätten skulle stadfästa inrättandet av "en låda". Avsikten med lådan var att ha tillskottsmedel vid hastigt påkommande utgifter, de olyckligas understöd och fattigas begravningshjälp. För att kunna åstadkomma detta kom fiskerskapet överens om att årligen tillskjuta pengar till kassan och föreslog även en avgift för den som sökte burskap som fiskare. Den 30 december samma år stadfäste Magistraten den av Fiskerskapet inrättade lådan och dess stadgar.Den var främst av sociala och humanitära skäl som lådan inrättades och föreningen bildades. Sedmera fick man även ägna sig åt skiftväxling med myndigheter, processande om fiskerätten vid Rogsta, Njutånger och Enångers sockenstränder, bestämmelser vid notdragning, dagsverken på byggen som utfördes av fiskerskapet m.m.
Fiskarsocieteten och dess reglemente upphörde 1 januari 1878, då stadgarna för Fiskareföreningen i Hudiksvall (ibland kallad Hudiksvalls Fiskarförening) trädde i kraft. Den fick övertaga Fiskarsocietetens medel och fortsatte dess verksamhet men med nya stadgar och nytt namn. Protokollföringen och räkenskaperna fortsätter utan avbrott i samma böcker. Medlen från Fiskarsocieteten användes till Fiskareföreningens sjukkassa. Denna var uppdelad på två verksamhetsgrenar, en för meddelande av sjukhjälp och en för meddelande av begravningshjälp. Sjukkassan existerade till 1942, efter Kungl. Maj:ts beslut om upphörande med de fria sjukkassorna. Sjukkassan övergick till Dala- Gävleborgs erkända centralsjukkassa.1857 skänkte änkan Britta Sandström, född Åström, tretusen kronor till Fiskarsocieteten. Räntan på denna summa skulle årligen utdelas lika till sex behövande bland Fiskaresocietetens ledamöter. Donationsfonden kallades "Åströms minne". De handlingar, som mestadels härrör från Hudiksvalls Fiskarsocietet, har varit numrerade 1-11. Nummer 3, 7 och 9 fattas numera i serien. Handlingarna i detta arkiv från Fiskarsocietetens/Hudiksvalls Fiskareförening sträcker sig fram till början av 1940-talet, men föreningen tycks ha bestått fram till slutet av 1980-talet.

Lars Magnus Hammarberg var född 8 december 1801 (andra uppgifter gör gällande att han var född i november 1800). Han var son till borgaren och "hökaren" Isac Hammarberg i Hudiksvall. Fadern var född på Alnö i Medelpad. Lars Magnus Hammarberg var garvare i Hudiksvall. Han blev borgare i Hudiksvall 8 maj 1826. Gifte sig med Brita Christina (Bricken) Nordin. Brita var född 1796 och dog 1867. Hon var dotter till garvare Erik Nordin i Hudiksvall.
De fick tillsammans barnen Lars Wilhelm, f. 1829 d.1830
Erica Charlotta f.1831 och gift med W. von Rehausen 1865. Hon avled 1900.

Undéns foto driver fotografiverksamhet i Hudiksvall och sysslar mest med porträttfoto. Inga Undén efterträdde vid årsskiftet 1910/1911 J O Wiklunds ateljé i Hudiksvall. Wiklund hade startat fotoateljén 1875 och drev den till 1910. Ateljén var belägen där Bergmans Järn finns idag. Omkring 1950 efterträddes Inga Undén av Gunnar Lager. Förmodligen använde han samma ateljé. Lagers foto blev så småningom Öbergs foto, beläget på Storgatan 27. I dessa lokaler drivs idag Expert foto.

Georg Svedberg var inspektör och förmodligen far till Gerda Wiberg, född Svedberg. Gerda gifte sig med ingenjör af Klint 1890. Gifte om sig med Carl Wiberg 1905. Efter makens död 1931 drev hon bokhandeln med ena barnet Carl Gustaf Wiberg.

Sven Gustaf Brun var son till apotekare Carl Gustaf Brun och bosatt i Hudiksvall. Sven Brun blev apotekare 1909 efter avlagd apotekarexamen. Brun har även skrivit Hudiksvalls historia från 1932, del II.

Disponent vid Friggesunds, Iggesunds, och Ströms Bruk. Han var senare bosatt i Hudiksvall.