Hudiksvalls Fiskarsocitet

På 1500-talet etablerade sig fiskare i Hudiksvall. Genom donationsbrev, privilegier samt resolutioner med sin början 1602 blev staden tilldelad Drakön, Kråkön, Innerstön, Agön och Bålsön med fiskerättigheter. Gackerön tilldelades med både skogs- och fiskerättigheter. Genom burskap fick man rätt att nyttja dessa rättigheter. Fiskerskapet utgjorde en skärskild klass borgare som genom att erlägga avgifter (s.k. Öijepenningar) till Kungl. Maj:t, Kronan och staden fick de friheter och förmåner som hörde till burskapet. Utan att erlägga "landslott" fick de gemensamt med strandägaren fiska där "odal, åker och äng icke möta". Fiskerskapet var den största av stadens societeter. Under 1800-talets första hälft minskade antalet till 140 fiskande borgare och 1890 var antalet nere i 61 fiskare. På 1860-talet ökade sjöfarten längs kusten i samband med träindustrins blomstring, varvid även arbetstillfällena ökade. Många av fiskarsönerna gick till sjöss och övergav fiskeyrket. Stadsfiskarna var under vintern bosatta i Hudiksvall och under fiskesäsongen vistades de i särskilda fiskelägen där endast stadsfiskare fick bosätta sig. Fiskesäsongen sträckte sig från april/maj till sen höst.
Besättningen på en båt bestod oftast av ett båtlag, två man. Vid sekelskiftet 1900 fanns i Hudiksvallsområdet ca 50 fiskelägen eller hamnar. Fiskelägena som tillhörde fiskarna från Hudiksvall var långt belägna från staden. Deras fiskelägen var bland de största i området; vid Kuggören har man 17-18 båtlag, på Bålsö 11 båtlag, vid Hölick 11 båtlag, på Kråkö och Agö fanns 15 båtlag på vardera. Varje fiskeläge hade vissa fiskeplatser. Eftersom dessa inte var likvärdiga lottades de ut varje år vid den s.k. dygningen (de fick användas ett dygn, därav namnet), så att man fick turas om att använda dem.
På varje fiskeläge fanns ett hamnlag, där endast de fiskare som ägde fiskerätt ingick. Hamnlaget var inrättat för att sköta de gemensamma angelägenheterna, t.ex. att fördela fiskeplatserna och platserna för de fasta redskapen, underhåll av gemensam egendom m.m. För att upprätthålla ordningen valdes varje år en hamnfogde bland de äldre, erfarna fiskarna. Denna ordning ersatte 1852 de båda hamnrätterna på Bålsö och Agö.
Om våren brukade man ägna sig åt notdragning, ett gammalt gemensamhetsfiske som förorsakade ständiga stridigheter som ibland övergick till handgripligheter. Framåt sommaren fiskade man med skötar. Notfisket, som var relativt lönsamt, inskränktes efter långvariga processer med allmogen i Rogsta, Njutånger och Enångers socknar om fiskerätten vid deras stränder. Stadsfiskarna fick därefter endast fiska i stadens egna fiskevatten. Under 1800-talets senare del började man lägga ut skötar på våren och vid sekelskiftet var notfisket på stark tillbakagång.
Den saltade strömmingen avyttrades till största delen i Älvkarleby och Gävle, dit fiskarna årligen seglade i början av september. Strömmingen såldes eller byttes mot spannmål.
Fiskarsocieteten
Den 11 juni 1790 skrev Fiskerskapet i Hudiksvall till borgmästaren och rådsmännen för att rådstugurätten skulle stadfästa inrättandet av "en låda". Avsikten med lådan var att ha tillskottsmedel vid hastigt påkommande utgifter, de olyckligas understöd och fattigas begravningshjälp. För att kunna åstadkomma detta kom fiskerskapet överens om att årligen tillskjuta pengar till kassan och föreslog även en avgift för den som sökte burskap som fiskare. Den 30 december samma år stadfäste Magistraten den av Fiskerskapet inrättade lådan och dess stadgar.Den var främst av sociala och humanitära skäl som lådan inrättades och föreningen bildades. Sedmera fick man även ägna sig åt skiftväxling med myndigheter, processande om fiskerätten vid Rogsta, Njutånger och Enångers sockenstränder, bestämmelser vid notdragning, dagsverken på byggen som utfördes av fiskerskapet m.m.
Fiskarsocieteten och dess reglemente upphörde 1 januari 1878, då stadgarna för Fiskareföreningen i Hudiksvall (ibland kallad Hudiksvalls Fiskarförening) trädde i kraft. Den fick övertaga Fiskarsocietetens medel och fortsatte dess verksamhet men med nya stadgar och nytt namn. Protokollföringen och räkenskaperna fortsätter utan avbrott i samma böcker. Medlen från Fiskarsocieteten användes till Fiskareföreningens sjukkassa. Denna var uppdelad på två verksamhetsgrenar, en för meddelande av sjukhjälp och en för meddelande av begravningshjälp. Sjukkassan existerade till 1942, efter Kungl. Maj:ts beslut om upphörande med de fria sjukkassorna. Sjukkassan övergick till Dala- Gävleborgs erkända centralsjukkassa.1857 skänkte änkan Britta Sandström, född Åström, tretusen kronor till Fiskarsocieteten. Räntan på denna summa skulle årligen utdelas lika till sex behövande bland Fiskaresocietetens ledamöter. Donationsfonden kallades "Åströms minne". De handlingar, som mestadels härrör från Hudiksvalls Fiskarsocietet, har varit numrerade 1-11. Nummer 3, 7 och 9 fattas numera i serien. Handlingarna i detta arkiv från Fiskarsocietetens/Hudiksvalls Fiskareförening sträcker sig fram till början av 1940-talet, men föreningen tycks ha bestått fram till slutet av 1980-talet.