Museet grundades av Artur Hazelius 1873 efter en resa genom Dalarna där han tyckte sig se hur allmogesamhället sakta byttes ut mot det moderna industrisamhället. Han ville då samla in och spara minnen från den kultur som varit och startade Skandinavisk-etnografiska samlingen i oktober 1873.

Ingrid Pehrsdotter Åsell kommer till prästgården i Forsa-Hög, troligen redan som nyfödd. Hon växer upp på komministerbostället med sin fosterfar Per Selin. Hennes biologiska far dog 1831. Prästen Selin är dopvittne när hon döps. Hon tar sig, eller ges, namnet Åsell, kanske efter sin hemby Åsak. Ingrid har fyra syskon, bland annat en syster Christina som är barnmoska i Njutånger. När fosterfadern dör 1866 ärver Ingrid honom eftersom han inte har några egna barn. Ingrid gifter sig 1867 med sågverksförmannen/byggmästaren Johan Nyberg från Vibyggerå i Ångermanland och blir då Ingrid Nyberg och flyttar till Forsa. Maken Johan arbetar på ångsågen i Hamre (i drift 1859-1911). Johan Nyberg dör redan 1872 och Ingrid tituleras därefter livet ut ”änka”, hon kallas dessutom Inga för det mesta. Hon är barnlös och dör 1907.

Förbundet bildades vid ett konstituerande sammanträde i Ljusdal den 12 juni 1919. Förbundet behandlade frågor rörande hantverket och dess förutsättningar i länet. Man samverkade för att förbättra sin ställning och sina arbetstillfällen.

Anders Sandell var poliskommissarie i Hudiksvall.

Familjen Wallner levde och verkade i Hälsingland. Grundaren av Wallners Helsingelinne och Gävle Textilmagasin hette Ferdinand Wallner. Han drev verksamheten från 1910. Gävle Textilmagasin såldes eller upphörde med sin verksamhet vid 1933. Ferdinand var gift med Helga Wallner som drev familjeföretaget vidare då hennes make dog i lunginflammation vid tidig ålder. Tillsammans fick de sönerna Sture och Ingemar Wallner som senare tog över driften av företaget. Företaget lades ned i början av 70-talet.

Egon Frisk arbetade med konstruktionsarbeten av broar och vattenkraftverk. Arbetet förde honom till många orter i Sverige, däribland Laforsen, Born i Alfta, Bollnäs, Ljusne med flera för att nämna några med hälsingekoppling. Från 1956 och framåt levde han sitt liv i Stockholm med omnejd.

Sverker Söderström föddes 1948 i Gnarp socken. Ungdomen spenderades mycket med idrottande såsom orientering och medeldistanslöpning. Efter avslutad grundskola utbildade han sig till idrottslärare och fick anställning vid Ådalskolan i Kramfors. Här inleddes också den journalistiska banan med arbete på lokaltidningen Nya Norrland. 1978 flyttade han tillbaka till Gnarp och fortsatte som idrottslärare vid en skola. Samtidigt skrev han artiklar åt Hälsinge Kuriren. 198? blev det ny karriärsbana med fast anställning vid Sundsvalls Tidning med fokusområdet norra Hälsingland, redaktionen var baserad i Gnarp. Där blev han kvar tills han bestämde att pensionera sig efter drygt 25 år i yrket.
Tillsammans med Lars-Åke Winberg författade Söderström tre böcker, Farfars bilar (1979), Farfars båtar (1981) och Farfars Hälsingland (1982)

C.O. Bogren, handlande född i Hudiksvall. Gift 2 maj 1847 med Anna Carolina Dahlbom från Hudiksvall. Knappt två månader in i äktenskapet avled C.O. Bogren, (29 juni 1847).

J H Fougt (1815-1896) var skeppsbyggmästare och sjökapten i Hudiksvall. Han hade lärt sig skeppsbyggeri vid Stora Varvet i Stockholm. Han praktiserade efter det några år vid skeppsvarven i Härnösand och Ullånger. Fougt kom till Hudiksvall 1854 och arrenderade där handelsbolagets skeppsvarv.
1856 sjösatte han ett större skepp om 400 läster, år 1857 skonerten "FREY" och slupen "TRITON" samt skeppet "HENRIETTE" - det största skepp som dittills byggts i Hudiksvall.1861 sjösatte han barken "FREERIK" och 1866 barken "JOHN ERICSON". Den senare väckte allmän beundran och ansågs vara en av den svenska handelsflottans vackraste seglare.
1867 bildades Hudiksvalls Varvsbolag med Frisk Regnander och Fredin i spetsen. Fougt var den som skötte de tekniska detaljerna. Han byggde under de närmaste åren barken "VERITAS" skonerten "VALKYRIAN" och barkskeppet "JOHAN FOUGT".
Arbetsstyrkan var dessa år omkring 100 personer. År 1872 byggde han för Transatlantiska ångskeppsbolaget i Stockholms räkning skeppet "INDIA" – enligt uppgift det vackraste fartyg som byggts på det Fougtska varvet. ”INDIA” hade 4 master och var 225 fot lång. Varvet byggde sedan lastångaren "SKELLEFTEÅ". Verksamheten fortsatte efter det i mindre skala. J H Fougt föddes 1815 i Själevad, Ångermanland och avled 1896 i Hudiksvall.

Det wallströmska handelshuset i Hudiksvall har en historia som sträcker sig över tvåhundra år och rymmer många starka representanter för stadens borgerskap. Olof Wallström (1686 – 1734) är handlande och kyrkvärd i Hudiksvall, sonen Per (Petter m. fl. varianter) är sammaledes, dessutom rådman i staden, dennes son Jonas (1773-1841) är dessutom riksdagsman.

Familjen Wallström tillhör ett övre skikt av borgare med längre verksamhet och djupare inflytande, kanske också större inkomster och förmögenheter än den genomsnittlige hudiksvallsborgaren. Ekonomhistorikern Anna Brismark ger i boken ”Mellan producent och konsument” (2008) en väl täckande karaktäristik över dessa hudiksvallsfamiljer och deras ekonomiska ställning. Den wallströmska gården vid Skvallertorget mitt i Hudiksvall var en av stadens mest imponerande trähus i nästan tre våningar och täckte ett helt kvarter med sina uthus och bodar. Den revs 1917 för att ge plats för Sundsvallsbankens stenhus och beskrivs utförligt i Sten Rentzhogs bok ”Stad i trä” (1986). Representanter för familjen Wallström förekommer också på många ställen i Sven Bruns ”Hudiksvalls stads historia” (1932, 1944).

I familjen Eriksson ingick bland annat Per och Britta, förmodligen gifta makar.

Karl Anders Haegermarck föddes i Arbrå 23 februari 1868. Föräldrarna var Karl Haegermarck, handlare och hans hustru Jenny, f. Noraeus. Avlade Mog. examen i Stockholm, Norra Latin, 1889, inskrivs i nat. 1892. Anställd i Uppsala akademibokhandel 1890. Bokhållare i Sprithandelsbolaget i Uppsala 1891. Kamrer på samma ställe 1895-1935. Avled i Hög 1946 d. 31/8. Begravd på Uppsala kyrkogård. Stenen bär inskriften "Gästrike-Hälsinge Nation reste stenen över Hälsingesonen och hembygdsforskaren. Haegermarck var aktiv i nationen som tredje kurator, 1899-1902. Hedersledamot i nationen 1911.

Haegermarck var den som tog initiativet till utgivandet av Bromans Glysisvallur och ledamot av Glysisvallurkommittéen, 1911-1946. Han gifte sig 14/6 1905 med Selma Karolina Sellberg från Högbo. Hon var född 22/7 1870 och avled i Uppsala 7/3 1930. Hon var dotter till komm. lantmätare Carl Johan Sellberg och Stina Westblom.
Källa: Gästrike Hälsinge Nations matrikel

Bruno Frank var verksam i skogsindustrin hela sitt yrkesliv och är lokalhistoriskt intresserad. Han har samlat material och varit lokalhistoriskt verksam under många årtionden och har tidigare lämnat uppgifter till boken om motlutsflottning av Sven Forsström.

Vid årtiondena kring sekelskiftet gjordes vissa framsteg inom fiskerinäringen, främst i fångstmetoder, fiskeredskap och båtar (särskilt motorbåtar). Utgifterna för dessa förbättringar motsvarades dock inte av inkomsterna för strömmingsprodukterna. Priset på den saltade strömmingen under 1900-talets första decennium medförde under flera år förlust för fiskarna. Både i Söderhamn och i Hudiksvallstrakten sökte man på 1890-talet verk för högre pris på färsk strömming och för ett minimi pris för densamma. De små lokalavdelningarna hade dock inte tillräcklig kraft för att kunna genomföra detta.
I syfte att bilda en fiskarförening, som omfattade hela Norrland sändes fiskaren Mellberg på initiativ från Sundsvall (bla.a kronofogde Engestedt) ut längs Hälsingekusten Mellberg lyckades samla in ca 500 namn bla. genom att uppge att en grosshandlare, en kronofogde och en fiskeriinstruktör stod bakom förbundsbildandet. Norrlands Fiskareförbund stiftades den 1 februari 1908 i Sundsvall och dess huvudsakliga syften var enligt stadgarna att på "grundvalen af en kraftig organisation främja Norrlands fiskare ekonomiska och sociala intressen". Man hade tidigare försökt få kontroll över den salubjudna saltströmmingen utan att lyckas och meningen var nu, att med Hushållningssällskapets hjälp få en kontrollör i varje stad. Man föreslår också att köpmännen endast skall köpa kontrollerad vara.
Efter ett års arbete sjönk emellertid intresset bland fiskarna och köpmännen på grund av 1908 års stora prisfall. 1909 ökar aktiviteterna igen och man har då ca 400 båtlag anslutna till förbundet. Förbundets försöka att reglera prissättningen på strömmingen gav dock inget reslutat, vilket ledde till att inga medlemsavgifter betalades in för år 1910.År 1910 beslöt Norrlands Fiskareförbund att endast sammankalla styrelsen i stället för årskongress, då det inte fanns mer än 70 kr i kassan och endast en medlem betalt sin årsavgift. Styrelsen beslöt på detta möte den 25 februari 1911 att upplösa föreningen. De böcker och handlingar som fanns efter förbundet skulle lämnas över till Hudiksvalls Fiskareförening "för förvaring i stadens kassahvalf till efterkommande tid".

Hälsinglands Fornminnessällskap bildades 1860 efter ett initiativ av kontraktsprost och teologie doktor Lars Landgren. Han hade under visitationsresor i församlingar sett hur medeltida konstverk från kyrkorna förpassades som skräp och riskerade att förstöras. Han ordnade med en insamling av pengar för att renovera den gamla kyrkan i Enånger som inte längre brukades då en ny kyrka byggts i Enånger. Efter att den medeltida kyrkan renoverats uppmanades församlingar i området att sända sina medeltida inventarier till Enånger. Även andra föremål av kulturhistoriskt intresse togs gladeligen emot. Sällskapets stadgar godkändes den 17 december 1860 och som största uppgift antogs att förvalta Enångers gamla kyrka och föremålen som förvarades däri. Man skulle katalogisera och numrera föremålen noggrant. Efter detta skulle man även notera och beskriva befintliga fornminnen i provinsen Hälsingland. Som sista punkt kan nämnas att man ville lagföra människor som förstörde eller skadade fornminnen.

Landgren började insamlingen av föremål efter att tillstånd givits från domkapitlet i Uppsala. I protokoll från augusti 1861 kan läsas om laster med föremål som förts till Enånger. Landgren skrev också en avhandling om landskapets kyrkor som behandlade historia, inredning och prydnader.

Sällskapet håller sig sysselsatta med att insamla föremål från församlingar under de första decennierna av sällskapets existens. Vissa församlingar var med villiga att lämna ifrån sig föremål, andra mer motvilliga. I vissa fall då församlingar inte ville lämna ifrån sig föremål ville Fornminnessällskapet gärna avbilda de äldre föremålen eller målningarna. Efter hand började vissa församlingar vilja ha tillbaka sina deponerade föremål eftersom de renoverat sina kyrkor och föremålen inte längre skulle komma till skada. 1919 från Trönö gamla kyrka igenom sin förfrågan om att återfå sina kyrkliga inventarier efter att ha erhållit Vitterhetsakademins tillstånd. En rad andra församlingar följer sedan Trönö församlings spår och begär att återfå sina föremål.

Erik Mickelsson från Svedja var en bondson och självlärd skollärare som arbetade mycket för sällskapet. Han utförde kartläggningar och beskrivningar av landskapets fornminnen samt sammanställde en berättelse om Enångers kyrkas historia.

Sällskapets styrelse
Ordföranden:
Lars Landgren
J A Wiström
A P Erikson (1896-1903)
Borgmästare Sven Sandqvist (1903-1907)
Karl Nordlund (1908-1914)
Borgmästare Hadar Rissler (1914-1941)
Georg von Post (1941-1953)
Israel Jonzon (1953-

Museiföreståndare
Frans Rodenstam (1923-1931)
Georg von Post (1931-1949)
Byggnationen av ett museum
Frågan om att bygga ett museum för att visa kulturhistoria föremål väcktes av Agi Lindegren 1894. Där kunde både de kyrkliga samlingarna men också naturhistoriska och etnografiska samlingar från läroverket visas. Dåvarande ordförande Wiström motsatte sig förslaget att flytta de kyrkliga samlingarna men kunde tänka sig att bygga ett museum för de övriga fornsamlingarna samt läroverkets samlingar. Agi Lindegren uppvisade en skiss i december 1895 på en museibyggnad i Hudiksvall. Det var två år senare som en byggnadsfond bildades med syfte att bygga ett museum. Man inrättade även en byggnadsnämnd. Däremot blev det knappt om tiden eftersom läroverket behövde de lokaler som sällskapet förvarade samlingar i. Man behövde snabba upp processen och 1900 fick styrelsen uppdrag att anhålla om en tomt. Men ingenting skedde och 1902 erbjöd borgmästare Sandqvist sig att försöka få tillstånd att hyra det gamla lasarettet. Från 1903 hyrde sällskapet den övre våningen i gamla lasarettet och brukade detta som museum samt magasin för sina föremål. Detta museum öppnade för allmänheten 3 januari 1904. 1910 blev sällskapet uppsagt som hyresgäster eftersom huset skulle säljas. Då handlade styrelsen snabbt och fick efter förhandlingen med en privatperson köpa tomten och huset i vilket man höll museum fram till 1936.

Byggnadsfonden som inrättats för byggnation av ett museum fick betala för köpet att den tänkta tillfälliga lokalen i gamla lasarettet. Man hade en del pengar i fonden som skänkts av bland annat Hans Majestät Oskar II, Agi Lindegren, privatpersoner samt insamlat från en Mickelmässmarknad som hållits till förmån för fonden. Det anordnades även museifester för att samla in pengar till fonden. Dessa hölls fyra gånger; 1900,1901,1903 och 1910 och organiserades av Anna Midling och Gunnil Runqvist, född Lindegren. Alla försök att bygga ett eget museum misslyckas för Fornminnessällskapet men 1933 presenterar sig en lösning. Sällskapet blir erbjudna att köpa Svenska Handelsbankens gamla lokaler då de köpt nya lokaler. Man planerar för till- och ombyggnader vilkas utformning lämnas till arkitekten Arre Essén. Man beslutade inom styrelsen med länsintendenten Humbla närvarande att godkänna de tänkta om- och tillbyggnationerna, 26 juli 1935.

Invigningen av det nya museet gjordes den 30 oktober 1937. Museifastigheten, samlingarna och byggnadsfonden om 25.000 kr erbjöds som gåva till Hudiksvalls kommun under 1940-talet. Detta på grund av att sällskapet fick svårt att finansiera drift och underhåll av museum samt magasinet i Enånger. Kraven från Fornminnessällskapets sida var att museet skulle ha en avlönad intendent och vaktmästare samt att museet skulle hållas uppvärmt och öppet för allmänheten. Man ville också att tillfälliga utställningar skulle visas i museet. Hudiksvalls kommun accepterade villkoren så från och med 1 januari 1949 blev Hälsinglands museum kommunalt.

1833 etableras en boplats vid Slåttagården. Det har bedrivits slåtterverksamhet i området sedan slutet av 1700-talet men då fanns endast en röjningsstuga eller liknande att bo i på platsen. Från 1900-talets mitt upphörde Slåttagården att användas som permanent boplats och brukades som fritidshus istället. I Slåttagårdens vinterstuga finns väggmålningar bevarande. Väggmålningarna föreställer människor från olika världsdelar i helfigur. Målningarna finns i ett rum som kallas "Gubbarummet".

Rosa Taikon föddes 30 juli 1926 i ett tältläger i Tibro. Hennes släkt tillhörde den romska gruppen Kalderash som först kom till Sverige i slutet av 1800-talet. (De tillhör idag den grupp som brukar kallas för Svenska romer.) På grund av den s.k. ”lösdriverilagstiftningen” från 1885, i kombination med utbredd diskriminering i samhället, kunde Rosas familj inte bli bofast. Samtidigt började kommunerna under 1900-talets första årtionden att utfärda vistelseförbud, lägerslagningsförbud och näringsförbud för romer och resande. Familjen flyttade därför runt mycket och barnen kunde inte gå i skola. Rosas mor gick bort i tuberkulos när Rosa var sex år gammal. Barndomen var hård med usla levnadsförhållanden i tältläger, skällsord från omgivningen och de ständiga kränkningar och övergrepp som utövades mot romer. Fadern var mycket mån om att barnen skulle försörja sig på hederligt arbete när de inte fick gå i skolan. Därför började Rosa arbeta tidigt, redan vid tio års ålder, med musik. Hon spelade i ett band med sin far och sin bror. Fadern drev tivoli, musicerade, förtennade och arbetade med silversmide.

Under åren som ung vuxen arbetade Rosa i butik, som skådespelerska och sångerska. Hon hade ett antal roller i filmer under 1950-talet och har även spelat in musik. Rosa tillverkade även halsband av bönor vid sidan av skådespeleriet. På senare år har hon medverkat i dokumentärer gällande sin systers och sitt eget liv.

I vuxen ålder fick hon gå två år i Birkagårdens folkhögskola (1957-1959). Hon gick en kvällskurs vid Stockholms universitet i silversmide och ville efter detta söka till Konstfack. Trots att Rosa saknade betyg från grundskola och högre läroverk blev hon antagen som specialelev. Rosa studerade vid Konstfack i fem år, 1961-1966. Eftersom Rosas far dött innan hon började med silversmide hade hon inte möjlighet att lära sig hantverket från honom. Under sina fem år vid Konstfack utvecklade hon en egen stil med inspiration från romska traditioner. Hon hade bilder på sin fars smycken och använde dessa som utgångspunkt när hon utvecklade sin personliga stil. Hon besökte även bibliotek för att lära sig mer om olika smyckestraditioner. Hon arbetade med tekniker som filigran, granulering. Rosa Taikon finns idag representerad på många museer, bland annat Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon har haft utställningar på otaliga museum, både i Sverige och internationellt. Vid sidan av silversmidet har alltid det människorättsliga haft en given plats i Rosas liv.

Under 1960-talet förde Rosa, tillsammans med sin syster Katarina Taikon, opinionsarbete mot diskriminering av romer. I början handlade arbetet mycket om rätt till skolgång, för både vuxna och barn, asylrätt för förintelseöverlevare samt tillgång till bostäder. Systrarna gav ut tidskriften "Amé Beschás/Zigenaren" tillsammans med sina män Björn Langhammar och Bernd Janusch 1965. Under denna tid bedrev systrana Taikon ett intensivt opinionsarbete med krav på reformer som skulle förbättra romernas situation i samhället. Rosas engagemang för romska frågor i samhället fortsatte genom hela hennes liv och hon hade många gånger direktkontakt med ansvariga politiker. Bland annat var hon delaktig i arbetet med Arbetsdepartementens vitbok om orättvisor och övergrepp mot romer under 1900-talet.

Under sitt liv har Rosa fått motta flertalet priser och utmärkelser. 2001 belönade hon med John Hrons pris. 2010 prisades Rosa med regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores, för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete. 2013 uppmärksammades hennes arbete med mänskliga rättigheter av Olof Palmes minnesfond och hon belönades med Olof Palmepriset.

Rosa avled 1 juni 2017.

Rosenqvists kappor var en konfektionsaffär som startades i Hudiksvall omkring 1870 av Emily Rosenqvist.

Galleriföreningen Näcken bildades 1979 i Hudiksvall, närmare bestämt hölls det konstituerande mötet den 17 september detta år. Föreningen tog sitt namn från sin första utställningslokal som låg i kvarteret Näcken, i korsningen Drottninggatan/Trädgårdsgatan. Fastigheten ägdes av familjen till en av grundarna. Tio konstnärer och konsthantverkare deltog i mötet och grundarna var med ett undantag aktiva konstnärer, konsthantverkare och bildlärare.

I de stadgar som antogs på mötet angavs föreningens målsättning ”att utan ekonomisk vinning främja seriös konstnärlig verksamhet med tonvikt på kvalitet, idéer, fantasi och mångsidighet, genom att upplåta lokaler för utställningsändamål åt såväl egna medlemmar som inbjudna utomstående konstnärer och konsthantverkare, samt ordna kulturella aktiviteter av olika slag.”

Föreningen Näcken kom att verka i drygt trettio år och var en av Hudiksvalls viktigaste konstscener som ordnade ett tiotal utställningar varje år och presenterade en mängd konstnärer och konsthantverkare för Hudiksvallspubliken. Verksamheten omfattade även diktuppläsningar, jazz, samtal och liknande ”sceniska” aktiviteter. Man samarbetade med andra, liknande gallerier, bl.a. Galleri 1 i Uppsala. Som galleri var Näcken inte utpräglat politiskt (som tidsandan var) men vissa utställningar ägnades åt kärnkraftsfrågan, miljön och mänskliga rättigheter. Näcken blev en bas för en eller två generationers konstnärer i Hälsingland, ett viktigt stöd och lika självklart en viktig kontaktyta gentemot publiken.

1984 flyttas verksamheten till gamla busstationen vid Möljen för att 1989 hamna på sin mest permanenta adress: Storgatan 47, gamla läroverkets lokaler. Adressen blev länge synonym med begreppet Näcken. Hudiksvalls kommun bidrog bl.a. med ersättning för hyran, vakthållning och annan praktisk verksamhet sköttes av medlemmarna själva. Verksamheten var inte vinstdrivande, antalet medlemmar tycks ligga runt 20 – 30.

Galleriverksamheten upphörde 2003, men 1999 och 2002 anordnade föreningen en konstväg med utställda verk vid rastplatser och stränder vid Dellensjöarna samt utställningar i olika lokaler, exempelvis Norrbo församlingsgård och två tillfällen på gården Reveln i Norrbo. En konflikt i föreningen om just konstvägen ledde till avhopp och inbördes splittring, det fanns också olika åsikter om amatörism kontra professionalism och om värdet i att framhärda med konventionell gallerikonst. Det skedde heller ingen återväxt med yngre medlemmar och de offentliga konstinköpen, liksom de privata, sinade kraftigt under 1990-talet vilket bidrog till att förening kom närmare sin nedläggning.

Mellan åren 2005 och 2009 var föreningen Näcken arrangör av den utställningsverksamhet som fortfarande (2018) arrangeras varje sommar i Movikens hamn och helt enkelt heter ”Konst i hamn”. 2010 lades dock föreningen ned. Galleriet på Storgatan 47 blev nu Galleri 316 kubik, arrangerat av Hudiksvalls konstgille med kommunalt stöd.

Under de sju åren innan nedläggningen sysslade man bl.a. med ”Konst i hamn” i Moviken, en sommarutställning i det fria som Näcken till en början organiserade med sina medlemmar (som nu kallades Konstnärsgruppen Näcken). Den var ett vackert komplement (som inte hade anknytning till galleri Näcken) till den utställning som ordnades under ett antal år inne i masugnen, ”Moviken art”, arrangerad och finansierad av Hudiksvalls kommun och Gävleborgs läns landsting.

Den kanske sista manifestationen av Näcken skedde hos en gallerist i Bjuråker. En minnesutställning eller en slags reinkarnation av vad som varit. Vernissagedagen spelades Bob Dylan och 5 procent av alla intäkter gick till Amnesty International.

Anders Paulus Lindahl föddes 11 juli 1889 i Delsbo, förmodligen bosatt i Sunnansjö. Han gjorde militärtjänst på I3 i Örebro och 1909 avslutade han en utbildning på Örebro Handelsinstitut. Från 1913 till 1920 arbetade han med ekonomi vid Ströms Bruks AB i Strömsbruk, Harmånger. Efter detta flyttar Anders norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall. Vid ett senare tillfälle flyttar han vidare och bosätter sig på Skönsmon i Sundsvall. Därefter flyttade han förmodligen norrut till Skönvik, strax norr om Sundsvall och senare bosatte han sig på Skönsmon i Sundsvall.Han gifter sig med Ellen Larsson i Njurunda församling den 31 juli 1938. Ellen föddes den 5 juni 1905 i Sandarne, Söderhamn och flyttade som vuxen till Svartvik, Njurunda. Paret fick aldrig några barn och Anders avled 19 november 1967. Ellen levde tio år till och avled den 9 januari 1977.

Romska kulturcentret i Malmö har sin bakgrund i Romska biblioteket vilka startade verksamheten 1998. RKC verkar för att alla ska få ta del av den romska kulturen, lära ut om den romska historien samt att sprida bättre kunskap om romernas situation i samhället. RKC har även verksamhet som riktar sig till den romska gruppen i samhället. Man vill vara en mötesplats för romer och en plattform för diskussion om den romska kulturens framtid. I verksamheten ingår bland annat föreläsningar, utställningar, workshops samt musik- och dansevenemang.

Centret har också ett samarbete med Hälsinglands museum i projektet Romska bilder. I detta projekt söker man samla in, identifiera och digitalisera fotografier på romer i olika sammanhang. En av motivationerna till detta projekt ligger i alla människors rätt till sitt kulturarv.

Kronolänsman Jost von Kiöhling föds i Rengsjö 1817. Han avlider den 10 maj 1883 i Arbrå socken. Vid sin död är han gift med Karolina Kristina Katharina Lehman från Söderhamn. De har tillsammans tre barn: Beata Kristina Lovisa, Emelie Karolina och Karl Ossian Jost.

Evald Lönnberg grundade företaget Lönnberg & Co 1922 i Hudiksvall. 1923 flyttade han in verksamheten på Drottninggatan 15. Han började med att sälja T-Ford och motorcyklar men 1924 kunde han även börja försälja Chevrolet, Buick, Opel, Cadillac, Pontiac, La Salle och Oakland samt GMC-lastbilar. När Evald Lönnberg avled 1932 övertogs firman av Per Ganse och Gösta Andersson och de ändrade namnet till Lönnbergska Motorkompaniet AB året därpå. 1940 flyttade verksamheten till ny lokal, gamla bryggeriet på Kungsgatan 28. När andra världskriget kom blev tillgången på utländska bilar tuff och Scania-Vabis lastbilar blev en del av sortimentet. Från 1947 var firman återförsäljare av ANA. 1955 skedde övergången till Bil & Buss-koncernen. Vid det tillfället hade man ca 150 anställda varav 75 personer arbetade på verkstäderna.

Filialer till Lönnberg & Co
Söderhamn - startad 1928
Bollnäs - startad 1929

John Wettersten föddes i Mekrossla, Njutåners socken 12 maj 1879. Han var son till en torpare, Anders Olof Wettersten (1851-1930) och Anna Ersdotter (1852-1899) från bondesläkt i Forsa. John Sten var det tredje barnet i en familj om fem. När John var fyra flyttade familjen till Kvävtjär i Njutånger och på nya boplatsen inträffar en olycka där pojken svårt skadar vänstra handen i ett tröskverk. Trots denna skada arbetade John Sten som dräng en period under sin uppväxt och även som kock på ett skepp. Skeppet hamnade i sjönöd utanför norska kursen och Sten mönstrade av. Han arbetade i Sarpsborg under ca 6 månader vid ett pappersbruk och även ett marmorsliperi. Efter detta arbetade Sten som yrkesmålare i Kristiania. 1898 återvänder John Sten hem till föräldrahemmet. Han försöker att försörja sig som yrkesmålare men lyckas inte riktigt. Efter ett år lyckas han få ett stipendium från Hushållningssällskapet för att studera till dekorationsmåleri vid Tekniska högskolan i Stockholm. I Stockholm arbetade John Sten för Agi Lindegren och hjälpte honom med restaureringsarbete i Stockholms slott. Han kopierade även kungaporträtt på uppdrag av Agi Lindegren. 1902 förkortade Per Johan Wettersten sitt namn till John Sten. Efter ett antal års studier vid Tekniska Högskolan antogs John Sten som elev vid Konstnärsförbundets tredje skola, 1905-1908. Mellan åren 1906-1910 spenderade John Sten mycket tid i Hudiksvall. 20 december 1906 öppnade Sten sin första utställning på Stadshotellet i Hudiksvall. Under mellandagarna flyttades utställningen till Flickskolans gymnastiksal där den visades till 6 januari. Hans medutställare i detta fall var Arvid Jacobsson.

Våren 1910 reste Sten till Paris för första gången för att utvidga sina konstnärliga vyer. Han arbetade med krokikurser och utbildade sig vidare inom måleri och teckning.

John Sten föddes 1879 som Per Johan Wettersten i Mekrossla, Njutånger, Hälsingland. När John var nio år måste föräldrarna lämna sitt jordbruk och flytta till ett torp i Kvavtjärn, Njutånger, där fadern fick arbete som stenhuggare. Redan i fyraårsåldern råkade John ut för en olycka som skadade hans vänstra hand så allvarligt att han inte kunde utföra kroppsarbete. Deklassseringen och den egna skadan bör minnas när hans senare yrkesinriktning framträder.

Sommaren 1897 gick han till sjöss som kock och kom till Frankrike, därefter hamnade han i Kristiania och arbetade som yrkesmålare. Nu börjar han också syssla med stafflimålning och 1899 får han ett stipendium till dekorationsmålare vid Tekniska skolan i Stockholm. Han driver studierna på kvällstid, under dagarna arbetar han som dekorationsmålare under slottsarkitekten och den dekorative fantasten Agi Lindegren, en Hudiksvallsson.

Under 1900-talets första år målar han som tidens stämningsmålare, helt naturligt om man ser att han också går också igenom Konstnärsförbundets skola där bland andra Nils Kreuger och Richard Berg är lärare. 1906 håller han sin första separatutställning i Hudiksvall och 1910 kallar världen och Paris på honom, han bosätter sig i Montparnasse och fortsätter sina studier. Efter några år dras han in i kubismens maktsfär, märkligt nog influerad av bland andra den svenske författaren Pär Lagerkvist, som den här tiden vistades i Paris. Våren 1914 deltar han i en stor kubistutställning i Prag, han uppmärksammas, får beställningar, Prins Eugen köper verk av honom, hans stjärna börjar stiga. Det betyder inte att han också lever gott på sin konst, tvärtom är han fattig och otrivs i Paris, särskilt under den påtvingade isoleringen under 1:a världskrigets avspärrningar.

Snart nog rör han sig bort från kubismens stränga former, i riktning mot ett mer dekorativt måleri. Efter framgången 1917 med La langouste följer fler beställningar, och i Sverige blir han året därefter verkligt framgångsrik. Han ställer ut, får beställningar, köps in av konstmuseer, får stipendier.
Det är ett sådant som för honom till Bali 1922. Man kan säga att han grips av dåtidens Bali-feber, att söka sanningen i det exotiska. Men på Bali blir han sjuk i dysenteri och avlider efter en kort tid. Han ligger också begravd där. Vid sin död tillhörde han eliten bland unga, svenska konstnärer och kurvan för hans publika framgångar pekade rakt uppåt.
John Sten hade i sitt testamente bestämt att hans konstnärliga kvarlåtenskap skulle tillfalla Hälsinglands museum i Hudiksvall, och så skedde också. Hans samling på mer än 1000 verk utgör grunden för museets hela konstsamling.

Hilding Mickelsson arbetade som fotograf. Under sin livstid byggde han upp en stor fotosamling med fokus på natur, djur, hembygd, miljöförstöring m.fl.
Han bodde i sin fru Adéles släktgård Sunnanåker i Glössbo, Rengsjö efter att de gifte sig 1941. Paret fick två barn tillsammans. 1960 publicerades "Lappugglan anfaller", en av Hildings bilder i Life magazine.
Hilding höll även föredrag och var en frekvent anlitad föreläsare.
Hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1991, i humaniora
Hedersledamot vid Gästrike-Hälsinge nation Uppsala
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning, 1995

Ann födds i New York 1949. Faderns släkt hade invandrat från Sverige, Malugn, under 1920-talet och modern var amerikan från West Virginia. Ann växer upp i svensk/amerikansk kultur i Minnesota. I sina tonår besöker Ann Sverige första gången och sina släktningar i Dalarna samt Värmland. Resan gör avtryck och Ann sparar pengar för att kunna resa tillbaka efter sin examen från gymnasiet. Efter gymnasiet kommer resan till Sverige och Ann går ett år på Nyckelviksskolan och ett år på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Hon träffar också konstnärer och musiker i 60/70-talets Stockholm.

Färden går sedan till Göteborg och Ann bor där i några år. I Göteborg går hon vävkurs och teckningsskola. Hon börjar engagera sig politiskt i olika grupper, t.ex. Bevara Haga. Ann driver ett musikcafé i ett Allaktivitetshus i Göteborg och stöter på människor som ska köpa hus i Hälsingland och starta kollektiv/kursgård. Det lockar Ann och hon följer med till Delsbo.

Ljusbacken kallas kollektivet i Delsbo och där driver Ann tillsammans med vänner kursgård. De jobbar med bärplockning, odling, håller kurser, tar emot gäster från hela världen m.m. Kollektivet engagerar sig även i Gröna vågen-rörelsen och håller aktioner mot miljöförstöring/miljögifter m.m. Ann går på textillinjen på Forsa folkhögskola ett år och lär sig gammeldans i Dellenbygdens folkdanslag. Efter ett tag uppstår konflikter och olika åsikter om hur kollektivet bör drivas. Detta leder till att Ann flyttar och får lägenhet i Delsbo. Hon får en son men förhållandet tar slut. Ann vill ha en familj till sonen och flyttar därför tillbaka till Minneapolis 1983.