Egon Frisk föddes 1914 i Överboda, Älvkarleby. Han växte upp i en stuga på Prästbostället med två systrar, mor och far. Han började sitt arbetsliv vid 19 års ålder på kraftverksbygge i Krångedeforsen 1933. Han arbetade med konstruktionsarbeten av vattenkraftverk och broar. Arbetet förde honom till många orter i Sverige, däribland Laforsen i Färila, Born i Alfta, Bollnäs, Ljusne med flera för att nämna några med hälsingekoppling. Från 1956 och framåt levde han sitt liv i Stockholm med omnejd och arbetade med utbyggnad av tunnelbanenätet.
Paul Blank kom vandrande till Forsa från Sveg 1855, med endast en skjorta på överarmen.Paul Blank hette från början Eriksson (Ersson enligt knektpapper). När han kom till Forsa hamnade han först i Tövsätter år 1855. Han var dräng hos Nils Nilsson och Brita Jonsdotter fram till 1857. Mellan 1857-58 var han dräng hos Olof Hansson och Helena Stephanek på Tövsätter S1. Nils Nilsson fick en dotter (den yngsta) som hette Margtha. Den var den Marta Nilsdotter som Paul gifte sig med 1881 vid sitt andra bröllop. 1858 blev Paul soldat i Söderäng. Hans nummer var 7. Han efterträdde en Jonas Blank, född 1805 och övertog därmed hans efternamn. Paul var knekt till 1862 då han återigen blev dräng, denna gång hos Eric Mårtensson och Margtha Persdotter i Kalvhaga 3. Där var han till 1863 då han blev husman i Kalvhaga. Kerstin Jonsdotter och hennes son Jonas flyttade till Paul i Kalvhaga från Hamre vid giftermålet 1866. Jonas hette då Carlsson i efternamn efter sin fader Carl-Johan Bohm, timmerman vid Tamms kanalbygget. Efter giftermålet fick även Jonas hete Blank.
Paul Blank var 5 fot och 10½tum lång som soldat. Han var soldat mellan 15/1 1858 till 30/10 1862. Han fick interimsavsked. Paul Blanks företrädare på posten som soldat nr 7 var: Mats Blank 1773-1807. Halvard Blank 1807-1830, vanligt efternamn i Jämtland. Jonas Blank 1831-1857. Därefter Paul Blank 1858-1862. 1904 upphörde systemet med knektar. Knektstugorna hade alltid bakugn. Paul Blank byggde och nyodlade Tobohemmanet (Håkan Bergströms). En gång när en piga eller dräng vid arbete på jorden sa att det nog skulle bli regn då sa Paul att han/hon skulle gå hem. Paul tålde tydligen inte tanken på regn just då. Paul Blank blev änkeman 11/1 1879 när första hustrun Kerstin Jonsdotter dog, han gifte om sig med Margta Nilsdotter 19/10 1881. Huset som Erik Blank med familj och senare Snar Elof och Karin bodde i flyttades av Paul Blank från den numera rivna Oppigården (nedanför Saron) under slutet av 1800-talet.Det fungerade först som loge, inreddes sen av Erik Blank. Snickarglädjen är gjord av Jonas Blank. Paul Blank bodde vid sin död 1905 i huset. Då bodde Erik i torpet (föräldrahemmet) tvärs över vägen. Paul Blank dog av ansiktsros. Han begravdes men det blev problem med en livförsäkring så dottern Anna tog initiativ till att kistan grävdes upp och kroppen tinades upp i bastun hemma hos Anna i Flatmo så att kroppen kunde undersökas och dödsorsak fastställas. Annas broder Erik tyckte inte om det hela.
Helge Nilsson gick sedemera i Bergsjö skola, klass 4B.
Museet grundades av Artur Hazelius 1873 efter en resa genom Dalarna där han tyckte sig se hur allmogesamhället sakta byttes ut mot det moderna industrisamhället. Han ville då samla in och spara minnen från den kultur som varit och startade Skandinavisk-etnografiska samlingen i oktober 1873.
Ingrid Pehrsdotter Åsell kommer till prästgården i Forsa-Hög, troligen redan som nyfödd. Hon växer upp på komministerbostället med sin fosterfar Per Selin. Hennes biologiska far dog 1831. Prästen Selin är dopvittne när hon döps. Hon tar sig, eller ges, namnet Åsell, kanske efter sin hemby Åsak. Ingrid har fyra syskon, bland annat en syster Christina som är barnmoska i Njutånger. När fosterfadern dör 1866 ärver Ingrid honom eftersom han inte har några egna barn. Ingrid gifter sig 1867 med sågverksförmannen/byggmästaren Johan Nyberg från Vibyggerå i Ångermanland och blir då Ingrid Nyberg och flyttar till Forsa. Maken Johan arbetar på ångsågen i Hamre (i drift 1859-1911). Johan Nyberg dör redan 1872 och Ingrid tituleras därefter livet ut ”änka”, hon kallas dessutom Inga för det mesta. Hon är barnlös och dör 1907.
Förbundet bildades vid ett konstituerande sammanträde i Ljusdal den 12 juni 1919. Förbundet behandlade frågor rörande hantverket och dess förutsättningar i länet. Man samverkade för att förbättra sin ställning och sina arbetstillfällen.
Föddes 1831 i Munktorp. Utbildad Medicine doktor. Provinsialläkare i Söderhamns distrikt från 1963.
Sverker Söderström föddes 1948 i Gnarp socken. Ungdomen spenderades mycket med idrottande såsom orientering och medeldistanslöpning. Efter avslutad grundskola utbildade han sig till idrottslärare och fick anställning vid Ådalskolan i Kramfors. Här inleddes också den journalistiska banan med arbete på lokaltidningen Nya Norrland. 1978 flyttade han tillbaka till Gnarp och fortsatte som idrottslärare vid en skola. Samtidigt skrev han artiklar åt Hälsinge-Kuriren. 1983 blev det ny karriärbana med fast anställning vid Sundsvalls Tidning med fokusområdet norra Hälsingland, redaktionen var baserad i hemmet i Gnarp. Där trivdes han och stannade kvar tills han bestämde att pensionera sig efter drygt 25 år i yrket.
Tillsammans med Lars-Åke Winberg författade Söderström tre böcker, Farfars bilar (1979), Farfars båtar (1981) och Farfars Hälsingland (1982)
I familjen Eriksson ingick bland annat Per och Britta, förmodligen gifta makar.
Karl Anders Haegermarck föddes i Arbrå 23 februari 1868. Föräldrarna var Karl Haegermarck, handlare och hans hustru Jenny, f. Noraeus. Avlade Mog. examen i Stockholm, Norra Latin, 1889, inskrivs i nat. 1892. Anställd i Uppsala akademibokhandel 1890. Bokhållare i Sprithandelsbolaget i Uppsala 1891. Kamrer på samma ställe 1895-1935. Avled i Hög 1946 d. 31/8. Begravd på Uppsala kyrkogård. Stenen bär inskriften "Gästrike-Hälsinge Nation reste stenen över Hälsingesonen och hembygdsforskaren. Haegermarck var aktiv i nationen som tredje kurator, 1899-1902. Hedersledamot i nationen 1911.
Haegermarck var den som tog initiativet till utgivandet av Bromans Glysisvallur och ledamot av Glysisvallurkommittéen, 1911-1946. Han gifte sig 14/6 1905 med Selma Karolina Sellberg från Högbo. Hon var född 22/7 1870 och avled i Uppsala 7/3 1930. Hon var dotter till komm. lantmätare Carl Johan Sellberg och Stina Westblom.
Källa: Gästrike Hälsinge Nations matrikel
Bruno Frank var verksam i skogsindustrin hela sitt yrkesliv och är lokalhistoriskt intresserad. Han har samlat material och varit lokalhistoriskt verksam under många årtionden och har tidigare lämnat uppgifter till boken om motlutsflottning av Sven Forsström.
Vid årtiondena kring sekelskiftet gjordes vissa framsteg inom fiskerinäringen, främst i fångstmetoder, fiskeredskap och båtar (särskilt motorbåtar). Utgifterna för dessa förbättringar motsvarades dock inte av inkomsterna för strömmingsprodukterna. Priset på den saltade strömmingen under 1900-talets första decennium medförde under flera år förlust för fiskarna. Både i Söderhamn och i Hudiksvallstrakten sökte man på 1890-talet verk för högre pris på färsk strömming och för ett minimi pris för densamma. De små lokalavdelningarna hade dock inte tillräcklig kraft för att kunna genomföra detta.
I syfte att bilda en fiskarförening, som omfattade hela Norrland sändes fiskaren Mellberg på initiativ från Sundsvall (bla.a kronofogde Engestedt) ut längs Hälsingekusten Mellberg lyckades samla in ca 500 namn bla. genom att uppge att en grosshandlare, en kronofogde och en fiskeriinstruktör stod bakom förbundsbildandet. Norrlands Fiskareförbund stiftades den 1 februari 1908 i Sundsvall och dess huvudsakliga syften var enligt stadgarna att på "grundvalen af en kraftig organisation främja Norrlands fiskare ekonomiska och sociala intressen". Man hade tidigare försökt få kontroll över den salubjudna saltströmmingen utan att lyckas och meningen var nu, att med Hushållningssällskapets hjälp få en kontrollör i varje stad. Man föreslår också att köpmännen endast skall köpa kontrollerad vara.
Efter ett års arbete sjönk emellertid intresset bland fiskarna och köpmännen på grund av 1908 års stora prisfall. 1909 ökar aktiviteterna igen och man har då ca 400 båtlag anslutna till förbundet. Förbundets försöka att reglera prissättningen på strömmingen gav dock inget reslutat, vilket ledde till att inga medlemsavgifter betalades in för år 1910.År 1910 beslöt Norrlands Fiskareförbund att endast sammankalla styrelsen i stället för årskongress, då det inte fanns mer än 70 kr i kassan och endast en medlem betalt sin årsavgift. Styrelsen beslöt på detta möte den 25 februari 1911 att upplösa föreningen. De böcker och handlingar som fanns efter förbundet skulle lämnas över till Hudiksvalls Fiskareförening "för förvaring i stadens kassahvalf till efterkommande tid".
1833 etableras en boplats vid Slåttagården. Det har bedrivits slåtterverksamhet i området sedan slutet av 1700-talet men då fanns endast en röjningsstuga eller liknande att bo i på platsen. Från 1900-talets mitt upphörde Slåttagården att användas som permanent boplats och brukades som fritidshus istället. I Slåttagårdens vinterstuga finns väggmålningar bevarande. Väggmålningarna föreställer människor från olika världsdelar i helfigur. Målningarna finns i ett rum som kallas "Gubbarummet".
Rosa Taikon föddes 30 juli 1926 i ett tältläger i Tibro. Hennes släkt tillhörde den romska gruppen Kalderash som först kom till Sverige i slutet av 1800-talet. (De tillhör idag den grupp som brukar kallas för Svenska romer.) På grund av den s.k. ”lösdriverilagstiftningen” från 1885, i kombination med utbredd diskriminering i samhället, kunde Rosas familj inte bli bofast. Samtidigt började kommunerna under 1900-talets första årtionden att utfärda vistelseförbud, lägerslagningsförbud och näringsförbud för romer och resande. Familjen flyttade därför runt mycket och barnen kunde inte gå i skola. Rosas mor gick bort i tuberkulos när Rosa var sex år gammal. Barndomen var hård med usla levnadsförhållanden i tältläger, skällsord från omgivningen och de ständiga kränkningar och övergrepp som utövades mot romer. Fadern var mycket mån om att barnen skulle försörja sig på hederligt arbete när de inte fick gå i skolan. Därför började Rosa arbeta tidigt, redan vid tio års ålder, med musik. Hon spelade i ett band med sin far och sin bror. Fadern drev tivoli, musicerade, förtennade och arbetade med silversmide.
Under åren som ung vuxen arbetade Rosa i butik, som skådespelerska och sångerska. Hon hade ett antal roller i filmer under 1950-talet och har även spelat in musik. Rosa tillverkade även halsband av bönor vid sidan av skådespeleriet. På senare år har hon medverkat i dokumentärer gällande sin systers och sitt eget liv.
I vuxen ålder fick hon gå två år i Birkagårdens folkhögskola (1957-1959). Hon gick en kvällskurs vid Stockholms universitet i silversmide och ville efter detta söka till Konstfack. Trots att Rosa saknade betyg från grundskola och högre läroverk blev hon antagen som specialelev. Rosa studerade vid Konstfack i fem år, 1961-1966. Eftersom Rosas far dött innan hon började med silversmide hade hon inte möjlighet att lära sig hantverket från honom. Under sina fem år vid Konstfack utvecklade hon en egen stil med inspiration från romska traditioner. Hon hade bilder på sin fars smycken och använde dessa som utgångspunkt när hon utvecklade sin personliga stil. Hon besökte även bibliotek för att lära sig mer om olika smyckestraditioner. Hon arbetade med tekniker som filigran, granulering. Rosa Taikon finns idag representerad på många museer, bland annat Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon har haft utställningar på otaliga museum, både i Sverige och internationellt. Vid sidan av silversmidet har alltid det människorättsliga haft en given plats i Rosas liv.
Under 1960-talet förde Rosa, tillsammans med sin syster Katarina Taikon, opinionsarbete mot diskriminering av romer. I början handlade arbetet mycket om rätt till skolgång, för både vuxna och barn, asylrätt för förintelseöverlevare samt tillgång till bostäder. Systrarna gav ut tidskriften "Amé Beschás/Zigenaren" tillsammans med sina män Björn Langhammar och Bernd Janusch 1965. Under denna tid bedrev systrana Taikon ett intensivt opinionsarbete med krav på reformer som skulle förbättra romernas situation i samhället. Rosas engagemang för romska frågor i samhället fortsatte genom hela hennes liv och hon hade många gånger direktkontakt med ansvariga politiker. Bland annat var hon delaktig i arbetet med Arbetsdepartementens vitbok om orättvisor och övergrepp mot romer under 1900-talet.
Under sitt liv har Rosa fått motta flertalet priser och utmärkelser. 2001 belönade hon med John Hrons pris. 2010 prisades Rosa med regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores, för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete. 2013 uppmärksammades hennes arbete med mänskliga rättigheter av Olof Palmes minnesfond och hon belönades med Olof Palmepriset.
Rosa avled 1 juni 2017.