Visar 384 resultat

Helge Nilsson gick sedemera i Bergsjö skola, klass 4B.

Hälsinglands Fornminnessällskap bildades 1860 efter ett initiativ av kontraktsprost och teologie doktor Lars Landgren. Han hade under visitationsresor i församlingar sett hur medeltida konstverk från kyrkorna förpassades som skräp och riskerade att förstöras. Han ordnade med en insamling av pengar för att renovera den gamla kyrkan i Enånger som inte längre brukades då en ny kyrka byggts i Enånger. Efter att den medeltida kyrkan renoverats uppmanades församlingar i området att sända sina medeltida inventarier till Enånger. Även andra föremål av kulturhistoriskt intresse togs gladeligen emot. Sällskapets stadgar godkändes den 17 december 1860 och som största uppgift antogs att förvalta Enångers gamla kyrka och föremålen som förvarades däri. Man skulle katalogisera och numrera föremålen noggrant. Efter detta skulle man även notera och beskriva befintliga fornminnen i provinsen Hälsingland. Som sista punkt kan nämnas att man ville lagföra människor som förstörde eller skadade fornminnen.

Landgren började insamlingen av föremål efter att tillstånd givits från domkapitlet i Uppsala. I protokoll från augusti 1861 kan läsas om laster med föremål som förts till Enånger. Landgren skrev också en avhandling om landskapets kyrkor som behandlade historia, inredning och prydnader.

Sällskapet håller sig sysselsatta med att insamla föremål från församlingar under de första decennierna av sällskapets existens. Vissa församlingar var med villiga att lämna ifrån sig föremål, andra mer motvilliga. I vissa fall då församlingar inte ville lämna ifrån sig föremål ville Fornminnessällskapet gärna avbilda de äldre föremålen eller målningarna. Efter hand började vissa församlingar vilja ha tillbaka sina deponerade föremål eftersom de renoverat sina kyrkor och föremålen inte längre skulle komma till skada. 1919 från Trönö gamla kyrka igenom sin förfrågan om att återfå sina kyrkliga inventarier efter att ha erhållit Vitterhetsakademins tillstånd. En rad andra församlingar följer sedan Trönö församlings spår och begär att återfå sina föremål.

Erik Mickelsson från Svedja var en bondson och självlärd skollärare som arbetade mycket för sällskapet. Han utförde kartläggningar och beskrivningar av landskapets fornminnen samt sammanställde en berättelse om Enångers kyrkas historia.

Sällskapets styrelse
Ordföranden:
Lars Landgren
J A Wiström
A P Erikson (1896-1903)
Borgmästare Sven Sandqvist (1903-1907)
Karl Nordlund (1908-1914)
Borgmästare Hadar Rissler (1914-1941)
Georg von Post (1941-1953)
Israel Jonzon (1953-

Museiföreståndare
Frans Rodenstam (1923-1931)
Georg von Post (1931-1949)
Byggnationen av ett museum
Frågan om att bygga ett museum för att visa kulturhistoria föremål väcktes av Agi Lindegren 1894. Där kunde både de kyrkliga samlingarna men också naturhistoriska och etnografiska samlingar från läroverket visas. Dåvarande ordförande Wiström motsatte sig förslaget att flytta de kyrkliga samlingarna men kunde tänka sig att bygga ett museum för de övriga fornsamlingarna samt läroverkets samlingar. Agi Lindegren uppvisade en skiss i december 1895 på en museibyggnad i Hudiksvall. Det var två år senare som en byggnadsfond bildades med syfte att bygga ett museum. Man inrättade även en byggnadsnämnd. Däremot blev det knappt om tiden eftersom läroverket behövde de lokaler som sällskapet förvarade samlingar i. Man behövde snabba upp processen och 1900 fick styrelsen uppdrag att anhålla om en tomt. Men ingenting skedde och 1902 erbjöd borgmästare Sandqvist sig att försöka få tillstånd att hyra det gamla lasarettet. Från 1903 hyrde sällskapet den övre våningen i gamla lasarettet och brukade detta som museum samt magasin för sina föremål. Detta museum öppnade för allmänheten 3 januari 1904. 1910 blev sällskapet uppsagt som hyresgäster eftersom huset skulle säljas. Då handlade styrelsen snabbt och fick efter förhandlingen med en privatperson köpa tomten och huset i vilket man höll museum fram till 1936.

Byggnadsfonden som inrättats för byggnation av ett museum fick betala för köpet att den tänkta tillfälliga lokalen i gamla lasarettet. Man hade en del pengar i fonden som skänkts av bland annat Hans Majestät Oskar II, Agi Lindegren, privatpersoner samt insamlat från en Mickelmässmarknad som hållits till förmån för fonden. Det anordnades även museifester för att samla in pengar till fonden. Dessa hölls fyra gånger; 1900,1901,1903 och 1910 och organiserades av Anna Midling och Gunnil Runqvist, född Lindegren. Alla försök att bygga ett eget museum misslyckas för Fornminnessällskapet men 1933 presenterar sig en lösning. Sällskapet blir erbjudna att köpa Svenska Handelsbankens gamla lokaler då de köpt nya lokaler. Man planerar för till- och ombyggnader vilkas utformning lämnas till arkitekten Arre Essén. Man beslutade inom styrelsen med länsintendenten Humbla närvarande att godkänna de tänkta om- och tillbyggnationerna, 26 juli 1935.

Invigningen av det nya museet gjordes den 30 oktober 1937. Museifastigheten, samlingarna och byggnadsfonden om 25.000 kr erbjöds som gåva till Hudiksvalls kommun under 1940-talet. Detta på grund av att sällskapet fick svårt att finansiera drift och underhåll av museum samt magasinet i Enånger. Kraven från Fornminnessällskapets sida var att museet skulle ha en avlönad intendent och vaktmästare samt att museet skulle hållas uppvärmt och öppet för allmänheten. Man ville också att tillfälliga utställningar skulle visas i museet. Hudiksvalls kommun accepterade villkoren så från och med 1 januari 1949 blev Hälsinglands museum kommunalt.

Hjalmar Harning föddes i Harmånger. Han var skeppsmäklare i Stocka och var bosatt i Hudiksvall 1979-1985, innan dess i Stocka. Han avled 1985.

Textilföretaget Helsinglands linspinneri AB grundas av bönderna i landskapet 1898. Efter tio års drift slogs spinneriet samman med väveriet Holma i Madängsholm , Västergötland och Holma-Helsinglands Linspinneri & Väveri AB bildas. Det företaget går samman med Almedahl-Dalsjöfors AB 1929. Textilkoncernen Almedahl-Fagerhult AB köper företaget och detta minskar verksamheten i Forsa till halvkamgarnsspinning av ull och syntetiska material samt blekning och färgning av lingarn från koncernens linspinneri i Finland. 1993 hade företaget ca 60 anställda och en årsomsättning på 33 milj. kr.

Företaget hade ett samhällsintresse och bidrog till att bygga upp samhället runt företag. Man byggde bland annat barnhem (dagis), bostäder för mindre bemedlade arbetare samt skänkte pengar till allmännyttan. Ett exempel är en gåva till skoldistriktet i Forsa för elevernas tandvård, 300 kr.

Arbetsgivarföreningen i Hudiksvall bildas 1908 och är igång fram till 1911. Föreningen sysslade med verksamhet som hjälpte arbetsgivare i konflikter med arbetstagare. Vid föreningens upplösning tillföll arkivet Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksförening/Hudiksvalls hantverkaresocietet.

De i Hudiksvall Associerade Handtverkare. Så kallades den organisation som den 12 maj 1756 bildades för att främja hantverket i Norrlands näst äldsta stad. Det var svåra tider, politiskt oroliga och ekonomiskt osäkra. Samma sommar skulle en misslyckad statskupp äga rum som bestraffades med hårda domar. Året därefter driver hattpartiet Sverige in i sjuårskriget. Den ryska avbränningen av staden låg bara trettio år tillbaka i tiden.

Tidens ekonomiska lära heter merkantilism, den skulle skydda inhemsk produktionen till varje pris, främst med höga tullar. Manufakturer, en förindustriell verksamhet, byggdes upp vilket skulle minska beroendet av utlandet. I Hudiksvall hade man mer vardagliga problem att tänka på, även om det kan ha förekommit ett centralt initiativ för att stärka näringarna, allt i tidens anda. Många hantverk var svaga och man saknade de mästarämbeten som skråordningen föreskrev. Hudiksvalls mästare var ofta utnämnda från ämbeten i någon större stad i närheten, eller av ämbeten i Stockholm. Men som borgare och därmed aktiva i stadens styrelse behövde hantverkarna en förening. Societetens ordförande var hela hantverkarklassens företrädare inom borgerskapets äldste, en tidig, representativ stadsförsamling. I stadgarna finns också försäkrings- och trygghetsbestämmelser, exempelvis: ”När mannen dör, njuter hustrun 10 daler silvermynt”.

1846 avskaffades skråväsendet och näringsfriheten infördes gradvis. När de gamla societeterna omvandlades till modernare fabriks- och hantverksföreningar gick verksamheten i Hudiksvall ned för en period. Skråandan levde kvar med sina starka traditioner för gesäller, mästare och utbildningsgång. Först 1867, då redan full näringsfrihet införts, väljs en ny styrelse efter en tid av liten eller helt frånvarande verksamhet.

1871 byter societeten namn till Hudiksvalls Fabriks- och Hantverksföreningen. Namnet signalerar en ny tid och även handlingen: Man inbjuder fabriksägare i Hudiksvall till grundandet av föreningen. De moderna kommunikationerna var etablerade i staden, likaså industrin. 1898 ansluter man sig till den riksorganisation som senare får namnet Sveriges Hantverksorganisation. Man deltar i nationella möten både på 1880-talet och inför den stora Stockholmsutställningen 1897. 1800-talets senare del är en omvälvande tid i Hudiksvalls historia. Nu skapas den industristruktur som till stora delar lever kvar än idag och entreprenörsnamnen är stora och ryktbara: Brun, Frisk, Regnander.

Sedan 1981 ingår föreningen i den rikstäckande organisationen Företagarna. Även det namnet signalerar en ny tid där den historiska anknytningen till hantverk inte längre är synlig. Den lokala medlemsmatrikeln har fortfarande traditionella hantverkare och man utfärdar också de traditionella gesäll- och mästarbreven inom vissa branscher. Föreningen har ungefär 300 medlemmar i olika branscher i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner. Och något annat namn än Hantverksföreningen hör man aldrig i dagligt tal.
Devis från föreningens äldsta stadga 1756: Genom endräkt växa små saker, men genom oenighet förskingras de största.

1740-1850
Perioden innan industrialismen är tvetydig för hantverkarna. En del av dem skulle försvinna som yrkesgrupp, andra skulle fortleva under nya och tryggare förhållanden. Under den här tiden skapas det stora silversmide som gett vissa hantverkare från Hudiksvall stort rykte. Nils och Olof Grubb, Christoffer Bauman. Det första århundradet såg silversmidet utvecklas, förfinas, göra tyngre och mer arbetade produkter. Det senare århundradet förflackade hantverket, tunnade ut godset, förenklade utförandet. Kanske ett försök att möta ett växande hot av billigare köpevaror och ersättningsvaror. Kanske sämre efterfrågan bland bönderna. Nedgången är tydlig.

Under 1700-talet uppkommer den säregna brännvinsskål som var något av ett särmärke för ortens silversmeder. Till den hörde alltid en supsked i silver, brännvinet ”söps” från skeden. Bägge föremålen fick överdådig och tung utformning. Många räknar Bauman som den allra främste av smederna. Han var verksam 1758-1797 eller 1800.
1822 fanns det 26 handlare i Hudiksvall, 52 hantverkare och hela 130 fiskare. De var alla borgare i staden. Redan hade en tobaksfabrik, Frisks, satts igång och 1821 hade en spegelfabrik anlagts. Ännu fanns inte sågverksindustrin, men två fartyg fraktade bräder och bjälkar för export. Med ringa förtjänst, eftersom det var lågkonjunktur. Så var stadens näringsstruktur. Samma år blev fem hantverkare borgare; hattmakare, bokbindare, skomakare, logarvare och skräddare.
Det här är skråväsendets sista tid. Skråämbetena var sammanslutningar för hantverkare inom ett visst yrke, branschorganisationer som alla hantverkare måste tillhöra. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet var förbjudet sedan 1621. Skrånas monopolställning gällde enbart städerna, inte landsbygden. Skråna kontrollerade priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. Gesäller tjänade hos en mästare innan de var fullärda, de gjorde gesällvandringar, ofta över nationsgränserna och med särskilda pass för att lära nyheterna inom hantverket.
Skråordningen uteslöt också kvinnor, såvitt de inte tog över sin avlidne makes rörelse, och fortsatte att vara änkor. Så gjorde Brita Elisabet Bauman, änka efter en högproduktiv tenngjutare i Hudiksvall, och själv dotter till en tenngjutare. Åren var 1826-31.
Skråverksamheten fick ökad kritik under 1700-talet, ansågs ineffektiva och som ett hinder för näringsfriheten. Det skulle dock dröja till 1846 innan skråsystemet avskaffades i Sverige. Full näringsfrihet infördes 1864, med det fick vem som helst utöva ett hantverksyrke. I Frankrike avskaffades skråna redan 1791 och övriga Europa följde efter under 1800-talet. Den siste som avlade borgared i Hudiksvall var en kofferdikapten vid namn Mårten Dahlberg, året var naturligtvis 1864.
De obligatoriska Fabriks- och hantverksföreningar blev en slags ersättning för skråna. De övertog vissa av skrånas sociala funktioner. Med den fullständiga näringsfriheten försvann många av hantverksföreningarna, men ett flertal av dem levde kvar i form av frivilliga sammanslutningar. Exempelvis den i Hudiksvall.

Det industriella genombrottet
Vad är det som industrialiserar Hudiksvall? Två saker inträffar samtidigt vid 1800-talets mitt. En järnvägslinje dras mellan Forsa och staden och ett sågverk anläggs på Håstaholmarna i stadens utkant. Vilket kommer först, hönan eller ägget?
Svaret är att tanken kom först. Tanken på industri i stor skala och kommunikationer i stor skala. Det fanns industrimän som ville förlägga detta till Hudiksvall. Andra ville att kommunikationen skulle ske längs vattenleder ut mot kusten. Då hade industrin utan tvivel hamnat i Iggesund, där dessa vattenleder möter havet.
En och samma tanke låg bakom sågverk och järnväg. Att Hudiksvall skulle bli en modern industristad. De namn som genomdriver detta är namn från den gamla världen, aktade borgarnamn som Regnander, Brun, Frisk. De vågar språnget in i ett nytt tänkande.

1857 grundades Hudiksvalls ångsågsaktiebolag, 1860 öppnades järnvägslinjen Hudiksvall-Forsa. På femtio år ökade utskeppningen av trävaror med astronomiska tal. 1859 utskeppades 9500 bjälkar och 11000 plankor. 1900 utskeppades 370.000 kubikmeter trävaror. Sådana siffror visar ingen vanlig ökning, de visar på en revolution. Tidningar, ångbåtar och telegraf fraktar nyheter och människor till staden. På några sekunder får man reda på råvarupriser och börsnoteringar och kan agera på marknaden. Staden är moderniserad.
Djärvhet och uthållighet. När engelska bolaget, som var den som inledde trävaruhanteringen i Hudiksvall, ville sälja under en lågkonjunktur agerade stadens ledande entreprenörer för att rädda verksamheten. Herrarna Regnander och Frisk reste till London att förhandla om köp, nytt aktiekapital flöt in och Hudiksvalls Trävaru Aktiebolag stiftades 1868. Nästa årtionde kom med högkonjunktur och allt utvidgades, industrialiseringen rullade på.
 
Efterkrigstiden
Den största manifestation Hantverksföreningen organiserat var den stora hantverks- och industriutställningen sommaren 1913. Det är också typiskt att då har föreningen bytt namn och lagt ett Fabriks- till sitt hantverksnamn. Man har anpassat sig till en ny tid av näringsfrihet och industri. Sedan fyrtio år har Hudiksvall en livaktig sågverksindustri, den näring som ska komma att dominera staden under det nya seklet.
Utställningen 1913 andades optimism och lät traditionella hantverk visa upp sig sida vid sida med industriproduktion. Men optimismen följdes av krigsutbrott 1914. Två världskrig förödde Europas 1900-tal. Därefter kom det stora uppbygget. Efterkrigstidens verksamhet gav ett väldigt utrymme i återuppbyggnadens spår. Sveriges produktionsapparat stod oskadd och beredd att producera allt vad Europa behövde efter krigets ödeläggelse. Den statliga politiken stimulerade full sysselsättning, inga mål att omöjliga att uppnå. Samhället rör sig framåt med väldig produktionsenergi. Entusiasmen och optimismen hos de breda massorna har konkreta välfärdsmål: högre standard, ökad konsumtion, bil, semester.
Jubileumsskriften 1956 är fylld av tillförsikt, all omsättning ökar, nya branscher kommer till, man värnar kvalité och utbildning. En egen folkhögskola har öppnats i Leksand!
Men när alla har blicken riktad mot framtiden kommer det historiska minnet i skymundan. De svenska museernas samlingar från den aktuella perioden är sparsamma och Hälsinglands museum är inget undantag. I historieskrivningen är efterkrigstiden en rik period, i historiesamlingarna en fattig.

2000-talets Hantverksförening
Dagens förening ingår i Företagarna, ett nätverk som driver företagarfrågor. I Hudiksvall finns 299 medlemmar, till stor majoritet män, nästan inga namn är icke-svenska.
Föreningen speglar dagens mångskiftande entreprenörsvärld: Informationssamhället, de verkligt gamla hantverken, och yrken som hör samman med industrins 1900-tal. Företagen har oftast färre än 10 anställda.
Här finns snickare, smeder, glasmästare och guldsmeder. Yrkens som påminner om skråtiden, men inte så många. Den stora gruppen hör till industrins tid. De innehar åkerier, rörfirmor, elfirmor, grustag och bilverkstäder. Traditionsbundet, men ibland helt nytt: återvinningsföretag.
Informationssamhällets entreprenörsord är organisationskonsult, analysföretag, värdepappersfond.

Hudiksvalls hantverkares Ungdomsgille bildades 1943 och dess styrelse skulle bestå av sju ledamöter varav en från Hantverksföreningen. Gillet bedrev förutom mötesverksamhet studiebesök, hantverkstävling, hobbyutställning m.m.

Ingrid Pehrsdotter Åsell kommer till prästgården i Forsa-Hög, troligen redan som nyfödd. Hon växer upp på komministerbostället med sin fosterfar Per Selin. Hennes biologiska far dog 1831. Prästen Selin är dopvittne när hon döps. Hon tar sig, eller ges, namnet Åsell, kanske efter sin hemby Åsak. Ingrid har fyra syskon, bland annat en syster Christina som är barnmoska i Njutånger. När fosterfadern dör 1866 ärver Ingrid honom eftersom han inte har några egna barn. Ingrid gifter sig 1867 med sågverksförmannen/byggmästaren Johan Nyberg från Vibyggerå i Ångermanland och blir då Ingrid Nyberg och flyttar till Forsa. Maken Johan arbetar på ångsågen i Hamre (i drift 1859-1911). Johan Nyberg dör redan 1872 och Ingrid tituleras därefter livet ut ”änka”, hon kallas dessutom Inga för det mesta. Hon är barnlös och dör 1907.

Föddes 1831 i Munktorp. Utbildad Medicine doktor. Provinsialläkare i Söderhamns distrikt från 1963.

Född i Bjuråker den 27 februari 1846.

John Wettersten föddes i Mekrossla, Njutåners socken 12 maj 1879. Han var son till en torpare, Anders Olof Wettersten (1851-1930) och Anna Ersdotter (1852-1899) från bondesläkt i Forsa. John Sten var det tredje barnet i en familj om fem. När John var fyra flyttade familjen till Kvävtjär i Njutånger och på nya boplatsen inträffar en olycka där pojken svårt skadar vänstra handen i ett tröskverk. Trots denna skada arbetade John Sten som dräng en period under sin uppväxt och även som kock på ett skepp. Skeppet hamnade i sjönöd utanför norska kursen och Sten mönstrade av. Han arbetade i Sarpsborg under ca 6 månader vid ett pappersbruk och även ett marmorsliperi. Efter detta arbetade Sten som yrkesmålare i Kristiania. 1898 återvänder John Sten hem till föräldrahemmet. Han försöker att försörja sig som yrkesmålare men lyckas inte riktigt. Efter ett år lyckas han få ett stipendium från Hushållningssällskapet för att studera till dekorationsmåleri vid Tekniska högskolan i Stockholm. I Stockholm arbetade John Sten för Agi Lindegren och hjälpte honom med restaureringsarbete i Stockholms slott. Han kopierade även kungaporträtt på uppdrag av Agi Lindegren. 1902 förkortade Per Johan Wettersten sitt namn till John Sten. Efter ett antal års studier vid Tekniska Högskolan antogs John Sten som elev vid Konstnärsförbundets tredje skola, 1905-1908. Mellan åren 1906-1910 spenderade John Sten mycket tid i Hudiksvall. 20 december 1906 öppnade Sten sin första utställning på Stadshotellet i Hudiksvall. Under mellandagarna flyttades utställningen till Flickskolans gymnastiksal där den visades till 6 januari. Hans medutställare i detta fall var Arvid Jacobsson.

Våren 1910 reste Sten till Paris för första gången för att utvidga sina konstnärliga vyer. Han arbetade med krokikurser och utbildade sig vidare inom måleri och teckning.

John Sten föddes 1879 som Per Johan Wettersten i Mekrossla, Njutånger, Hälsingland. När John var nio år måste föräldrarna lämna sitt jordbruk och flytta till ett torp i Kvavtjärn, Njutånger, där fadern fick arbete som stenhuggare. Redan i fyraårsåldern råkade John ut för en olycka som skadade hans vänstra hand så allvarligt att han inte kunde utföra kroppsarbete. Deklassseringen och den egna skadan bör minnas när hans senare yrkesinriktning framträder.

Sommaren 1897 gick han till sjöss som kock och kom till Frankrike, därefter hamnade han i Kristiania och arbetade som yrkesmålare. Nu börjar han också syssla med stafflimålning och 1899 får han ett stipendium till dekorationsmålare vid Tekniska skolan i Stockholm. Han driver studierna på kvällstid, under dagarna arbetar han som dekorationsmålare under slottsarkitekten och den dekorative fantasten Agi Lindegren, en Hudiksvallsson.

Under 1900-talets första år målar han som tidens stämningsmålare, helt naturligt om man ser att han också går också igenom Konstnärsförbundets skola där bland andra Nils Kreuger och Richard Berg är lärare. 1906 håller han sin första separatutställning i Hudiksvall och 1910 kallar världen och Paris på honom, han bosätter sig i Montparnasse och fortsätter sina studier. Efter några år dras han in i kubismens maktsfär, märkligt nog influerad av bland andra den svenske författaren Pär Lagerkvist, som den här tiden vistades i Paris. Våren 1914 deltar han i en stor kubistutställning i Prag, han uppmärksammas, får beställningar, Prins Eugen köper verk av honom, hans stjärna börjar stiga. Det betyder inte att han också lever gott på sin konst, tvärtom är han fattig och otrivs i Paris, särskilt under den påtvingade isoleringen under 1:a världskrigets avspärrningar.

Snart nog rör han sig bort från kubismens stränga former, i riktning mot ett mer dekorativt måleri. Efter framgången 1917 med La langouste följer fler beställningar, och i Sverige blir han året därefter verkligt framgångsrik. Han ställer ut, får beställningar, köps in av konstmuseer, får stipendier.
Det är ett sådant som för honom till Bali 1922. Man kan säga att han grips av dåtidens Bali-feber, att söka sanningen i det exotiska. Men på Bali blir han sjuk i dysenteri och avlider efter en kort tid. Han ligger också begravd där. Vid sin död tillhörde han eliten bland unga, svenska konstnärer och kurvan för hans publika framgångar pekade rakt uppåt.
John Sten hade i sitt testamente bestämt att hans konstnärliga kvarlåtenskap skulle tillfalla Hälsinglands museum i Hudiksvall, och så skedde också. Hans samling på mer än 1000 verk utgör grunden för museets hela konstsamling.

Karl Anders Haegermarck föddes i Arbrå 23 februari 1868. Föräldrarna var Karl Haegermarck, handlare och hans hustru Jenny, f. Noraeus. Avlade Mog. examen i Stockholm, Norra Latin, 1889, inskrivs i nat. 1892. Anställd i Uppsala akademibokhandel 1890. Bokhållare i Sprithandelsbolaget i Uppsala 1891. Kamrer på samma ställe 1895-1935. Avled i Hög 1946 d. 31/8. Begravd på Uppsala kyrkogård. Stenen bär inskriften "Gästrike-Hälsinge Nation reste stenen över Hälsingesonen och hembygdsforskaren. Haegermarck var aktiv i nationen som tredje kurator, 1899-1902. Hedersledamot i nationen 1911.

Haegermarck var den som tog initiativet till utgivandet av Bromans Glysisvallur och ledamot av Glysisvallurkommittéen, 1911-1946. Han gifte sig 14/6 1905 med Selma Karolina Sellberg från Högbo. Hon var född 22/7 1870 och avled i Uppsala 7/3 1930. Hon var dotter till komm. lantmätare Carl Johan Sellberg och Stina Westblom.
Källa: Gästrike Hälsinge Nations matrikel

1833 etableras en boplats vid Slåttagården. Det har bedrivits slåtterverksamhet i området sedan slutet av 1700-talet men då fanns endast en röjningsstuga eller liknande att bo i på platsen. Från 1900-talets mitt upphörde Slåttagården att användas som permanent boplats och brukades som fritidshus istället. I Slåttagårdens vinterstuga finns väggmålningar bevarande. Väggmålningarna föreställer människor från olika världsdelar i helfigur. Målningarna finns i ett rum som kallas "Gubbarummet".

Kronolänsman Jost von Kiöhling föds i Rengsjö 1817. Han avlider den 10 maj 1883 i Arbrå socken. Vid sin död är han gift med Karolina Kristina Katharina Lehman från Söderhamn. De har tillsammans tre barn: Beata Kristina Lovisa, Emelie Karolina och Karl Ossian Jost.

Politiskt aktiv inom centerpartiet och ordförande i Hudiksvalls hembygdsförening.

Hilding Mickelsson arbetade som fotograf. Under sin livstid byggde han upp en stor fotosamling med fokus på natur, djur, hembygd, miljöförstöring m.fl.
Han bodde i sin fru Adéles släktgård Sunnanåker i Glössbo, Rengsjö efter att de gifte sig 1941. Paret fick två barn tillsammans. 1960 publicerades "Lappugglan anfaller", en av Hildings bilder i Life magazine.
Hilding höll även föredrag och var en frekvent anlitad föreläsare.
Hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1991, i humaniora
Hedersledamot vid Gästrike-Hälsinge nation Uppsala
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning, 1995

Efter att Hudiksvalls kommun fått överta Hälsinglands museum och dess samlingar från Fornminnessällskapet 1949 utsågs en styrelse för att organisera och styra museets verksamhet. Styrelsen utsågs av Hudiksvalls kommun och styrde museet fram till 1970. Från 1971 tog Kulturnämnden över driften av museet.

Museet grundades av Artur Hazelius 1873 efter en resa genom Dalarna där han tyckte sig se hur allmogesamhället sakta byttes ut mot det moderna industrisamhället. Han ville då samla in och spara minnen från den kultur som varit och startade Skandinavisk-etnografiska samlingen i oktober 1873.

Vid årtiondena kring sekelskiftet gjordes vissa framsteg inom fiskerinäringen, främst i fångstmetoder, fiskeredskap och båtar (särskilt motorbåtar). Utgifterna för dessa förbättringar motsvarades dock inte av inkomsterna för strömmingsprodukterna. Priset på den saltade strömmingen under 1900-talets första decennium medförde under flera år förlust för fiskarna. Både i Söderhamn och i Hudiksvallstrakten sökte man på 1890-talet verk för högre pris på färsk strömming och för ett minimi pris för densamma. De små lokalavdelningarna hade dock inte tillräcklig kraft för att kunna genomföra detta.
I syfte att bilda en fiskarförening, som omfattade hela Norrland sändes fiskaren Mellberg på initiativ från Sundsvall (bla.a kronofogde Engestedt) ut längs Hälsingekusten Mellberg lyckades samla in ca 500 namn bla. genom att uppge att en grosshandlare, en kronofogde och en fiskeriinstruktör stod bakom förbundsbildandet. Norrlands Fiskareförbund stiftades den 1 februari 1908 i Sundsvall och dess huvudsakliga syften var enligt stadgarna att på "grundvalen af en kraftig organisation främja Norrlands fiskare ekonomiska och sociala intressen". Man hade tidigare försökt få kontroll över den salubjudna saltströmmingen utan att lyckas och meningen var nu, att med Hushållningssällskapets hjälp få en kontrollör i varje stad. Man föreslår också att köpmännen endast skall köpa kontrollerad vara.
Efter ett års arbete sjönk emellertid intresset bland fiskarna och köpmännen på grund av 1908 års stora prisfall. 1909 ökar aktiviteterna igen och man har då ca 400 båtlag anslutna till förbundet. Förbundets försöka att reglera prissättningen på strömmingen gav dock inget reslutat, vilket ledde till att inga medlemsavgifter betalades in för år 1910.År 1910 beslöt Norrlands Fiskareförbund att endast sammankalla styrelsen i stället för årskongress, då det inte fanns mer än 70 kr i kassan och endast en medlem betalt sin årsavgift. Styrelsen beslöt på detta möte den 25 februari 1911 att upplösa föreningen. De böcker och handlingar som fanns efter förbundet skulle lämnas över till Hudiksvalls Fiskareförening "för förvaring i stadens kassahvalf till efterkommande tid".

Helge föddes 1895 och var son till Erik Adolf Pettersson och Anna Sofia Pettersson. Helge växte upp i familjens hem Lynäs 4:18, Eriksberg, Bergvik. (Fastigheten brann ner efter att familjen sålde den i samband med moderns död 1959.) Han gick i Söderhamns realskola från 1905-1910. Han gick även i handelsskola i Falun ett år innan han övertog faderns affär i Bergvik. Han drev butiken i 7 år. Han gifte sig med Annie Jonsson 1924 i november. De fick tillsammans dottern Marianne. Från 1934 arbetade han som kassör i Söderala erkända sjukkassa fram till sin pensionering. Efter 26 år som kassör erhöll han Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj. På fritiden var han medlem i IOGT-NTO, logen 187 i Bergvik.

Paul Blank kom vandrande till Forsa från Sveg 1855, med endast en skjorta på överarmen.Paul Blank hette från början Eriksson (Ersson enligt knektpapper). När han kom till Forsa hamnade han först i Tövsätter år 1855. Han var dräng hos Nils Nilsson och Brita Jonsdotter fram till 1857. Mellan 1857-58 var han dräng hos Olof Hansson och Helena Stephanek på Tövsätter S1. Nils Nilsson fick en dotter (den yngsta) som hette Margtha. Den var den Marta Nilsdotter som Paul gifte sig med 1881 vid sitt andra bröllop. 1858 blev Paul soldat i Söderäng. Hans nummer var 7. Han efterträdde en Jonas Blank, född 1805 och övertog därmed hans efternamn. Paul var knekt till 1862 då han återigen blev dräng, denna gång hos Eric Mårtensson och Margtha Persdotter i Kalvhaga 3. Där var han till 1863 då han blev husman i Kalvhaga. Kerstin Jonsdotter och hennes son Jonas flyttade till Paul i Kalvhaga från Hamre vid giftermålet 1866. Jonas hette då Carlsson i efternamn efter sin fader Carl-Johan Bohm, timmerman vid Tamms kanalbygget. Efter giftermålet fick även Jonas hete Blank.

Paul Blank var 5 fot och 10½tum lång som soldat. Han var soldat mellan 15/1 1858 till 30/10 1862. Han fick interimsavsked. Paul Blanks företrädare på posten som soldat nr 7 var: Mats Blank 1773-1807. Halvard Blank 1807-1830, vanligt efternamn i Jämtland. Jonas Blank 1831-1857. Därefter Paul Blank 1858-1862. 1904 upphörde systemet med knektar. Knektstugorna hade alltid bakugn. Paul Blank byggde och nyodlade Tobohemmanet (Håkan Bergströms). En gång när en piga eller dräng vid arbete på jorden sa att det nog skulle bli regn då sa Paul att han/hon skulle gå hem. Paul tålde tydligen inte tanken på regn just då. Paul Blank blev änkeman 11/1 1879 när första hustrun Kerstin Jonsdotter dog, han gifte om sig med Margta Nilsdotter 19/10 1881. Huset som Erik Blank med familj och senare Snar Elof och Karin bodde i flyttades av Paul Blank från den numera rivna Oppigården (nedanför Saron) under slutet av 1800-talet.Det fungerade först som loge, inreddes sen av Erik Blank. Snickarglädjen är gjord av Jonas Blank. Paul Blank bodde vid sin död 1905 i huset. Då bodde Erik i torpet (föräldrahemmet) tvärs över vägen. Paul Blank dog av ansiktsros. Han begravdes men det blev problem med en livförsäkring så dottern Anna tog initiativ till att kistan grävdes upp och kroppen tinades upp i bastun hemma hos Anna i Flatmo så att kroppen kunde undersökas och dödsorsak fastställas. Annas broder Erik tyckte inte om det hela.