Valborg Jensen, som senare skulle gifta sig med John Sten, föddes 1893, dog 1976. Hon föddes i Viborg och dog i Kgs Lyngby. 1913 kom hon till Paris som informator och sällskapsdam i en förmögen dansk familj. Hon var alltså tjugo år när hon träffade John Sten och de gifte sig ett halvår innan John Sten dör på Bali. 1921 tar hon studenten och året därpå följer hon alltså John Sten till Bali. Hon är då gravid och i samband med hans död får hon missfall. Såvitt jag förstår gifter hon aldrig om sig och får heller inga barn.
Åren 1923 – 1927 arbetar hon vid franska legationen i Köpenhamn, hon undervisade i franska på sommarkursen i Dijon 1928-1931. 1934 avlägger hon skoleembetsexamen. Hon arbetar en tid vid Undervisningsministeriet i Köpenhamn och anställs 1937 vid Nörre Gymnasium i Köpenhamn där hon blir kvar till sin pension 1958. Hon undervisade kronprinsessan Margrethes gymnasieklass i franska och konsthistoria i slutet av 1950-talet.
Valborg Sten har inte ägnats någon biografi, ett fåtal tidningsartiklar har uppmärksammat henne. Arkivmaterial efter henne finns bevarat i Hälsinglands museum, i konsthistorikern Axel Romdals arkiv på Riksarkivet och i Göteborgs universitetsbiblioteks arkiv.

Sverker Söderström föddes 1948 i Gnarp socken. Ungdomen spenderades mycket med idrottande såsom orientering och medeldistanslöpning. Efter avslutad grundskola utbildade han sig till idrottslärare och fick anställning vid Ådalskolan i Kramfors. Här inleddes också den journalistiska banan med arbete på lokaltidningen Nya Norrland. 1978 flyttade han tillbaka till Gnarp och fortsatte som idrottslärare vid en skola. Samtidigt skrev han artiklar åt Hälsinge Kuriren. 198? blev det ny karriärsbana med fast anställning vid Sundsvalls Tidning med fokusområdet norra Hälsingland, redaktionen var baserad i Gnarp. Där blev han kvar tills han bestämde att pensionera sig efter drygt 25 år i yrket.
Tillsammans med Lars-Åke Winberg författade Söderström tre böcker, Farfars bilar (1979), Farfars båtar (1981) och Farfars Hälsingland (1982)

Stiftelsens styrelse bestod av representanter från Hantverksföreningen, Stadsfullmäktige samt Stiftelsen för Barnhemmet för flickor i Hudiksvall samt revisorer från Hantverksföreningen. Stiftelsen bildas 1959 för att bedriva verksamhet i fastigheten Gamla Apoteket 1. Stiftelsen uthyr lokaler till föreningar och tillhandahåller lämpliga lokaler för aktiviteter.

Stiftelsen Hälsinglands museum bildas 1980 för att driva verksamheten på Hälsinglands museum. Stiftelsen bildas av Hudiksvalls kommun och ska bestå av ledamöter från Hudiksvalls kommun och Gävleborgs läns landsting. Fördelningen är 60% från Hudiksvalls kommun och 40% Gävleborgs läns landsting.

Bolaget bildades 1901 och hade sin ledning i Söderhamn men verksamheten var förlagd i Hudiksvall. Bolaget uppgick 1913 i AB Förenade Svenska Tobaksfabriker. Företaget tillverkade bland annat snussorterna Norrlandssnus och Bocken.

Rosenqvists kappor var en konfektionsaffär som startades i Hudiksvall omkring 1870 av Emily Rosenqvist.

Rosa Taikon föddes 30 juli 1926 i ett tältläger i Tibro. Hennes släkt tillhörde den romska gruppen Kalderash som först kom till Sverige i slutet av 1800-talet. (De tillhör idag den grupp som brukar kallas för Svenska romer.) På grund av den s.k. ”lösdriverilagstiftningen” från 1885, i kombination med utbredd diskriminering i samhället, kunde Rosas familj inte bli bofast. Samtidigt började kommunerna under 1900-talets första årtionden att utfärda vistelseförbud, lägerslagningsförbud och näringsförbud för romer och resande. Familjen flyttade därför runt mycket och barnen kunde inte gå i skola. Rosas mor gick bort i tuberkulos när Rosa var sex år gammal. Barndomen var hård med usla levnadsförhållanden i tältläger, skällsord från omgivningen och de ständiga kränkningar och övergrepp som utövades mot romer. Fadern var mycket mån om att barnen skulle försörja sig på hederligt arbete när de inte fick gå i skolan. Därför började Rosa arbeta tidigt, redan vid tio års ålder, med musik. Hon spelade i ett band med sin far och sin bror. Fadern drev tivoli, musicerade, förtennade och arbetade med silversmide.

Under åren som ung vuxen arbetade Rosa i butik, som skådespelerska och sångerska. Hon hade ett antal roller i filmer under 1950-talet och har även spelat in musik. Rosa tillverkade även halsband av bönor vid sidan av skådespeleriet. På senare år har hon medverkat i dokumentärer gällande sin systers och sitt eget liv.

I vuxen ålder fick hon gå två år i Birkagårdens folkhögskola (1957-1959). Hon gick en kvällskurs vid Stockholms universitet i silversmide och ville efter detta söka till Konstfack. Trots att Rosa saknade betyg från grundskola och högre läroverk blev hon antagen som specialelev. Rosa studerade vid Konstfack i fem år, 1961-1966. Eftersom Rosas far dött innan hon började med silversmide hade hon inte möjlighet att lära sig hantverket från honom. Under sina fem år vid Konstfack utvecklade hon en egen stil med inspiration från romska traditioner. Hon hade bilder på sin fars smycken och använde dessa som utgångspunkt när hon utvecklade sin personliga stil. Hon besökte även bibliotek för att lära sig mer om olika smyckestraditioner. Hon arbetade med tekniker som filigran, granulering. Rosa Taikon finns idag representerad på många museer, bland annat Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon har haft utställningar på otaliga museum, både i Sverige och internationellt. Vid sidan av silversmidet har alltid det människorättsliga haft en given plats i Rosas liv.

Under 1960-talet förde Rosa, tillsammans med sin syster Katarina Taikon, opinionsarbete mot diskriminering av romer. I början handlade arbetet mycket om rätt till skolgång, för både vuxna och barn, asylrätt för förintelseöverlevare samt tillgång till bostäder. Systrarna gav ut tidskriften "Amé Beschás/Zigenaren" tillsammans med sina män Björn Langhammar och Bernd Janusch 1965. Under denna tid bedrev systrana Taikon ett intensivt opinionsarbete med krav på reformer som skulle förbättra romernas situation i samhället. Rosas engagemang för romska frågor i samhället fortsatte genom hela hennes liv och hon hade många gånger direktkontakt med ansvariga politiker. Bland annat var hon delaktig i arbetet med Arbetsdepartementens vitbok om orättvisor och övergrepp mot romer under 1900-talet.

Under sitt liv har Rosa fått motta flertalet priser och utmärkelser. 2001 belönade hon med John Hrons pris. 2010 prisades Rosa med regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores, för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete. 2013 uppmärksammades hennes arbete med mänskliga rättigheter av Olof Palmes minnesfond och hon belönades med Olof Palmepriset.

Rosa avled 1 juni 2017.

Romska kulturcentret i Malmö har sin bakgrund i Romska biblioteket vilka startade verksamheten 1998. RKC verkar för att alla ska få ta del av den romska kulturen, lära ut om den romska historien samt att sprida bättre kunskap om romernas situation i samhället. RKC har även verksamhet som riktar sig till den romska gruppen i samhället. Man vill vara en mötesplats för romer och en plattform för diskussion om den romska kulturens framtid. I verksamheten ingår bland annat föreläsningar, utställningar, workshops samt musik- och dansevenemang.

Centret har också ett samarbete med Hälsinglands museum i projektet Romska bilder. I detta projekt söker man samla in, identifiera och digitalisera fotografier på romer i olika sammanhang. En av motivationerna till detta projekt ligger i alla människors rätt till sitt kulturarv.

Frans och Stina bosätter sig i Hudiksvall under senare delen av 1800-talet.

Per Selin föddes 1779 i Hälsingtuna och var komminister i Forsa-Hög församling 1825 - 1866. Han var ogift och barnlös, men hade en fosterdotter, Ingrid Pehrsdotter Åsell.

Per Olof Svenson föddes i Norrala och bodde en större del av sitt liv i Strömsbruk. Han arbetade där som lärare i 44 år vid Ströms Bruks folkskola. Per Olof var aktiv i det samhälle han levde, bland annat ledde han manskören, förestod Ströms Bruks bibliotek i Strömshall och var officiell provtagare av vissa produkter som fotopapper och råmaterial till konstsilke från ortens sulfitfabrik. Utöver detta hyste han ett stort hembygdsintresse och har skrivit ett flertal olika skrifter om bland annat ortens skola, organisation samt bruket.

Pehr Holmgren arbetade som kronolots, närmare bestämt mästerlots. Även hans son och sonson blev lotsar.

Paul Blank kom vandrande till Forsa från Sveg 1855, med endast en skjorta på överarmen.Paul Blank hette från början Eriksson (Ersson enligt knektpapper). När han kom till Forsa hamnade han först i Tövsätter år 1855. Han var dräng hos Nils Nilsson och Brita Jonsdotter fram till 1857. Mellan 1857-58 var han dräng hos Olof Hansson och Helena Stephanek på Tövsätter S1. Nils Nilsson fick en dotter (den yngsta) som hette Margtha. Den var den Marta Nilsdotter som Paul gifte sig med 1881 vid sitt andra bröllop. 1858 blev Paul soldat i Söderäng. Hans nummer var 7. Han efterträdde en Jonas Blank, född 1805 och övertog därmed hans efternamn. Paul var knekt till 1862 då han återigen blev dräng, denna gång hos Eric Mårtensson och Margtha Persdotter i Kalvhaga 3. Där var han till 1863 då han blev husman i Kalvhaga. Kerstin Jonsdotter och hennes son Jonas flyttade till Paul i Kalvhaga från Hamre vid giftermålet 1866. Jonas hette då Carlsson i efternamn efter sin fader Carl-Johan Bohm, timmerman vid Tamms kanalbygget. Efter giftermålet fick även Jonas hete Blank.

Paul Blank var 5 fot och 10½tum lång som soldat. Han var soldat mellan 15/1 1858 till 30/10 1862. Han fick interimsavsked. Paul Blanks företrädare på posten som soldat nr 7 var: Mats Blank 1773-1807. Halvard Blank 1807-1830, vanligt efternamn i Jämtland. Jonas Blank 1831-1857. Därefter Paul Blank 1858-1862. 1904 upphörde systemet med knektar. Knektstugorna hade alltid bakugn. Paul Blank byggde och nyodlade Tobohemmanet (Håkan Bergströms). En gång när en piga eller dräng vid arbete på jorden sa att det nog skulle bli regn då sa Paul att han/hon skulle gå hem. Paul tålde tydligen inte tanken på regn just då. Paul Blank blev änkeman 11/1 1879 när första hustrun Kerstin Jonsdotter dog, han gifte om sig med Margta Nilsdotter 19/10 1881. Huset som Erik Blank med familj och senare Snar Elof och Karin bodde i flyttades av Paul Blank från den numera rivna Oppigården (nedanför Saron) under slutet av 1800-talet.Det fungerade först som loge, inreddes sen av Erik Blank. Snickarglädjen är gjord av Jonas Blank. Paul Blank bodde vid sin död 1905 i huset. Då bodde Erik i torpet (föräldrahemmet) tvärs över vägen. Paul Blank dog av ansiktsros. Han begravdes men det blev problem med en livförsäkring så dottern Anna tog initiativ till att kistan grävdes upp och kroppen tinades upp i bastun hemma hos Anna i Flatmo så att kroppen kunde undersökas och dödsorsak fastställas. Annas broder Erik tyckte inte om det hela.

Helge föddes 1895 och var son till Erik Adolf Pettersson och Anna Sofia Pettersson. Helge växte upp i familjens hem Lynäs 4:18, Eriksberg, Bergvik. (Fastigheten brann ner efter att familjen sålde den i samband med moderns död 1959.) Han gick i Söderhamns realskola från 1905-1910. Han gick även i handelsskola i Falun ett år innan han övertog faderns affär i Bergvik. Han drev butiken i 7 år. Han gifte sig med Annie Jonsson 1924 i november. De fick tillsammans dottern Marianne. Från 1934 arbetade han som kassör i Söderala erkända sjukkassa fram till sin pensionering. Efter 26 år som kassör erhöll han Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj. På fritiden var han medlem i IOGT-NTO, logen 187 i Bergvik.

Vid årtiondena kring sekelskiftet gjordes vissa framsteg inom fiskerinäringen, främst i fångstmetoder, fiskeredskap och båtar (särskilt motorbåtar). Utgifterna för dessa förbättringar motsvarades dock inte av inkomsterna för strömmingsprodukterna. Priset på den saltade strömmingen under 1900-talets första decennium medförde under flera år förlust för fiskarna. Både i Söderhamn och i Hudiksvallstrakten sökte man på 1890-talet verk för högre pris på färsk strömming och för ett minimi pris för densamma. De små lokalavdelningarna hade dock inte tillräcklig kraft för att kunna genomföra detta.
I syfte att bilda en fiskarförening, som omfattade hela Norrland sändes fiskaren Mellberg på initiativ från Sundsvall (bla.a kronofogde Engestedt) ut längs Hälsingekusten Mellberg lyckades samla in ca 500 namn bla. genom att uppge att en grosshandlare, en kronofogde och en fiskeriinstruktör stod bakom förbundsbildandet. Norrlands Fiskareförbund stiftades den 1 februari 1908 i Sundsvall och dess huvudsakliga syften var enligt stadgarna att på "grundvalen af en kraftig organisation främja Norrlands fiskare ekonomiska och sociala intressen". Man hade tidigare försökt få kontroll över den salubjudna saltströmmingen utan att lyckas och meningen var nu, att med Hushållningssällskapets hjälp få en kontrollör i varje stad. Man föreslår också att köpmännen endast skall köpa kontrollerad vara.
Efter ett års arbete sjönk emellertid intresset bland fiskarna och köpmännen på grund av 1908 års stora prisfall. 1909 ökar aktiviteterna igen och man har då ca 400 båtlag anslutna till förbundet. Förbundets försöka att reglera prissättningen på strömmingen gav dock inget reslutat, vilket ledde till att inga medlemsavgifter betalades in för år 1910.År 1910 beslöt Norrlands Fiskareförbund att endast sammankalla styrelsen i stället för årskongress, då det inte fanns mer än 70 kr i kassan och endast en medlem betalt sin årsavgift. Styrelsen beslöt på detta möte den 25 februari 1911 att upplösa föreningen. De böcker och handlingar som fanns efter förbundet skulle lämnas över till Hudiksvalls Fiskareförening "för förvaring i stadens kassahvalf till efterkommande tid".

Museet grundades av Artur Hazelius 1873 efter en resa genom Dalarna där han tyckte sig se hur allmogesamhället sakta byttes ut mot det moderna industrisamhället. Han ville då samla in och spara minnen från den kultur som varit och startade Skandinavisk-etnografiska samlingen i oktober 1873.

Efter att Hudiksvalls kommun fått överta Hälsinglands museum och dess samlingar från Fornminnessällskapet 1949 utsågs en styrelse för att organisera och styra museets verksamhet. Styrelsen utsågs av Hudiksvalls kommun och styrde museet fram till 1970. Från 1971 tog Kulturnämnden över driften av museet.

Hilding Mickelsson arbetade som fotograf. Under sin livstid byggde han upp en stor fotosamling med fokus på natur, djur, hembygd, miljöförstöring m.fl.
Han bodde i sin fru Adéles släktgård Sunnanåker i Glössbo, Rengsjö efter att de gifte sig 1941. Paret fick två barn tillsammans. 1960 publicerades "Lappugglan anfaller", en av Hildings bilder i Life magazine.
Hilding höll även föredrag och var en frekvent anlitad föreläsare.
Hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1991, i humaniora
Hedersledamot vid Gästrike-Hälsinge nation Uppsala
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning, 1995

Politiskt aktiv inom centerpartiet och ordförande i Hudiksvalls hembygdsförening.